Archive for september, 2009

Detta gör mig ledsen

Detta gör mig ledsen
I dag är jag ledsen över att en nära vän går igenom en jobbig sak. Inte alls arg och diskussionslysten som igår. Men ledsen kan man också vara, det föder också någon sorts kreativitet. Här kan ni läsa min senaste krönika som inte alls är ledsen men som fick en kommentar som gjorde mig lite ledsen ändå. Får trösta mig med att alla inte kan ha samma typ av humor som jag och jag hellre får arga reaktioner än inga reaktioner alls.
Till min vän. Snart vänder det nog.

Detta gör mig arg

Det finns vissa saker som gör att det kokar i mig, att jag vill ta tag i Sverige och skaka omkring det så att saker skulle falla lite mer på plats. Ofta går jag om kring och argumenterar för mig själv, tänker ut hur jag skulle formulera det i en debattartikel eller på en paneldiskussion. Sen är det inte alltid att det blir mer än så, utan jag lugnar mig och börjar irritera mig på något annat. Just nu är jag till exempel väldigt irriterad på mediahysterin kring seriefigurskvinnan Anna Anka. Varför lyssnar vi på henne, VARFÖR??? Hela hon är bara en enda stor deprimerande mediecirkus. Det verkar som att bara för att hon är kvinna och uttalar jämställdhetsfientliga åsikter så är det nästan lite coolt. Det är Skavlan och Aschberg och till och med stora morgontidningarna, även om de förstås försöker distansera sig lite fint. Tänk om det hade varit en man som skrev den där ”debattartikeln”, eller sagt alla de där sakerna om avsugningar och kvinnans underordning i tv. Knappast hade han fått plats i talkshowsofforna iallafall, eller ens fått säga att han överväger en politisk karriär. Jag förstår inte att folk tar till sig det här, ens orkar diskutera ur den vinkeln som man gör just nu. Det är synd om henne och själv ville jag bara gråta över hennes ensamhet när jag såg Hollywoodfruar på tv.

Jag har mycket mer ilska att spilla ut just nu men nu ska jag vara mamma och hämta min unge på förskolan, så det får bli imorgon kanske.

Busy busy

Just nu har jag massor att göra verkligen. Det är:

- Tidningsbilagan jag är redaktör för, lämning om ett par veckor men massor kvar.
- Ett större jobb till UNT City om en hemlig sak.
- Bilder från bröllopet förra helgen som ska rensas och redigeras.
- Två DDR-jobb som ska skrivas och bilderna väljas och redigeras, som tur ett tag kvar till publicering.
- Amningsboken, mitt bästa och lyckligaste projekt just nu. Vi ska äntligen börja med intervjuerna!
- Två jobb för en kundtidning som jag gjort men inte skrivit, med lämning på måndag.
- Två matreportage till UNT, båda ska göras nästa vecka.
- Föräldramöte ikväll, mitt livs första.
- New Yorkresa för resetidningen om lite mer än två veckor.
- Dagishämtning och lämning, egen tid, tid med familjen, fritid.
Det låter nästan som en dikt. Fler uppdrag? Det är bara att ringa, jag personifierar ”många bollar i luften” och ”spindeln i nätet”just nu!

Små saker som fastnar

Jaha, nu har jag varit dålig på att uppdatera igen. Tiden vekar rinna mellan fingrarna just nu och inget blir riktigt så bra som jag vill. Var i iallafall på ett roligt jobb för Hemma i HSB igår med Pernilla, min kära fotografkollegavän. Två nybyggda lägenheter, två helt olika liv. Jag blev faktiskt lite tagen av det, trots att jobben var både korta och relativt enkla. Det är ju så, vissa saker fastnar hos en och det är inte nödvändigtvis de saker som verkar sensationella vid första anblicken. Om man tar sig tid har varje människa något att säga, det låter klyschigt men är sant. Det är därför det är synd att tiden ofta är så knapp, speciellt när man jobbar på en dagstidningsredaktion där man alltid tycks behöva lämma in lite mer än vad som egentligen är nyttigt för kvaliteten. Tycker att jag har blivit en bättre lyssnare sen jag blev frilans!

Mellan reportagen drack vi afternoon tea på Chaikhana i Gamla Stan, kan verkligen rekommenderas.

Dags för bröllopsfoto

Dags för bröllopsfoto
Så här är det. Ena dagen har man ångest för att man inte har några uppdrag. Andra dagen kommer man på hur mycket man har och stressar över det. Nu är det iallafall fredag och jag ska hem och laga indiskt. I morgon ska jag fotografera ett bröllop i engelska kyrkan! Är lite nervös trots att jag är en rätt van bröllopsfotograf numera, men det kanske bara är nyttigt. Utan nerver sämre resultat. Har sett ut tre fina platser i närheten av kyrkan: kullerstensgata, romantisk bänk vid vattnet, stor fin ek. Traditionellt och bra. Höstbröllop är ju det finaste.
Har även en checklista numera, för att inte glömma någon viktig detalj. Man ska ju inte bara ha bilder på två som pussas liksom. På listan över saker jag inte får glömma att fotografera finns:
- Porträttbilder på brud/brudgum
- Skorna
- Brudens frisyr
- Händerna med ringar
- Silhuetter mot himlen
- Buketten
- I rörelse
Åh, nu blev jag peppad igen, vad kul det ska bli! Älskar att ta del av andras stora dagar i livet.

Efterlysning

Efterlysning
Vårt arbete med reportageboken om amning är full gång! Men vi söker fortfarande en del personer så jag testar att efterlysa här. Har precis satt upp en lapp på bvc också.
Boken ska alltså bli en reportagebok om amning. En handbok för alla blivande föräldrar (alltså INTE bara mammor, utan båda föräldrarna) om vad amning egentligen är och varför ämnet är så laddat. Vi villl också visa vila alternativ som finns till amning på ett nyanserat och objektivt sätt.
Vi vill ha många porträtt och intervjuer med föräldrar som på olika sätt har funderat kring amningen. Kanske långtidsamning, kanske flaskmatning redan från start, kanske något annat.
Hör av er!

Vi söker speciellt:

- Pappor

- Någon som strikt följt rekommendationen och helammat I sex månader.

- Någon med positiva erfarenheter av delamning

- Någon som valt att amma länge, kanske flera år.

- Ni som har erfarenhet av att få ett andra barn.

- Någon som vill prata om kropp, själ och hormoner, som till exempel råkat ut för depression eller ångest i samband med amning.

Magiskt.

Magiskt.

I går var jag och såg en av de bästa filmerna jag sett på mycket, mycket länge: Flickan. Jag blev helt förtrollad, helt fast i den värld som speglades. Filmen handlar om en tioårig flicka sommaren 1981. Hennes familj reser till Afrika och den faster som ska ta hand om henne åker ut för att segla med en man. Alltså är hon ensam. Först euforisk, sedan ensam. Hon är stark också, och går sin egen väg vilket är befriande. Det finns ingen känsla av offer i filmen, inte ens när det är som svartast.
Fotot i filmen är obeskrivligt vackert och handlingen är perfekt balaserad. Jag kom på mig själv med att vilja frysa filmrutan hela tiden, ta den bilden och rama in och sätta upp på väggen. Samma sak med dialogen, man skulle kunna ta ett brottstycke och publicera som prosa.
Se den. Nu. På bio, inte på dvd.


Det här är de tre bilder jag kunnat hitta från filmen. Är det någon som vet hur man gör för att få till så där fina stillbilder från filmer som vissa bloggar har (titta här för exempel)? Man kanske måste ha själva filmen först iallafall?

Kulturnatten

Kulturnatten
Just nu pågår kulturnatten här i Uppsala, ett riktigt spektakel som jag aldrig riktigt har orkat med. Extremt mycket folk, speciellt på de saker som verkar intressanta. Något år har jag jobbat för UNT, då har det varit helt okej och rätt kul att gå runt och dokumentera. I år släpade vi oss ner på stan framåt eftermiddagen och gjorde följande:
- Letade efter colombianskt fika som vi inte hittade.
- Köpte kokosboll.
- Gick hem i gen och såg då en kille med gitarr som kastat sig ut ur en bil för att inlevelsefullt spela gitarr, dansa och sjunga för en dam med rollator som var som hypnotiserad. Tror att han var en del av nåt band som skulle spela här, är det någon som känner igen honom?

Fredagskänsla

Hurra det är fredag! Har hämtat Matilda på förskolan och nu sover hon och jag ”jobbar”. Ska bli så sköönt med helg. I kväll träff i Stockholm med Emma och sen resten av helgen – oplanerad. Man tror knappt det är sant.

Ni som har en minut över får gärna gå in och läsa min senaste krönika som handlar om att känna sig ung inuti.
Ha en bra helg alla!

Flyt!

Flyt!
Det är ju roligt att fixa med bloggen lite och nu har jag bytt ut rubriken högst upp, vad tycks? Hoppas det inte ser för rörigt ut.
Just nu sitter jag på kontoret ensam, klockan är tidigt på morgongen eftersom Matilda väckte oss redan strax efter sex. Pigg, skulle man kunna tro. Men nej, morgonen bestod mest av gnäll och skrik och högljudda krav på att få ”vila”. Ibland önskar man att hon förstod att hon helt enkelt kunde ha försökt somna om från början!
Iallafall, i går var jag i Stockholm. Åkte dit med tomma händer och kom hem med sju klänningar, två tokiga hattar, en keps och en New Yorkresa! Så kan det gå när man har flyttat från storstan. Beyond retro hade storrea efter som de ska flytta från sina lokaler i city och jag trodde jag skulle bli galen. Det fanns så många klänningar och så billiga!!!! För sju stycken betalade jag sammanlagt ungefär 380 kronor, tycker nog att det var ett överkomligt pris…
Jag hann också med ett möte om boken med Agnes och ett till möte på redaktionen jag jobbar nästan mest för just nu, som ligger i Bonnier tidskrifters hus på Sveavägen. Och ja, det ser alltså ut som att det blir New Yorkresa i oktober för mig! Jag kan nästan inte tro att det är sant, har inte varit där sen jag var sju år gammal. Trots att jag ska jobba hela tiden känner jag mig så sjukt peppad. Och tycker faktiskt att jag förtjänar lite jobbflyt just nu!
Matilda iklädd sex av mina sju klänningar och en fånig hatt. Samtidigt.

Visitkort

Visitkort
I dag har jag beställt visitkort! Vet inte varför det inte blivit av tidigare. Jag har ju visitkort från Allt om resor men det funkar inte i alla lägen. Känns himla bra, och fint blir det. Med den här bilden som bas:

Tror jag ska byta till samma längst upp här på bloggen också? Jag har den redan på twitter. Allt ligger i detaljerna, eller?

Kontext

Kontext
Nu är jag hemma från Tyskland efter en intressant resa, som också innefattade mycket många timmar i en minibuss så att hann tänka en hel del. Jag hade dessutom glömt ipodens laddare hemma så jag var lämnad till mig själv utan ackompanjemang, förutom ett flod av danska och tyska rån mina medresenärer.
Och då tänkte jag på hur något som är riktigt trist kan bli spännande bara man sätter in det i ett sammanhang. Vi reste genom forna DDR, i delstaten som heter Mecklenburg-Vorpommen. Och landskapet var förödande trist och enformigt. Bara gigantiska åkrar, åkrar, åkrar och nästan inga hus. Jag somnade till en stund och vaknade igen och det var likadant. Fruktansvärt trist. Tills en av mina medresenärer berättade att anledningen till de gigantsika odlingsmarkerna var att marken förstatligades under DDR-tiden. Det fanns alltså inga bönder som odlade i liten skala, utan allt tillhörde staten som odlade på mest effektiva sätt, nämligen gigantiska åkrar med samma gröda. Och inga bondgårdar heller då, förstås. Plötsligt såg jag landskapet i ett annat ljus. Det är fascinerande hur allt och alla har en historia som gör oss till det vi är, en historia som ofta är mycket mer komplex än man först tänker sig. Det blev mycket påtagligt i forna DDR, som man på något sätt förväntar sig ska vara ett ”västligt” land likt Sverige men som ändå skiljer sig i mycket, trots att man gjort mycket för att radera det smärtsamma minnet av taggtrådsstaketet som delade landet i två.
Hur kan det egentligen ha känts för de DDR-bor som plötsligt skulle börja leva på ett annat sätt när muren föll? Det måste försåts ha känts befriande, men också chockerande. 40 år är en lång, lång tid i en människas liv.
Plenisalen i slottet där delstatsregeringen i Mecklenburg-Vorpommern sitter. Tyckte först det ar ett outhärdligt trist rum för att ligga i en byggnad som såg ut som ett sagoslott på utsidan. Men sen tänkte jag över slottets historia. Just den här salen var un gång stor och gyllene men har brunnit upp en gång i tiden. Den användes som skolaula under DDR-tiden och blev då mycket nedsliten. Inte så konstigt att det behövde renoveras totalt, helt enkelt. Och kanske inte heller så konstigt att de gjorde det på ett sätt som passar syftet. Allt har sin historia, som sagt.
Och till alla som intresserar sig för Östtyskland kan jag rekommendera filmen Goodbye, Lenin. Fantastisk film, se den!

DDR

DDR
Efter en många mil lång dag, både bokstavligt och mentalt, sitter jag nu utmattad på ett hotellrum i tyska Warnemünde. Lyxhotellet Neptun som en gång i tiden var högkvarter för Stasibossar och DDR-turism är i dag ett spahotell för den rika medelklassen här i Tyskland. Jag kom med tåg till Malmö i morse och trots att jag bara sov en timme på tåget (tack snarkande damen under mig, tack festande företagsgänget från Ludvika i kupén bredvid!) så har jag hunnit med massor. Bland annat ett stasifängelse, tysk brolier och shopping av klassiska östtyska varor som spreewald gurken och en trabant (en liten en, till Matilda).
Nog nu. Sova sova sova sova.
Ich bin hier
Ja, hier
und hier.
Övriga bilder och resultat från dagen snart i en tidning nära dig. Återkommer med länkar då!

Tyskland

I kväll reser jag mot Malmö med nattåget för att i morgon fara vidare mot nordöstra Tyskland för ett reportage om DDR. Trabant, stasifängelse, gränsposteringar, här kommer jag. Ska bli spännande!

Bra Emma!

I dag har min fina vän och den duktiga journalisten Emma Fahlstedt skrivit ett jättebra inlägg i sin blogg om förskolan, läs här.

I det blogginlägg som Emma kommenterar nämns barnmorskan och ”föräldraexperten” Louise Hallin som föredömlig. Jag har faktiskt upprörts tidigare över Louise Hallin. Ibland är svaren bra, ibland är de faktiskt inte så bra utan skudbeläggande, alltid åt mammans håll förstås.

Jag fick en bok när jag precis hade fått Matilda som heter Överlevnadstips för småbarnsmamman. Perfekt, tänkte jag, när jag öppnade den, här kan jag säkert hitta lite stöd i mina funderingar kring barn och jobb. Men nej, tvärtom. I den här boken uttalar sig ”barnexperten” Louise Hallin(som tydligen också svarar på frågor om föräldraskap i morgonprogrammet på tv 4) så här om att börja jobba när barnet är sex månader:
”Nu plötsligt ska det klippas av. Inte nog med det – om mamman till exempel tänker att hon vill börja plugga på universitetet två dagar i veckan när barnet hunnit bli ett halvår, då börjar hennes separativa beteende mot barnet redan vid detta beslut”…
”Barnet vill inte separera. Jag tror aldrig jag träffat ett spädbarn som vill lägga ner amningen vid fyra månaders ålder. Plötsligt har man en konflikt med sin fyra månader gama bebis”…

Vad MENAR Louise Hallin?? Upphör man att vara mamma för att man vill plugga eller jobba? Jag hade tydligen ett ”separativt beteende” som orsakar stor sorg hos min lilla, trygga Matilda. Och var finns pappan i det här? Allt i den här boken beskriver pappan som en bifigur, viktig men ändå en bifigur, som till största delen ska stödja mamman som ammar. Om mammor som inte ammar säger hon så här:
”… det finns egentligen ingenting som kan kompensera amningsupplevelsen. De icke-ammande mammorna blir ofta, om de har en bra grundstruktur psykiskt, ännu mer beskyddande, änu mer matande, ännu mer vaksamma. Det finns ingenting som gör saker och ting lindrigare i den för tidiga separationen för den mamman. Absolut inte.”
Jag ska alltså lida enormt mycket för att jag inte fick amma? Men hör här: det gör jag inte! Jag tyckte det var befriande att slippa, och känner ingen sorg över det. Men nu har Louisie Hallin gett mig skuldkänslor för det iallafall. Och hon spär på med att jag inte borde ha börjat jobba, trots att Martin skulle vara hemma med Matilda..

Och hur är det med alla länder som inte har lika generösa villkor för föräldraledighet som Sverige? Är alla barn där skadade och otrygga?

Och herregud, den här artikeln! Skuld, skuld, skuld. Och ett evigt tjat om mamman dessutom.
”– Det är inget som helst fel på dessa pappor, men ungen är inte alls färdig för en så omfattande separation från mamman ännu.”
”Dessa pappor” alltså. Dessa jobbiga pappor som vill knyta an till sina barn och vara närvarande. Så himla jobbigt för oss stackars mammor som vill vara ensamma urmödrar i fred. Men det förstås, det är ju inte alltid sånt som ”feministiska trendmakare” och ”mediatjejer” som jag själv vill höra. Så här står det också: ”Den klarspråkiga tv-barnmorskan menar att dagens föräldrar är bedragna av den sanning som förmedlas av politiker och ”ultrafeminister” som regeringen anlitar.
– Den går ut på att det inte är någon skillnad på män och kvinnor för barnen, och att alla föräldrar helst ska in i produktionen illa kvickt. Argument för barnen kommer där­emot inte upp, säger Louise Hallin”.
Vilken värld vi lever i! Det borde vara samma här som med amningen: man ska accepteras utifrån den situation man är i och få stöd och uppmuntran vad man än väljer. Så det så.
(ps. Vet inte riktigt vad som hänt med textformateringen i detta inlägg, förlåt om det ser rörigt ut.)