Archive for oktober, 2009

Stort L

Stort L
Och nu har jag LÄMNAT med stort L. Materialet till tidningsbilagan som jag jobbat med i veckor, veckor, veckor har flugit från min dator till layoutens. Känns helt sjukt och nu väntar jag bara på ett dramatiskt efterspel, det måste ju bara komma. Ändringar, mer bildletning, strykningar, annonser… Nej, det är nog inte sista gången jag såg det materialet. Men skönt ändå. Sen ska jag skicka fakturan. Med stort F.
Bjuder på tre bilder till från New York så länge.

Jag tar tillbaka!

Glöm föregående inlägg. Att jobba som resejournalist är nog ändå det bästa som finns. Det inser jag när jag läser det reportage som en gymnasieelev skrev för sin skoltidning efter att ha varit här och intervjuat mig för en tid sedan och som jag hittade på nätet av en slump idag. Det är så otroligt roligt skrivet, och att det finns flera faktafel bryr jag mig inte om när jag läser formuleringar som

”En vänlig kvinna kommer ner för en vitmålad spiraltrappa och hälsar på mig, hon visar mig in i en mysig, färgglad enrumslägenhet med övervåning. Det är ett urgulligt rum som går i olika pastellfärger. Jag får ett glas vatten medan Johanna förklarar att en kvinna som arbetar som matjournalist har inrett det söta köket, som påminner om ett gulligt dockskåp i människostorlek.

Johanna reste mycket mer innan hon fick barn, dock alltid i Europa, och hon verkar nöjd när hon berättar om det. Det finns en hel del länder som har helt andra kulturer än vår och helt andra landskap, så att det känns som att man är utanför Europa. Särskilt Färöarna och dess vilda natur talar hon varmt om.
- Det var fantastiskt med sin vackra natur och där var det väldigt exotiskt, berättar hon exalterat.”
Läs hela artikeln här. Jag framstår som så mycket mer glad och nöjd med allt och alla än jag oftast känner mig och det är bra. Tack snälla Johanna Dyrholm!

Det rätta för mig

Just nu längtar jag efter att skriva om riktiga, viktiga saker. När man jobbar på dagstidning kommer ju den möjligheten upp ibland, att skriva om något som verkligen är viktigt, något som kan hjälpa utsatta människor och kanske på sikt bidra till att förändra samhället. Jag har skrivit om flyktingfrågor, skolnedläggningar och grävt djupt i kommunpapper för att hitta sådant som andra försökt dölja. Det är jobbigt men efteråt känns det bra. Den blivande journalistens naiva dröm om att rädda världen – visst kan man vissa enstaka dagar känna att den kanske har förverkligats en liten, liten smula.

Men nu jobbar jag inte på dagstidning och ämnena jag skriver om ser annorlunda ut. Inte mindre viktiga, men annorlunda. Jag har ingen nyhetschef som ger mig det senaste att bita fast i, inga tipsare som ringer mig och berättar sina hemligheter. Ibland känns det tomt att vara sin egen chef.
Men jag vet ju att det är det rätta för mig egentligen.

Vab

Med föräldraskapet kommer nya insikter och lärdomar varje dag. Min senaste , som kommit sedan Matilda började på förskolan, är vab. Vård av barn. Det är en hel värld av samhörighet mellan föräldrar när det är vab på gång. ” Vem vabbar imorgon”, ”En gång vabbade jag en hel månad”, ”jag var helt enkelt tvungen att ta ut vab” och så vidare. Och när jag skriver på facebook att jag vabar kommer en massa medkännande kommentarer och tummen upp. Det känns bra faktiskt, för man är ju lite orolig när ens barn är sjukt. Och då kan man behöva lite stöd. så i dag vabbar jag alltså. Matilda är skruttig och vi tittar igenom alla filmer: Dora utforskaren, Teletubbies, Mumin, Bulten, Laban, Alfons. Och jag smygjobbar lite vid sidan av. Som mina föräldrar också gjorde. Vissa saker förändras inte!

New York: bilderna

New York: bilderna

Swarovskikristaller. Rockefeller center.

Betala för utsikten. Top of the rock.
Överallt, hela tiden.
Världens coolaste miljö för ett museum. P.S.1. Long Island City.
Lobby bar i Hotel Mandarin Oriental. För lyxigt för jetlag.
Utsikten från Hotel Mandarin Orientals lobby bar.

Harlem.

Kinesiskt i Flushings, Queens.

Indiska kvarter i Jackson heights, Queens.
Long Island City, Manhattan i bakgrunden.
I ett kapell i Harlem.

Och sista kvällen: en trött bild från Times square.

Sista dagen i New York

Jag har bara varit här sedan i måndags men herregud alltså, vad mycket jag hunnit med. Och vad mycket jag INTE hunnit med, förresten. Har rusat mellan pakistanska restauranger i Jackson Heights, kinesiska tehus i Flushings, soul food och gospel i Harlem och ricotta cheescake i Bronx little Italy . Jag ska skriva om mat förresten, märks det?

Iallafall, för varje plats jag varit på har det poppat upp ungefär hundratals andra platser jag skulle vilja besöka samtidigt, människor jag skulle vilja prata med och affärer jag skulle vilja shoppa i. Möjligheterna är helt enkelt oändliga här, det var bara tiden som fattades. Kanske inte konstigt att jag är totalt slutkörd nu. Har inte sovit mer än 3-4 timmar per natt som jag kom hit. Så det ska ändå bli rätt skönt att åka hem. Amerikanerna gör mig också lite trött, som jag skrev tidigare. Det gäller att komma förbi den där första överdrivna trevligheten så fattar man hur de verkligen är som människor. Har träffat lite för många pr-personer de senaste dagarna kanske. Men vilken stad det här är! Drömmer om en lång semester här snart med promenader i Central park, utflykter till de olika världsdelarna i staden och (nästan) obegränsad tid för shopping. Och med Martin och Matilda med mig.
Jag lovar att lägga upp mer bilder från New York så fort jag kommer hem!

New York New York

New York New York
Sitter på hotellerummet i Queens och försöker borsta bort den overkliga känslan. Berest som jag är har jag ändå inte varit i USA sen jag var liten och när jag nu är på jobbresa i New York kan jag inte fatta att det är sant. Jag är som en nybörjare på allt och jag vet inte om jag gillar det. I går var vi på Mandarin hotel och drack coctails och på Bar Bouloud för midddag och jag hade inte sovit på 24 timmar, helt galet. Alla pr-människor är överdrivet hjärtliga och skriker ”oh my god” och ”I love that so much!” och jag känner mig stel och svensk. Men en artikel lär det bli iallafall. Hektiskt är schemat, minst sagt, och nu ska jag precis ta mig an de enda lediga timmar jag har den här veckan för att maratonshoppa. Tre timmar, herregud, hur ska jag hinna???
Upper East side skymtar bakom de tysta kvarteren i Long island city. det här är utsikten från mitt hotellrum.

Vänskap

Vänskap
Jag funderar mycket på vänskapsrelationer just nu. Infe för att de har hänt något speciellt, men av någon anledning har jag behov av det nu. Kanske för att flera av mina vänner haft det lite jobbigt på senare tid och jag har känt att jag verkligen vill finnas där för dem, och jag minns de tillfällen som de har ställt upp för mig. Lite av det handlar min krönika i UNT om den här veckan. Läs den här.
En kär väns bild av mig för några år sedan. Visst är det så att något om relationen kan avspeglas i ett foto om det tas i ett ögonblick som betyder mycket? (Foto: Paul O´Neill)

På tåget

På tåget

Minns när take awaykaffe kändes lyxigt och lite glammigt. Numera är det mest ett tecken på att jag är trött…
Sitter på tåget på väg til Stockholm för två roliga möten och en riktigt viktig intervju på integrations- och jämställdhetsdepartememtet. Wish me luck!!


– Posted from my Iphone

Jag i högstadiet

Jag i högstadiet
Senaste tiden har jag tänkt mycket på vad man blev ledsen för förr och vad man blir ledsen för nu. Ens bakslag och problem följer ju med genom livet fast livet förändras. På senare tid har jag mått väldigt bra och vart ovanligt stabil. Jag tror att det beror på Matilda, det har varit nyttigt för mig att inte bara fokusera på mig själv hela tiden. samtidigt så blir de saker jag faktiskt blir ledsen och sårad av tydligare nu.
Jag var ganska ensam i skolan. Det gick lite upp och ner, i perioder hade jag kompisar men ibland var jag helt ensam, så där så att jag låste in mig på toaletten på rasterna för att jag inte visste vart jag skulle gå annars. Högstadiet var värst, förstås. Finns det en enda människa som mår bra i högstadiet? Om man gör det så måste det komma någon sorts backlash senare, tänker jag nu. För mitt utanförskap och ensamhet då har fått mig att bli starkare nu och våga stå upp för vad jag tycker. Ibland målar jag upp bilden av mig själv, 14 år, i korridoren i centrumskolan där jag gick. Hennarött hår, pappas norska fiskartröja, alldeles för stor och neonmönstrade tights. Tuffa men veka killen i klassen försöker reta mig men misslyckas eftersom jag inte bryr mig på det sätt han hoppas. ”Fan vilka fula kläder, fy fan” säger han. Jag blir ledsen men tar inte åt mig. Jag vet att det är snyggt, jag bara vet det. Jag vet att jag sticker ut bland New Kids On the Blocktröjorna och FBI-jackorna men fast jag mår dåligt så kan jag inte tänka mig att inte ha de konstiga kläderna. Att försöka passa in vore värre, för då skulle det synas att jag var en bluff. Hela högstadiet känner jag mig som någon som hör hemma någon annanstans och det gör jag. I teatergruppen där jag hittar kompisar och till slut hos en snäll kille i parallellklassen som väntar på mig efter lektionerna i nian. Det tänker jag också på ibland, hur han tog kontakt fast vi inte alls kände varandra, bara för att jag var som jag var. Det beundrar jag fortfarande för jag tror inte att många skulle gjort samma sak. Vi har ingen kontakt idag, den killen och jag, men jag kan fortfarande känna att han är en av de mest trogna vänner jag har haft.
Högstadiet alltså. I dag är det inte lika lätt att sticka ut, nu när det är att vara alternativ som gäller. Men jag kan fortfarande bli ledsen på samma sätt när människor dömer mig efter den jag verkar vara och inte efter den jag är. Och jag är fortfarande rädd för att bli ensam utan vänner. För det minnet lever alltid kvar och är inte svårt att återuppliva. Jag vet att det är något som mina käraste vänner idag har fått lida för ibland, att jag plötsligt misstror dem och får för mig att de lämnar mig utanför med flit. Ett beteende hos mig själv som jag inte tycker om men som jag åtminstone lärt mig identifiera och leva med och som numera oftast bara visar sig som en klump i halsen eller en känsla av en dålig dag. Lite som idag, idag är en sån dag.
Det finns inte många bilder på mig från högstadiet men här är en från en av mitt livs bästa dagar: studenten. Runt mig vänner som är som jag, de fanns trots allt och gymnasiet var många, många gånger bättre än högstadiet. Även om det allra bästa är att inte gå i skolan alls.

Prylglädje

Prylglädje
Nu har det hänt, jag har köpt en Iphone! Pryl-lyckan är total, vilken dag. Det kan bara toppas av att Martin ringde och berättade att Matilda sovit på förskolan för första gången på tre veckor. Alltså, glad tvååring och ny Iphone när man kommer hem. Tycker nog att jag har förtjänat det lyftet!
Jag och the one med rött skyddshölje.
Ps. I prylhettan köpte jag även en riktigt bra diktafon. Nu kan jag BÅDE prata i Iphone och citera korrekt efter ministerintervjun på torsdag! ds.
ps 2. Jag köpte strumpbyxor också. Bara så ni vet. ds.

Insatt

Just nu är upp över öronen upptagen med en mängd olika artiklar inom samma ämne: jämställdhetsintegrering. Jag visste faktiskt inte riktigt vad det var innan jag började men nu är jag helt inne i det. Faktiskt känns det som att jämställdhetsintegrering sprutar ut ur öronen på mig, jag drömmer om det på natten och pratar om det med allt och alla hela dagarna. Påläst är bara förnamnet, och tur är kanske det för jag har så många duktiga och kompetenta personer kvar att intervjua. Rektorer, länsråd, ministrar och forskare bland annat. Alldeles lagom tungt så här på fredagseftermiddagen. Snart ska jag ha helg istället och äta kanelbullar. Ha det så bra alla!