Archive for februari, 2012

Tvära kast

När man varannan dag är mamma (ja, eller det är jag ju förstås varje dag, men ni fattar) och varannan dag journalist som så gärna vill vara med där allt händer, då är det inte alltid så lätt att hitta balansen. På jobbet längtar jag hem, hemma längtar jag till jobbet. Som jag har skrivit förut så finns det få saker som är så inspirerande som att få barn. Idéerna sprutar. Problemet är tiden att omsätta dem i handling innan det är för sent.
Jag vet inte vad jag vill säga med det här egentligen. Bara att jag är så glad att jag är frilans, min egen. Då kan man åtminstone jobba lite hur som helst. Och att jag ibland känner mig som att jag ska flyga iväg för att jag VILL så mycket. Exakt vad är lite oklart ibland. Men storverk ska det vara. 

Fröken gårkvinna

Fröken gårkvinna
För några veckor sedan gick vi på en lördagspromenad. ”Titta det är en flicka!” skrek Matilda. Vid vägkanten, på bygget vid vårt hus, stod en övergångsställeskylt – men inte med en herr gårman. Utan med en alldeles piffig fröken gårman med kort kjol och yppig byst! Nästa dag gick vi till förskolan. ”Titta en annan flicka!” skrek Matilda. På övergångsstället längre ner längs gatan fanns en annan fru gårman, mycket sedligare med bastant utseende och knälång kappa. Vad nu då?
Nu har min kollega Anders Hedberg Magnusson skrivit en artikel utifrån detta i lokaltidningen 18 Minuter, och det hela har uppmärksammats av TT vilket gör att det för tillfället står om yppiga fru gårman i både DN och SvD på nätet, samt en lång rad andra lokaltidningar och bland annat bloggen genusnytt. Matildas upptäckt har lett till att Uppsala kommun nu byter ut sina skyltar, faktiskt är det tydligen redan gjort på ett av ställena enligt sms-rapport från en kompis!
Läs artikeln i 18 Minuter här.
Man kan ju undra hur de här felaktiga skyltarna har spritt sig över landet om de bara tillverkades en kort tid, som Anders berättar i artikeln. Här började det iallafall i Hässleholm där  gatuchefen blev lite sugen på vader och kjol. Skylten finns också i Göteborg, men den reportern kollade visst inte upp saken. Säkert finns den i fler städer, skulle vara kul att veta!
För yppig, enligt VV. Men Uppsala kommun gillar snygga tjejer!

Så här ska det se ut. B3-2.

Med hjärtat i 1940-talet

Med hjärtat i 1940-talet
I höstas hände det mig en rolig sak, något som måste räknas som ett litet karriärskutt för en skribent. En av mina texter blev utvald att vara med i det nationella provet i svenska under temat ”inre och yttre resor”. Nu har jag hittat några elevanalyser av  innehållet i min text och det är väldigt intressant och underhållande läsning! Detta är bara från en enda skola i Simrishamn, man kan ju bara drömma om hur många analyser av mitt reportage som skrivits runt om i landet – helt fantastiskt. Klicka på citatet för att komma till analyserna.

Och vissa bär på drömmar om en annan tid, och Miriam är en sådan tjej som vågar leva ut sin dröm och gör en inre resa i tiden – nästan hela tiden, varje dag.”

Hon gör tidsresor i sin vardag utan att kanske ens tänka på det.”

Miriam reser tillbaka i tiden och anpassar sig efter 40-talets normer och kännetecken. Hon lever fortfarande på 2010-talet men har sin själ i 1940-talet!

Reportaget ”Med hjärtat i 1940-talet” publicerades i Antik & Auktion i november 2010. Min parhäst Pernilla Sjöholm fotograferade. Miriam själv jobbar på fantastiska Pärlans konfektyr och hennes blogg hittar du här.

(Klicka på bilderna för att läsa på skärmen)

Bo på bygge

Bo på bygge
Vi har ju flyttat, som en del kanske vet. Den 22 december, på min födelsedag, gick lasset. Och för det mesta är vårt nya liv helt underbart. Lägenheten är sprillans ny. Vi har valt fina fondväggar i varje rum. Köket är snyggt turkost. Toaletterna är stora, fräscha och, inte minst, TVÅ. Till och med att bo mitt i en byggarbetsplats är helt okej, man känner sig lite som herre på täppan här. Vi bor på femte våningen i den första färdiga porten i det första färdiga huset i ett nytt stort bostadsområde. Varje morgon kvart i sju väcks vi av en vissla som talar om för byggarbetarna att det är dags att sätta igång. Vi kan stå på vår stora balkong och överblicka det hela.
Ja, allt är nästan perfekt. Det enda som inte är perfekt är fyraåringens allt mer sorgsna prat om gården vi hade vi vårt förra hus. Tulpanerna, sandlådan, hur vi kunde gå rakt ut barfota och känna det som att vi ägde den trots att det egentligen var ett lägenhetshus vi bodde i. Köksfönstret som om somrarna fungerade som serveringslucka till grillen. Den enda fördelen med att bo på nedersta våningen, den kommer vi sakna enormt mycket. Det är inte lika personligt här. Jag hoppas vår kommande innergård här blir fin, mest för Matildas och Pontus skull. Och jag hoppas vi ska trivas här, bättre än i förra bostadsrättsföreningen som präglades av konflikter, bråk och missförstånd mellan grannar.