Archive for september, 2012

Nationella Amningskommittén

Det är inte varje dag det dimper ner en inbjudan jag verkligen väntat på i min mejlbox. Men idag var en sådan dag. Jag och två andra ska nämligen delta i Nationella amningskommitténs sammanträde i oktober, där vi ska företräda de flaskmatande föräldrarna och idag kom en inbjudan och programmet med en 45 minuterspunkt som är helt vår. Om det känns stort? Ja, det gör det faktiskt. Jag är otroligt stolt och glad! 

Musik som inte åldrats med värdighet

Musik som inte åldrats med värdighet
När man begraver sig i gamla minnen kommer, i alla fall för mig, många skivor och låtar med på köpet. Låtar man gått med på hög volym i hörlurar i ösregnet, låtar man legat på golvet och somnat till, låtar man dansat sig tokig till på en festival, låtar man blivit kär till, låtar man sörjt till. Vissa är fortfarande lika bra, vissa håller faktiskt inte måttet. Gjorde de det ens då? Jag tog idag fram skämskudden och lyssnade på the Levellers ”Levelling the land”, mest för att jag minns hur imponerad jag var av alla irländska hippies med dreads som reste runt med häst och vagn till rainbowträffarna jag brukade åka till medan jag lyssnade på den här musiken. Till slut fick vi biljetter till en Levellerskonsert på Fryshuset 1997 – som verkligen inte alls var vad vi hade hoppats på.  Efter det falnade lågan och nu… nä, jag kan inte lyssna. Kanske handlar mer om mig än musiken?

En annan skiva som, enligt mig, inte åldrats med värdighet är denna, Sebadohs ”Harmacy” som jag lyssnade på om och om igen ungefär 1997. En helt ny värld öppnade sig för mig då, med lo-fi, shoegazeande gitarrkillar och konserter på Studion, Gino,  Fritz Corner och Allhuset. 90 procent (ofta snygga) killar på alla konserter som jag ofta gick på med mina nya kompisar fån universitetet. I skivbörsarna runt S:t Eriksplan köpte jag mig fattig så fort CSN-pengarna kom, skivor med bland annat Sebadoh, Folk Implosion, Guided by voices, Pavement, Helium och såklart Jesus and Mary Chain. Vissa band håller bra idag med, men andra väcker bara minnen av den tid som var, vilket i och för sig också är positivt eftersom det var en rolig period i mitt liv. Lo-fi-perioden.

Seriös shoegazeing av Sebadoh, 1995. Bild härifrån.

Begraver mig i minnen

Begraver mig i minnen
Karin på Metargatan 1999

Jag går igenom dagböcker, gamla brev, lappar med telefonnummer från krogen, baksidor av blandband och andra människors fotografier av mig. Och jag hittade till slut två stora flyttkartonger fulla med foton och negativ från 1990-talet i källaren, högt upp på en hylla hade de hamnat. Att begrava mig i minnen är just nu något som får mig att må bättre. Jag tycker om att hitta tillbaka till den jag var en gång, inte så att jag vill bli den jag var men det är lite som att vandra bakåt på en stig och se varför saker blev som de är nu. På gott och ont, ska sägas. Den där femton år gamla dagboken som jag trodde var fylld av insikter och funderingar visade sig vara som en lista över olika klubbar, barer och killar…

Huset i Haberga

Huset i Haberga
Mina vänner Jenny och Anders har gjort det där som många drömmer om. De har köpt en riktigt nergången gammal järnvägsstation några mil från Uppsala som de nu renoverar och gör till sin. Jag är så grymt imponerad av dem! Anders har flera gånger sagt till mig att de har undrat vad de håller på med som inte kan något om hantverk och tror att de ska klara detta, men jag tror att det är just den inställningen som krävs. Att inte ha övertro på sig själv utan ta saker för vad det är. Deras hus kommer att bli helt underbart när det är klart. I går kunde man läsa om det i tidningen Östra uppland, klicka här, sidan 8-9. Och i helgen var vi själva där och hälsade på dem och blev avundsjuka, såklart. Vem skulle inte bli det, särskilt när man själv just nu bor i en byggarbetsplats utan annan grönska än en och annan gräsmatta som kommit hit hoprullad på ett flak.
Anders, som är min kollega, har också gjort en superfin hemsida och blogg åt deras husprojekt, kolla in här!
Just nu är huset ett renoveringsprojekt, mycket måste fixas innan vintern. Utbyggnaden till vänster är det gamla godsmagasinet. Ser fram emot finfina fester där under kommande år!

Barnen hittade gamla hallonbuskar med sommarens sista bär. Jag är säker på att det finns massor av skatter i den övervuxna gamla trädgården, när man vandrade runt syntes både trädgårdsrosor, pioner och vallmo i det höga gräset.

 Inne i godsmagasinet, ovanpå den gamla kuren har de hittat gamla brännvinsflaskor. Man maskade på jobbet då också. 

Tidtabell från 1940-talet. Järnvägssträckan många drömmer om idag: Norrtälje- Rimbo- Stockholm. Via Haberga.  

 Lutad mot ett slitet allmogeskåp från 1700-talet står den gamla stationsskylten. 

 Tegelpannor som ska tvättas.
Byggnadsställningar kan ha flera funktioner.

Inne i bostadshuset finns också minnen kvar. Till exempel lägenhetsnummer ovanför nuvarande köksdörren. 
Många års minnen kommer fram när man tittar bakom gamla tapeter.  

 Fantastiskt mönster på kökstapeten! 

Trappan till övre våningen. Huset är gammalt och slitet men ljuset därinne fantastiskt och stämningen påtaglig. Jag förstår verkligen varför de kände sig tvungna att flytta dit.  

Övre plan. Än så länge tomt, men jag råkar veta att det finns stora planer här med. 

 Här är Anders och Jenny, jag vet att Jenny kände sig förkyld så hör av dig om jag ska ta bort bilden! 


Att anklagas för förtryck

Att anklagas för förtryck
Det här inlägget handlar om amning och flaskmatning, en fråga (just nu en debatt) som ni vet att jag engagerar mig mycket i. Och det är mina personlig åsikter, vad andra tycker vet jag alltså inte. Jag skriver inte som talesperson åt någon grupp.

Det är helt hett i luften just nu på amnings- och flaskmatningsfronten.
De senaste veckorna har en stundvis väldigt ilsken debatt härjat i bloggars kommentarsfält, på facebook och i tidningsartiklar. När P1 tog upp kvinnor som väljer bort amning (och jag var med i ett reportage) blev det livliga diskussioner på hemsidan och Amningsbloggen tillägnade mig och programmet ett inlägg.
Så här blåser diskussionen fram och tillbaka, ungefär: Ammande kvinnor känner sig hetsade till flaska, flaskmatande föräldrar känner sig åsidosatta och ifrågasatta för att de inte ammar. ”Amningsfascister!”. ”Flaskmaffia!”. Orden är hårda. Folk blir ledsna. Amningshjälpens ordförande skriver i sin blogg att det börjar likna en fars. Att kvinnor som vill flaskmata på ett martyriskt vis börjar trycka ner amningen, kallar amningsfrämjare för amningsfascister, flaskförespråkare (vilket ord!) som anklagar amningsfrämjare enbart för att de finns till. I någon annans kommentar någon annanstans läser jag om ”flaskmaffian” som hatar alla som ammar, som är emot amning och därmed också för kvinnoförtryck. Jag läser om amningsfascister som försöker tvinga alla andra att amma för annars står hela barnets framtid på spel.
Det är vissa stunder på en nivå som man har mycket svårt att ta på allvar.

Jag är en högst verklig del av den här debatten, även om jag många gånger hellre håller tyst än skriver saker jag får ångra. Det mesta rinner av mig, jag vet själv hur enkelt det är att skriva saker i affekt och hur orden rinner ur en då. Inlägget från Amningshjälpens ordförande slår mig dock i magen, och det är därför jag jobbar i flera dagar med detta långa inlägg för att det inte ska komma ut fel. Det känns inget vidare att som en av ”de andra” (mycket få i jämförelse med Amningshjälpens storlek) anklagas för förtryck. Det är inget vidare att sitta ensam hemma vid datorn och av en mycket större organisation bli anklagad för att vilja söndra och förstöra (jag vet att detta är Ingrids personliga åsikter men hon skriver ändå om Amningshjälpen och deras perspektiv). Som en som ideligen gömmer mig bakom argument så att jag ska framstå som ett offer, allt för att försvara mitt eget förtryck.
Men jag tröstar mig med en undran om det inte är nödvändigt med den här ilskan mellan två grupper som egentligen kanske på något vis vill samma sak, som ett steg på vägen. Det kommer att passera. Vi kommer att kunna samexistera, förhoppningsvis kunna utbyta erfarenheter när det behövs. Det finns en tid för allt. Nu är tydligen tiden då positioner måste klargöras.

Så här tycker jag:
Amning är bra. För den som vill amma.
Flaskmatning är bra. För den som vill flaskmata.
Att göra båda två samtidigt – varför inte? Det är också bra.
Jag vill inte förespråka det ena eller det andra, jag vill att alla ska få välja vad de vill göra själva och informationen ska finnas där.
Punkt.

Det som är viktigt är inte hur man matar barnet utan att både förälder och barn mår bra och upplever sig få det stöd och den närhet som de förtjänar.

Idag ser inte samhället ut så.
När jag fick barn 2007 och skulle flaskmata henne fanns ingen – INGEN – information om flaskmatning  att hitta. Visst var bvc-sköterskan fantastiskt hjälpsam och hjälpte mig att komma förbi alla små glimtar av dåligt samvete (men det var inte så svårt, jag hade inte särskilt dåligt samvete) men praktisk information, nej. Man var helt hänvisad till i första hand familjeliv.se och så den knapphändiga info som fanns på ersättningsförpackningarna. Om flaskor, säkerhet, hur man bäst skulle mata, nästan allt helt enkelt, fanns ingenting. De få flaskmatande föräldrar jag kände hade samma upplevelse.
Detta kan jämföras med sjukhusets Amningsmottagning som gjorde hembesök. Amningshjälpen som fanns på telefon i princip dygnet runt. Välvillig personal på bb, bvc och Apoteket som alla kundr ge rätt så bra råd om amning. För att inte tala om alla föreskrifter och råd som alltid var översvallande vad gällde amningen och mycket restriktiva och negativa vad gällde bröstmjölksersättning. Samtliga foldrar vi fick under vår resa inleddes med något mästrande i stil med ”amning är alltid det bästa för barnet”. Som om jag inte visste det. Var det jobbigt fick jag beröm får att jag ”kämpade på” och inte ”gav upp”. Ge upp. När jag till slut gav min vrålhungriga dotter flaska så gav jag alltså  upp.
Jag var fruktansvärt upprörd, drömde om en förändring och broschyrer på alla vårdinstanser och föräldrautbildningar om både flaskmatning och amning. Givetvis alltid med inställningen att det på folkhälsonivå är bäst att så många som möjligt ammar men att amning faktiskt INTE alltid är det bästa för barnet, och ännu mindre för mamman. Planerade debatter och artiklar och böcker, en del av det blev av och annat inte.
Notera: jag var inte ledsen. Jag sörjde inte. Jag var inte ett offer. Jag REAGERADE. Själv mådde jag finfint med min dotter som växte och blev större.

Sedan dess har det gått ett par år. Och någonstans började det röra på sig.
Idag börjar vi mycket, mycket långsamt närma oss den verkligheten jag drömde om. Vi är inte där, mycket långt ifrån men det finns ett par fantastiska facebookgrupper där flaskmatande föräldrar stöttar varandra. Det finns en bok med tillhörande hemsida och en frågeavdelning. Det finns riktigt bra information om flaskmatning på 1177.se.  Allt tack vare ett par superengagerade kvinnor som arbetar hårt. Jag är en av dem, även om varken boken, hemsidan, facebookgrupperna eller informationen på 1177 är min förtjänst.
Vi är inte många. Men vi har lyckats komma en bra bit på vägen. I oktober ska vi delta i Nationella amningskommitténs möte och prata om flaskmatning. I november ska jag föreläsa på en temadag om amning här på Uppsala universitet, det kommer att bli ett personligt föredrag om mina egna skäl att inte amma.
Vi börjar synas, helt enkelt, vi som av olika skäl valde bort amning men mår bra ändå och tycker att andra förtjänar samma sak. Vi som märkte vad som saknades och började gräva i om det kunde vara så på andra platser i Sverige också. Och så var det alltså.
Debatten börjar nu sträcka sig utanför vår kontroll. Vi kontrollerar inte alla ord som skrivs av människor som har flaskmatat sina barn. Vi är inte en hemlig offerklubb som bestämt oss för att föra någon sorts krig mot de som ammar, tvärtom är det många av de jag haft kontakt med som har ammat och många som gärna skulle ha ammat. Inte lika många är som jag, som verkligen aldrig velat amma egentligen.
Så låt mig klargöra en sak.
Jag skulle aldrig kalla någon amningsfascist.
Jag vill inte trycka ner amningen.
Ingen annan av de flaskförsvarare (helt ärligt vet jag inte vad vi ska kalla oss, vi är som sagt inte någon sorts armé) som jag känner är vare sig bitter, kallar någon för amningsfascist eller vill medvetet trycka ner de som ammar eller aktiverar sig i Amningshjälpen. Att ifrågasätta är nämligen inte samma sak som att förtrycka och vi ifrågasätter inte bara Amningshjälpen utan hela den rådande amningsnormen.
Jag tycker att alla har rätt att göra ett informerat val, från början till slut, utan pekpinnar, om hur man ska mata sitt barn. Att avdramatisera det valet så att det kan ske helt utan dåligt samvete eller upplevelse av att ha blivit ifrågasatt eller trakasserad.

Ingrid skriver:
”Jag vill påstå att det inte handlar om varken amning eller flaskning. Detta handlar om samma kvinnofälla som kvinnor tycks gå i gång efter annan. Att istället för att vända sitt förtryck och frustration mot dem som lägger de på dem istället gå till attack mot varandra”
Nej, så tycker jag inte att det är.
Det handlar inte om ”systerskap”. Det handlar om att behandlas som den vuxna människa man är när man får barn, med all rätt att välja själv hur man ska ge barnet mat, av vilka skäl det månde vara. Det är ingen som går till attack mot någon annan. Det är i så fall Amningshjälpen som har tagit på sig en offerroll, för såvitt jag vet är inte alla Sveriges ammande kvinnor med i Amningshjälpen och det är inte för deras skull jag jobbar med de här frågorna. Det går mycket, mycket längre upp än så.

Hon skriver också så här:
”Detta handlar inte om ett val mellan flaska och amning. Det handlar om att få stöd och hjälp som nybliven förälder, om rätten till sitt barn och om ett kulturarv där barnen lever bland oss och vi föräldrar är dem som är experter på våra egna barn. Inte att blint fånga argument av gemene man som vill kasta sig in och ta fördel av debatten utan att ställa krav på dem som är satta att hjälpa och stötta. Att vända blicken åt nästa och nästa och nästa håll tills man hittar rätt i djungeln. För det är en djungel och ett liv utan lagar och gränser att bli förälder till ett skyddslöst litet barn.”
Ja, jag håller med. Och ja, det finns alltid folk som utnyttjar debatten men så är det när en fråga är stor och viktig och när kanske normer ska brytas. Här i Sverige behövs vi ”flaskförespråkare” också. Det handlar inte om en ”kamp” mot Amningshjälpen. Amningshjälpen ÄR inte amning och för min del får deras hjälpmammor gärna hjälpa andra ammande mammor om de vill (fast jag skulle önska att det fanns mer information om vad Amningshjälpen är, min uppfattning är att många inte vet att föreningen till största delen består av ideellt arbetande föräldrar utan vårdkompetens men med stor erfarenhet) Det handlar om föräldrar som upptäckt att flaskmatning var något för dem som nu lyckats hitta varandra och försöker göra sig en egen plats i djungeln. Vi är inte en förening. Vi är knappast ens en lös sammanslutning. Men det händer något, definitivt. Vi är här för att stanna – och påverka! Vi vill hjälpa alla flaskmatande föräldrar.

Jag och mitt andra barn Pontus på bb, en av de allra första matningarna. Foto: Martin Hansson

Instagram

Hurra, nu har jag lagt till en Instagramruta här till höger i bloggen. Jag använder Iinstagram jättemycket och heter Tjohanna. Leta upp mig om ni har lust! 

Streptoskit

Det är lite tyst här för jag är sjuk… igen. På en månad har jag nu haft halsfluss två gånger. Sen i juni har Matilda haft det en gång, Pontus en gång, plus att Pontus även har haft tre öroninflammationer och fått diagnosen förkylningsastma. Man kunde ju tro att det var februari eller nåt. Men nej, utanför fönstret är det strålande vacker sensommar (eller ska man säga tidig höst?) och jag längtar ut. Orkar inte läsa, orkar inte kolla på tv. Orkar bara ligga och spela mobilspel och nu är jag så sjukt (ha ha…) trött på det! 

The XX

The XX

I går var jag på konsert. Det var länge sen jag gick på konsert själv, sånt jag alltid gjorde förr när jag bodde i Stockholm. Nu lyckades jag i absolut sista sekunden få tag i en biljett till the XX, ett av de band jag lyssnat allra mest på de senaste åren trots att de hittills bara har släppt en skiva. Det är vackert, minimalistiskt, hjärtskärande. Precis vad jag behöver och musiken har fyllt mig med märkligt hopp under många smärtsamma tågresor det senaste halvåret.
Så jag satte mig i bilen och körde till Stockholm, mötte upp några främlingar utanför Berns (biljettsystemet var personligt, man var tvungen att gå in med den som köpt biljetterna), väntade två timmar till och stod sedan helt stilla i lite mer än en timme medan musiken, ljuset och glittrande konfetti regnade över mig. Helt fantastisk konsert. Delar med mig här av de två låtar jag tycker är bäst på skivan XX som kom 2009. Om bara några dagar kommer nästa skiva, Coexist. Jag är knappast den enda som väntar.