Archive for oktober, 2012

Jag ser henne överallt

Tisdag kväll sent i oktober. Jag är på Friskis & Svettis som vanligt den här tiden. Kan passet utantill och alla andra också, kanske dags för ledaren att byta snart? Allt är som vanligt. Tills jag mittemot mig ser en tjej i tjugoårsåldern i ett blommigt linne. Ett linne som kommer kanske från Indiska eller H&M och som jag och Karin diskuterade ingående för några år sedan. Minns att vi sa att det var precis min stil, men att det var Karin som hade ett. Jag tror att hon hade ett, minns inte exakt. Bara att vi pratade mycket om det där linnet.
Och då försvinner musiken och dansstegen och allt runtomkring. allt mitt fokus försvinner och jag dras in i en tystnad. Och överallt runt mig ser jag henne. Hon som dansar intill har Karins hårfärg, en annan har hennes glasögon. Jag ser henne framför mig här, i det linnet, med mig. Hur kan det vara så att hon aldrig mer kommer att vara med?? Hur kan det, jag kan fortfarande inte fatta. Kan. Inte. Fatta. Herregud.
På vägen ut ser jag Friskispressen i ett tidningsställ. På framsidan ler Karins ansikte mot mig. Alla andra ansikten har bleknat bort.
Jag vill hem.
Jag vill ha henne tillbaka. 

Dags för heltidsjobb!

Dags för heltidsjobb!
För att vara föräldraledig jobbar jag nog mer än genomsnittet, men nästa vecka är det iallafall dags på riktigt: Martin och jag byter och jag ska jobba heltid! Det är med skräckblandad förtjusning jag ser fram emot det, för det är ju en utmaning att vara frilans idag. Men jag har iallafall uppdrag som täcker den första veckan så är rätt nöjd för stunden. Sen blir det väl till att spruta ur sig bra idéer.
Och jag ska flytta in på jobbloftet igen! Åh, ser fram emot det så mycket.

Matilda hälsar på i köket på loftet som 1,5-åring

Mitt skrivbord, fast jag har MYCKET större skärm nu! ;) 

Inga barn får hamna utanför

Ett av mina sätt att försöka förbätta världen lite, att publicera blogginlägg av Unicef.

Något är fel. I Sverige är vi överens om att alla barn ska ha samma rättigheter. Ändå finns det barn som inte räknas in. Som ingen ser. Som hamnar utanför.
Det kan börja i fattigdom, segregation, med en diagnos, med föräldrar som har problem eller att hjälpen ser så olika ut beroende på var man bor. Vissa får hjälp, andra inte. I värsta fall leder det till att barn inte klarar skolan. Därifrån kan vägen tillbaka vara väldigt lång.

Inga barn får hamna utanför. Om barnkonventionen vore svensk lag skulle det vara svårare för vuxna att glömma bort, att inte se, att inte ta ansvar. Jag har skrivit under på unicef.se/utanför.Gör det du också!

Flaskboken och Korvaspappan

Flaskboken och Korvaspappan
Daniel Pernikliski under vår intervju.

För flera år sedan var jag verkligen på gång. Tillsammans med först en journalist och sedan en annan skulle jag skriva en bok om flaskmatning som skulle bli ett debattinlägg, en handbok och läsningen jag själv hade längtat efter när jag fick barn.
Vi jobbade på, intervjuade forskare och föräldrar, kontaktade förlag och hade möten. Men det drog ut på tiden, saker kom emellan, livet kom emellan. Och sen kom fantastiska Petras bok, Att flaskmata. Då behövdes inte vår bok och arbetet lades ner. Men det material vi redan hade skapat finns kvar. Och nu tycker jag att det passar bra att börja publicera det. Så här får ni: Korvaspappan. Bloggare, förälder och flaskmatare som var en av de personer som i vår bok skulle visa hur man kan använda flaska som verktyg för att dela föräldraskapet lika. Dottern Korvas är numera fyra år och Daniel Pernikliski har slutat blogga, men Korvasbloggen som var mycket populär finns fortfarande att läsa och jag kan verkligen rekommendera den! Här, och här är två inlägg som jag gillar extra mycket och som handlar om flaskmatning. Daniel och hans sambo Lisa använde förresten enbart bröstmjölk när de flaskmatade i början.

Frysen full med bröstmjölk och två kylväskor på barnvagnen. Bloggpappan Daniel Pernikliski experimenterade sig fram till sin egen lösning för flaskmatningen av dottern Korvas.
– Du borde starta en blogg om det här!
Daniel Pernikliski kommer innanför dörren till sitt hem med dottern Korvas, sex månader, i vagnen. Han har även två kylväskor, en mjölkvärmare, nappflaskor och burkar med bröstmjölk med sig, förutom skötväskan. Och det är hans sambo Lisa som väcker idén om att skriva om föräldraskapets fixande och trixande så att alla kan läsa. Korvasbloggen är nu en av Sveriges mest populära pappabloggar och Korvas har fyllt två år.
När Korvas föddes var det enda Daniel och Lisa visste att de skulle dela på föräldraledigheten från början. De var hemma tillsammans med Korvas i två veckor. Sedan började Lisa jobba två dagar i veckan.
– Hur vi skulle praktiskt göra med maten hade vi inte pratat så mycket om, berättar Daniel.
Det löste sig ganska snabbt, när de hade märkt att amningen fungerade. Lisa ammade Korvas morgon och kväll. Resten av tiden matades hon med bröstmjölk på flaska.
– Första veckan var jag med Lisa på jobbet för att hon skulle kunna amma Korvas om det behövdes men det gick bra, berättar Daniel.
Bröstmjölken värmdes i en liten mjölkvärmare.
– Vi hade bröstmjölken i frysen i iskuber, jag har hanterat iskuber till förbannelse
Åtta iskuber blev en portion, Daniel lärde sig snabbt hur fort de tinade och var lagom att värmas. En teknik som blev allt mer förfinad medan månaderna gick. Från små nappflaskor till stora allt eftersom Korvas växte.
– Jag hade värmaren och mina flaskor och burkar med portionerat antal iskuber i väskan med mig jämt. Jag hade två frysväskor, en med tinad och en med kall mjölk.
De hade inga problem med att få ihop mjölk till flaskmatningen, tvärtom blev det så mycket att frysen blev överfull. När Lisa var hemma som ammade hon Korvas.
– Jag inbillar mig att det här med flaskmatningen bidrog till att vi tidigt fick väldigt exakta rutiner. Det var ju en del fixande med värmning och transport så man var tvungen att förbereda sig.
Daniels flaskmatande i kombination med att han märkte att han och Lisa fick olika reaktioner, resulterade i att han startade sin blogg .
Jag får ”goda ögat” när jag matar med flaska, för att jag är kille misstänker jag.” (Korvasbloggen, 30 oktober 2008)
– Jag fick ofta höra att jag var så duktig som kunde ta hand om mitt barn, medan Lisa fick kritiska blickar för att hon inte ammade. Det var alltid lättare för mig, en pappa som flaskmatar sitt barn är ju det gulligaste som finns. Jag var duktig som gjorde det ”som mamman borde ta hand om”, berättar Daniel som utan att veta om det genom sin blogg blivit förebild för andra föräldrar som valt delamning som alternativ för sina spädbarn.
– Det var inte så att jag tyckte om att få den positiva responsen, den sa ju också att jag höll på med något som jag inte var ämnad att göra.
I fyra månader fick Korvas enbart bröstmjölk, därefter bröstmjölk varvat med bröstmjölksersättning. Efter ungefär sex månade tog mjölken slut i frysen och Korvas gick över till mjölkersättning.

Jag kan knappt beskriva hur skönt det är att slippa tillägna kvällarna åt att fylla upp dessa iskubspåsar, datummärka dem och stoppa in dem i frysen, för att sedan plocka fram ett par påsar med äldre datum för upptining. En miljon ispåsar att fylla och en miljon små burkar att diska och koka. Icke att förglömma den förbannade pumpen, med den pyttelilla men ack så viktiga delen som alltid försvann i disken. Jag menar verkligen inte att jag hellre skulle ha bytt den här mjölkhanteringen mot läckande, droppande, ömmande bröst men jag är likväl väldigt glad att det är över” (Korvasbloggen, 28 oktober 2008)
– Det jag funderar på ibland hur det skulle ha varit om vi båda inte hade velat samma sak, om mamman hade velat helamma. Hade jag fått stöd från omgivningen i min vilja att vara med och mata barnet från början? För det hade jag velat oavsett vem jag fick barn med.
Den svindyra lilla mjölkvärmaren vi köpte har varit värd varenda krona och det har varit värt varenda minut av drippande och droppande och frysande och tinande och märkande och diskande och kokande.
Jag tror också att Korvasson har fått en lite gladare mamma och pappa.” (Korvasbloggen, 28 oktober 2008)
– Idealiskt skulle jag vilja att det var helt odramatiskt vilket val man gör. ”Jaha, du gör så”, liksom. Bara ingenting, säger Daneiel Pernikliski. 
Fakta
Familjen:
Daniel Pernikliski, frilansande skribent, bloggare och scenograf. Sambon Lisa, dottern Korvas, 2, och Lisas dotter Molly.
Bor:
Centrala Stockholm

Matningsmetod de första sex månaderna: Delamning där dottern Korvas matades med bröstmjölk på flaska när hon inte ammades. Det sköttes med hjälp av infrusen bröstmjölk, frysväskor och en mjölkvärmare.

Imorgon!

Imorgon!

Imorgon är det dags. Flera är de som dragit på munnen när jag stolt berättat att jag ska vara med vid Nationella amningskommitténs sammanträde imorgon. ”Vadå, finns det en kommitté för allting?”. Ja, egentligen är det kanske lite komiskt. Jag är själv så insyltad i de här frågorna nu att jag förlorat perspektivet lite. Kvinnorna som jag samarbetar med har blivit mina goda vänner, och jag längtar nästan lika mycket efter att äntligen få träffa dem som att delta i sammanträdet imorgon. Men det är klart det ska bli spännande. Vi har 45 minuter på oss att föra de flaskmatande föräldrarnas talan. Och det kommer vi att göra! Vi har ju en del att komma med. Till exempel har 1177.se numera bra information om flaskmatning, till stor del tack vare envisa ansträngningar från administratören av Facebookgruppen.
Du som är nyfiken och vill ta ställning för rätten att välja flaskmatning är välkommen till Facebookgruppen ”Rätten att välja flaskmatning”, det var där allt började.

Man har ju hört om storasyskon som ”ammar” sina dockor. Jag kanske skulle ha haft detta redo när vi fick en lillebror hemma? Finns att köpa här

Alla svåra vackra dagar

Alla svåra vackra dagar
Sitter på tåget från Uppsala till Stockholm. Idag ska vi fira en nära vän som har gift sig. Hon ska få en hemlig efterhandsmöhippa. Vi ska ringa på och överraska henne med frukost och sen rullar dagen på. I min väska ligger en t-shirt som jag jag tryckt fast Ernst Kirchsteiger på, en flaska prosecco, en brieost och skinka från Musko rökeri på Väddö, min väns stora favorit. Jag har packat ner ett par gemensamma minnen, en finklänning och hälsningar från ett par andra vänner som inte kunde vara med. Solen strålar och streck av flyttfåglar drar fram över en gul- och rödmålad Uppsalaslätt. I öronen har jag denna låt, som jag i perioder lyssnar mycket på. Man måste vara i rätt stämning.
Det går inte att inte tänka tillbaka till min egen möhippa idag. En aprildag förra året trodde jag att det var födelsedagsbrunch hos Pernilla. Istället mötte mina fina, älskade vänner i hennes kök. De, och flera andra som inte kunde vara med, hade gjort en fantastisk dag åt mig. Precis som jag ville ha den. Bara god mat, skönt häng på en relax, lite lekar och så tapas på kvällen. Jag fick en jättefin tröja också, med mig själv som mumintroll som Dora hade designat och Karin tryckt i verkstaden på Lava, Kulturhuset, där hon jobbade. Alla hade dessutom på dig pins som det stod ”Johannas fan club” på.
En helt fantastisk dag.
Och jag kan just nu inte tänka på den utan att den totalt överskuggande känslan blir sorg och saknad. Så är det med alla stora minnen just nu. Pontus ettårsdag förra veckan som jag i princip grät mig igenom, namngivningen vi ska ha som jag bävar för. Vår bröllopsdag om en månad kommer att bli tuff den med.
Allt som står i böcker om sorgbearbetning stämmer, allt jag går igenom finns beskrivet i detalj av experter. Det gör inte saken enklare, jag saknar Karin så att det känns som att jag ska sprängas.
Jag är så lycklig som har så fina vänner, som får vara på tåget med en flaska prosecco i väskan. Som har fått starta en egen hemlig Facebookgrupp för möhippan, som hade mycket svårt att välja bara ETT av många, många gemensamma roliga minnen att ta upp under en av dagens planerade lekar.
Men.
I min väska finns också en flaska parfym jag tänkte spruta på mig efter spabesöket. Den heter Rose du maroc och var Karins favorit, eller jag vet att jag skickade henne en flaska för inte så länge sen. Hon hade letar efter en rosparfym länge, sa hon. När vi packade ner hennes saker efteråt var den nästan halvtom. Jag köpte en egen. Brukar inte ha parfym men nu har jag den nästan varje dag. Också idag. Så är hon med mig på också den här möhippan.
Älskade Karin.

- Posted using BlogPress from my iPhone

Upprörande läsning från Akademiska sjukhuset

Här kommer lite amnings/flaskmatningsilska igen!

Man skulle ju tro att åtminstone Landstinget i Uppsala läns ledning skulle vara befriade från fördomar om dagens föräldrar. Kanske man kunde förvänta sig att de är i alla fall lite pålästa om amning i verkligheten.
Man det verkar faktiskt inte så.
En artikel bland Akademiska sjukhusets senaste pressmeddelanden har namnet ”Amma eller ge ersättning?” men tyvärr fortsätter inte texten i samma jämlika stil. Margaretha Magnusson, chef för barnhälsovården i Uppsala län breder ut sig apropå att amningsfrekvensen har gått ner. Och fördomarna flödar. Nu ska alla inom vården förmedla samma buskap: amning är bäst, ingen protest.

 Margaretha Magnusson påstår bland annat:

-  Mammor som inte ammar har valt bort det på grund av okunskap och bristande information om amningens fördelar.
- Mammor vill leva som tidigare och inte ”ge upp friheten med uteliv och vänner.”
- Amningen minskar hos unga, lågutbildade, rökande (!) kvinnor.
- Kvinnor låter bli att amma för att de vill ha mer pengar.
- Den ökande jämställdheten är ett problem för amningen.

Har hon belägg för dessa påståenden? Nej. Det är några av ”många teorier”. De som informerar om amning ska däremot utgå från ” vetenskap och beprövad erfarenhet”.

Nu skulle jag vilja upplysa Uppsalas barnhälsovård om en sak:

- Den vikande amningen är inte FÖRÄLDRARNAS fel. Föräldrarna vet vilka fördelarna med amning är. Vad föräldrar behöver är bättre rådgivning och praktisk information om hur man ammar /flaskmatar. Det är där bristerna finns, och de bristerna får förstås mer än gärna åtgärdas men då får de nog ta och se över sin allmänna inställning till de som söker hjälp hos dem först. För en sak är säker: om jag hade mött någon under min tid som blivande och nybliven förälder som gav mig det budskap som den här artikeln sänder, då hade jag blivit kränkt och ledsen.

Sådan här läsning är alltid upprörande, men när den kommer från vårdens högre instanser blir det mer än så. Hur KAN de publicera detta? Hon vill alltså förstärka den skuldbeläggning som redan förekommer så ofta inom sjukvården och som är så skadlig och kränkande? Jag är så arg att jag inte vet vart jag ska ta vägen.

Läs gärna Petra Jankov Pichas inlägg på attflaskmata.se, som handlar om samma sak. 

Ettåringen

Ettåringen
Idag för ett år sedan låg jag i en säng på Akademiska sjukhuset och tittade ut mot slottet och en höst som inte hade kommit lika långt som den vi befinner oss i nu. Jag hade en nyfödd bebis på mitt bröst, faktiskt vid mitt bröst. Jag ammade Pontus ganska exakt ett dygn. Det var en magisk dag. På kvällen kom våra kära vänner, Pontus faddrar, Pernilla och Erik upp med pizza till oss och jag fick inte ner en bit av min sallad.
Idag fyller Pontus ett år. Ett år som har varit fyllt av starka känslor och tyvärr mycket mer sorg än jag hade kunnat drömma om. Idag ser jag på min son och lyckan sväller i bröstet. Samtidigt börjar mina tårar rinna över de som inte är här för att se honom.
Nu ska vi fira honom, vår älskade lillebror.

Bra covers!

Jag gillar verkligen bra covers. Ibland, inte alls sällan, är de bra mycket bättre än originalen. Jag har gjort en spellista på Spotify på temat. I något fall fanns inte originalet så då har jag tagit den cover som är mest välbekant. Covern kommer först, sedan originalet.
Varsågod, om du har Spotify!