Archive for januari, 2013

Jag kommer aldrig glömma blommorna på slaggbergen

Jag kommer aldrig glömma blommorna på slaggbergen
Det är inte vanliga berg. Utan berg av slagg från oljeskiffer. 
Under journalistutbildningen fick vi möjlighet via någon östersjöfond att resa till Baltikum och göra reportage som del av utbildningen. Jag och Sara Åkesson (som numera heter Marczak i efternamn) valde att resa till Kohtla Järve i norra Estland och göra ett stort reportage om det stora miljöproblen de har i forma av oljeskifferbrytning. Detta var 2003, alltså tio år sedan i år, och då (kanske fortfarande, idag är jag inte lika påläst) kom större delen av Estlands el från oljeskiffer som brändes. Slagget från produktionen var ett gigantiskt problem och låg i stora berg runt staden. Själva stadens gator hade sjunkit ihop på flera ställen allt eftersom gruvan bredde ut sig.

Det var en mycket speciell resa, under en tid som aldrig kommer tillbaka. Estland var ännu inte med i EU, vilket märktes tydligt var man än var. Kohtla-Järve ligger nära den ryska gränsen och med nästan uteslutande rysk befolkning så var det en laddad plats på många sätt. Vi bodde i ett gammalt sanatorium dit numera finska pensionärer kom för att kurera sig. Och överallt stod Sovjetarkitekturen intakt. Vädret var fantastiskt, allting prunkade och blommade de varma sensommardagar vi var där.  Det var lite som att resa till en helt parallell värld, så nära vår egen men så totalt annorlunda. Jag kommer aldrig att glömma det. Resultatet av vårt jobb publicerades i tidningen Frihet med mina bilder och Saras text. Det var före digitalkamerans tid och jag tycker det analoga tillför mycket till stämningen i bilderna.

 I grannstaden Sillamäe demonstrerade ryska pensionärer för sina rättigheter.

Kommunhuset i Kohtla Järva. Ett sovjetiskt monument, oerhört imponerande i sin strama, slitna betong-elegans.

Vi besökte en gymnasieskola och blev genast en del av elevernas engelskalektion. Alla ville arbeta utomlands och hoppades på ett EU-medlemskap.

 

 Borgmästaren Valeri Korb och hans sektreterare. Vi upplevde dem som tyngda av, uppgivna och kanske… trötta?

17-åriga Zenya var vår tolk och guide under veckan. Också han dörmde om något större, långt bort från slaggbergens Kohtla-Järve.

Här är mitt reportage, fick skriva ett för skolans skull.

”Men vi bor ju här”

Ida-Virumaa, Estlands nordöstligaste provins, är en svart fläck på miljöförstöringens karta. Men invånarna i staden Kohtla-Järve är fyllda av vemodigt hopp om en bättre framtid. Föroreningarna tänker man inte så mycket på.
Kohtla-Järve är en av de största problemregionerna i landet. Miljöförstöringen är enorm, vattnet odrickbart för flera århundraden framåt. Peeter Eek, ordförande för avfallsdepartemenet i Estland, låter ganska allvarlig på rösten och drar handen genom håret när han tyst pratar om livet i Estland mest utsatta region. 75 procent av befolkningen där är ryssar och runt städerna tornar jättelika kemiska slaggberg upp sig som alper i det annars helt platta landskapet.

Vi reser i en skumpig buss längs en spikrak väg mot Kohtla-Järve. Städer, alla mycket lika varandra, passerar. Runt oss pratar alla ryska. Skymningen faller, från radion strömmar ryska folkvisor. När vi kommit in i Ida-Virumaa skyms fullmånen plötsligt av höga skorstenar. Plötsligt tornar de omtalade bergen upp sig, större än vi kunnat föreställa oss. Vad vi ser, förstår vi senare, är den största aktiva gruvan i Kohtla-Järve. Ingen annan verkar reagera, men vi sitter med ansiktena klistrade mot rutan. Runt om är naturen bedövande vacker.

Är ni exremturister? Ingen est kan förstå att man väljer att åka till Kohtla-Järve och Sillamäe istället för till Den Vackra Universitetsstaden Tarttu eller Den Fantastiska Sjön Peipsi. I andra delar av Estland vill folk helst inte ens kännas vid att dessa rysktalande städer tillhör samma land. I Kohtla-järve och Sillamäe ser man framåt, trots att nuet ser ut att vara krävande nog. Husen är gamla och slitna, den sovjetiska hammaren och skäran syns överallt. Men människor pratar gärna om de stora klyftor som finns mellan ryssar och ester, och hur de ska överbyggas.

Kommunstyrelsens ordförande Valerie Korb sitter hopsjunken bredvid sin tolk bakom sitt 30 år gamla konferensbord och pillar med en nyckelknippa. Han är rödmosig i ansiktet och pratar om den arbetslöshet som uppstod när oljeskiffergruvorna plötsligt fick skära ner produktionen från 30 miljoner ton per år till 12 miljoner. Miljöproblemen gruvorna bär med sig har han, liksom de flesta Kohtla-Järvebor inte tänkt så mycket på, men han har hört att de bygger någon sorts skydd runt de kemiska slaggbergen. När vi frågar om han vet något om vad de har för effekt på människan blir han tyst en lång stund.
– Men vi bor ju här.
Hans ord säger det mesta om Kohtla-Järve. En stad där människor bor och lever, som alla andra städer. Också här kämpar folk för största möjliga lycka utifrån de förutsättningar som finns. Hur skulle man varje dag kunna gå och fundera på hur de kemiska slaggbergen eller det gömda kärnavfallet har påverkat en? Kommunen har inte heller råd att göra något åt miljön, utan lämnar det till staten och företagen. Istället försöker man satsa på ungdomar och kultur.
– Låter jag bli att köpa ett nytt skrivbord, även om jag nog skulle vilja så kanske jag kan hjälpa en musikskola istället.

Naturen i och runt Kohtla-Järve och Sillamäe är otroligt vacker. Vid en vandring längs stranden skymtar en häger, grönskan är påtaglig. Overkligheten slår senare till när vi står på toppen av ett lerberg med 25 meter radioaktivt avfall under oss. Vinden sliter i håret, havets brus överröstar allt. Klart att det här landet orkar. Här finns så lite – och så mycket.

Jag och Nyamko

Den här tidningsbilagan om jämställdhetsintegrering som gjordes för ett par år sedan var jag redaktör för. Det är ett av de mer intressanta projekt jag har jobbat med, som kom tillbaka i minnet nu när Nyamko Sabuni avgick. Jag har intervjuat henne flera gånger, bland annat då som ett större jobb till den här tidningen. Man kan tycka vad man vill om henne, men hon var i alla fall frikostig med uttalanden. Faktiskt sa hon frispråkigt ett par saker som jag blev uppriktigt förvånad och över, som tyvärr inte passade temat för artikeln. Nu är nog de sakerna inte så relevanta längre.
Jämi som stod bakom den här bilagan finns tyvärr inte längre. Det var ett projekt som tog slut något år efter mitt arbete med bilagan. Väldigt synd, tycker jag, för de fyllde en otroligt viktig funktion.

DIY: Lampa av virkade dukar

DIY: Lampa av virkade dukar
Jag har pysslat igen! Den här gången blev det en lampa gjord av gamla spetsdukar. Jag använde mig av en kombination av instruktionerna i den här guiden och en grytlappslampa i den här boken som jag verkligen älskar, så himla rolig och inspirerande! Lampan är inte riktigt klar, jag ska köpa en grön lampsladd och sätta fast den ordentligt, men var tvungen att sätta upp den ändå för att se hur det blev. Är så himla nöjd! Nu ska jag göra en med bara vita dukar, då ska jag fota hela processen och lägga upp här.

Tärnsjö garveri

Tärnsjö garveri
Idag har jag varit ute på reportage här i länet. Jag och en UNT-fotograf åkte till Tärnsjö garveri. Det var så himla roligt att komma ut på lite ”riktigt” jobb! Vilken fascinerande plats med massor av unik hantverkshistoria i sig. Lokalerna har inte förändrats mycket under åren, och man märkte att det fanns en stor yrkesstolthet hos de som arbetade där. Deras garvning är dessutom, till skillnad från många andra ställen, fri från krom vilket gör att det är mycket mindre kemikalier i de skor och väskor vars läder kommer därifrån. Fint att förstå hur det funkar. Artiklarna kommer i UNT framöver.

Jag var ju inte fotograf idag, fick istället den ovanliga förmånen att få åka ut på jobb tillsammans med en av tidningens fotografer! Så mina mobilbilder är väl lite sådär.


Tärnsjö garveris produkter har använts av designers och modehus över hela världen, bland annat Gant, Acne, Tiger of Sweden.  Här ovan är några av produkterna tillverkade med deras läder. Stolarna kommer från Studio Axel Bjurström

Nu är det nu!

Nu är det nu!

Har glömt att önska alla gott nytt år! Nu är det ÄNTLIGEN 2013 och det mörka året 2012 är bakom oss. Nu kommer allt och bli bättre, jag måste tro det. 

tillbaka @ jobbet . nu

Nu är jag tillbaka på loftet. Klev upp här imorse och möttes av ett stort tomrum eftersom en av de tre bästa kollegerna i världen har gått och gjort något så ovanligt som att få ett fast jobb. Nu hade han tagit nyårshelgen till att packa ihop allt, inklusive sitt skrivbord och här sitter jag och längtar efter fikasällskap…
Hur som helst, nu är julen slut, jag jobbar igen och allt är (förhoppningsvis) i sin ordning! 

Mina föräldrar och Finland

Mina föräldrar och Finland
Apropå Finlandsnostalgi. Efter mitt förra inlägg om Finland skickade min pappa den här fina bilden till mig. Det är han, mamma och mina äldre bröder Fredrik (i vagnen) och Mårten under ett Valborgsfirande på Vårdberget i Åbo 1972.

Jag hjärta Finland

Jag hjärta Finland
Jag ska börja året med att frossa lite i finskhet. Jag är som bekant född finlandssvensk, på ett sjukhus i Åbo. Redan som spädbarn flyttades jag till Åkersberga i Sverige. Men många årliga resor till Kitö har gjort att jag för alltid förknippar allt finländskt med värme, ledighet, inspiration och glädje.
Nåja, inte allt kanske. Inte sannfinländarna, inte det tröttsamma lillebrorskomplex mot Sverige som man ibland kan blir utsatt för som svenskspråkig där. Inte djurhållningsreglerna eller den höga självmordsstatistiken. Men mycket annat som jag valt att tycka om. Humorn. Musiken. Designen. Naturen. Finlandssvenska rundradion, Radio Vega som alltid skuffar undan min vanliga musiksmak med sina melodier från förr. Mina släktingar och deras finalndssvenska och finska vänner, såklart. Jag tror inte jag skulle vilja bo på heltid i Finland, men får jag resa dit åtminstone en eller två gånger om året hålls jag nöjd.
I dag såg jag en så väldigt fin bild, från ett snöigt 60-tals Helsingfors och drabbades genast av längtan. Jag kan se mina föräldrar som unga framför mig i den här bilden. Den sammanfattar så bra vad jag älskar med Finland, inte bara för motivet utan för tonen i bilden.

Bilden kommer från National Geographic. Fotografen är George Mobley, året 1967. Här är källan.  

Här kommer fyra andra Finlandsfavoriter just nu.


En låt med mitt namn av ett bra band


Lite ur en riktigt bra film

Detta fantastiska foto från en utställning med Claire Ahos produktreklambilder som jag hittade på ett vykort i butiken på Designmuséet i Helsingfors.

Den här kappan från Marimekkos höstkollektion 2012.

Förresten. Vi läser Trollkarlens hatt för Matilda som godnattsaga just nu och inte bara jag, utan också Martin, är tillsagda på skarpen att läsa alla repliker på finlandssvenska. Ibland får jag läsa allt på finlandssvenska och känner mig transporterad till min egen barndom när pappa läste den för mig.