Archive for februari, 2013

Sämre jobb kan man ha

Sämre jobb kan man ha
En sån där riktigt härlig vårvinterdag var det igår. Snön droppade från taken, solen strålade och solen värmde på riktigt. Som jag har längtat efter en sådan dag, kände jag igår när jag hade den stora turen att slippa sitta på kontoret. Istället tog jag bilen ut till Väddö, där jag skulle göra ännu ett trädgårdsjobb. Den här gången tog jag hjälp av de duktiga personerna som driver Senneby trädgård i mitt grävande. Vad det blir kommer att avslöjas i en stor dagstidning framåt vårkanten! 

Mästare på multitasking?

Mästare på multitasking?
Multitasking. Mitt senaste ämne för dissikering. Jag gör det alltför ofta. Till exempel nu pratar jag i telefon samtidigt som jag skriver detta, vilket tydligen gör att jag verkar dummare än om jag hade rökt marijuana, enligt forskningen jag tagit del av. Hm. Undrar vad min samtalspartner tänker precis nu.

 Multitasking Infographic

Nedstämd över världens tillstånd

Nedstämd över världens tillstånd
Idag är jag ledsen och upprörd över världens orättvisor. Kanske kan det bero på att jag läser en bok som handlar om flykt från hemlandet och vilka ärr det sätter i själen (den här, har inte läst ut den än, men den är riktigt bra hittills). Hur kan vi glömma det här i Sverige, varför folk som kommer hit egentligen är här? Läste den här nyheten i DN och blev så sorgsen, varför är det så här. Jag vill inte bo i det här inhumana samhället där människor tvingas återvända till ett land de aldrig ens bott i, som deras föräldrar antagligen flytt ifrån mot sin vilja. Så fruktansvärt.

Jag en otroligt bra film igår, ett indiskt drama som heter My name is Khan. Jag har velat se den länge och nu råkade den till min stora glädje finnas på Netflix. Den handlar om en indisk muslimsk man, spelad av den indiska nationalhjälte-skådespelaren Sharukh Khan, som dessutom har aspbergers syndrom. Han flyttar til USA och gifter sig med en hinduisk kvinna. de lever ett lyckligt liv, tills terrordåden den 11 september förstör deras liv. Resten av filmen handlar om hur huvudpersonen Rizvan Khan kämpar för sin rätt att få leva i det amerikanska samhället utan att bli betraktad som terrorist för att han är muslim. En helt otroligt bra, och väldigt viktig film som visar perspektivet som man talar för lite om: hur muslimer världen över har fått betala priset för ett fåtal fanatikers dåd. Se den.

Rizvan Khan (spelad av Sharukh Khan) reser runt i USA för att försöka träffa presidenten. 

De magiska festerna

De magiska festerna
Just nu läser jag muminböckerna för Matilda. Det är en upplevelse att se någon höra dem för första gången, själv har jag läst den så många gånger att de är som en de av mig. Bäst hittills var i slutet av Kometjakten när Matilda nästan klättrade upp i taklampan av spänning.
Mina favoritavsnitt i böckerna är alla de fantastiska festerna de går på. Trädgårdsfester fulla av överraskningar, skratt, dans och stora tunnor med äppelvin och skottkärrslass med pannkakor. Fester som pågår tills morgonen gryr. Som den stora festen för Tofslan och Vifslan i Trollkarlens hatt, eller självhärskarens trädgårdsfest i Muminpappans memoarer. Jag önskar att jag fick gå på de där festerna någon gång. Det verkar så underbart.
Ur ”Trollkarlens hatt”

Livets märkligheter.

Avdelningen livets märkligheter. Kände mig som en kämpe från underjorden när jag låg där klockan fyra på morgonen med telefonen på timer var femte minut för att pressa i Pontus, som kräktes minst en gång i halvtimmen, vätskeersättning. Och idag. Verkar han inte ens sjuk. Och jag. Trött.

Om nätkärlek

Om nätkärlek
Jag har inte skrivit något om näthat för att jag inte visste vad jag skulle skriva som inte hela världen redan skriker ut, det vill säga hur sjukt och fel det är. Men sen trillade det här mejlet ner hos mig:

Vad styrka är för mig? För mig är du styrka. Inte bänkpressstyrka eller äta-chili-korv-styrka, utan för att du inte ger upp fast det är svårt ibland. För att du gör det du tror på och på så sätt fungerar som en förebild för både mig och andra. För att driver fram något du själv tror på och inspirerar andra att också tro på sig själva. För att du inte slutat vara den du är.





Du okända person som valde dess vackra rader till mig, tack för att du gjorde min eftermiddag. Jag hade precis suttit och skrivit en lång, lång text som var för sorglig för att publiceras och nu känner jag mig lite gladare. 
Gå genast in och gör någon glad med lite anonym nätkärlek här. Jag har redan gjort det.




Vår, vår, kom snart!

Vår, vår, kom snart!

För två år sedan i april tog jag den här bilden med mammas kamera. Isen hade nyligen gått på fjärden utanför Kitö och plötsligt såg jag något som såg ut som snabbt simmande fåglar komma utifrån öarna. Det visade sig vara älgar, som antagligen övervintrad någonstans på någon ö. Nu hade de tydligen bestämt sig för att flytta sig och kom simmande till grannens strand där klev iland och promenerade upp i skogen. Så fantastisk stund. Åh, vad jag längtar till våren. Förra veckan hörde jag årets första koltrast så nu vet jag att det är på gång. 

Blogginlägget som skapar livskriser

Blogginlägget som skapar livskriser
Liksom många andra läser jag regelbundet bloggen Niotillfem. Kanske lite för regelbundet, nu när jag tänker på det.
Vi som läser Sandras blogg har följt hennes livskris det senaste året. Hon har alltså flyttat från Stockholm till New York och skaffat sig ett liv liv där. Hennes pojkvän, som bodde i Los Angeles,  gjorde slut som en blixt från klar himmel i juni förra året och sen har hennes liv påverkats totalt. Hon skriver otroligt bra och många av hennes inlägg har dröjt sig kvar i minnet långt efteråt.
Nu har hon har sagt upp sig från sitt grymma jobb på en häftig reklambyrå i New York och ska flytta till Paris för att leva på bloggen och skriva. Hon har hittills nästan 600 kommentarer på inlägget, de allra flesta i form av hejarop och människor som blir inspirerade, glada, chockade och gråter av glädje (det är över huvud taget alltid många som gråter när de läser Niotillfem, har jag reflekterat över tidigare också).

Min kollega Ylva gav mig en insikt kring detta idag: Sandra ger alla i tjugoårsåldern inspiration att våga, våga bryta upp och följa sina drömmar – fantastiskt! Men det senaste inlägget där hon helt plötsligt har sagt upp sig, lämnar allt och flyttar till sin författardröm, är också ett inlägg som ger alla bloggläsare i trettioårsåldern (det vill säga mig och mina kollegor och deras vänner, bland annat) en livskris. Här har man följt hennes väg mot drömjobbet, sett henne lyckas och sen bara säger hon upp sig. Hon kan leva och bo i Paris bara med hjälp av bloggen. Jag blir grymt stressad! Så typiskt mig.
Jag har tänkt lite för mycket på att Sandra ska flytta till Paris. Vad säger det om mig? Jag borde kanske bli lite mera åttiotalist. Eller nåt.

Jag och Pernilla träffade Sandra Beijer över en lunch för en intervju och ett porträtt när vi var på vår senaste reportageresa i New York. Men strax därefter hände en massa saker och reportaget publicerades aldrig (däremot gjorde vi ju en massa andra jobb den resan som har publicerats och som kommer framöver) och nu är det definitivt för sent. 

”Hör av dig om du är i stan nån gång”

”Hör av dig om du är i stan nån gång”

Jag sitter på tåget mot Stockholm, på väg för att fika med en för mig viktig person. Senaste året har några av mitt livs mest avgörande tankar fått fäste här på Uppsalapendeln. Jag har gjort telefonintervjuer. Jag har skrivit arttiklar och annonser. Jag har gråtit. Jag har tittat på mina medpassagerare och tänkt ”vet de?””Syns det på mig?”. Kanske finns det de som sitter här nu som är på väg hem från sitt livs mest dramatiska möte. Kanske finns det fler som tycker att inget är sig likt, att inget ser ut som igår och världen har ruckats ur sin bana för att aldrig mer komma tillrätta.
Så är det med tåget. Här måste man sitta och tankarna far, oavsett vem man är och vad man är på väg till eller från.
Men det betyder inte att jag älskar att åka det här tåget.
Jag har åkt alldeles för mycket tåg det senaste året. Ibland har det känts som att jag suttit på tåget mer tid än jag tillbringat med min familj. Jag längtar hem, vill stanna i Uppsala och fika där.
Aldrig trodde jag att jag skulle skriva så när jag flyttade från Stockholm. Men jag är så grymt trött på att åka dit hela tiden för att träffa de jag bryr mig om (att åka dit och jobba är inte så farligt, det är en annan sak för mig). Jag önskar att folk kom till mig. När jag pratar med folk i Stockholm så verkar det mentala avståndet till Uppsala vara helt gigantiskt. De skulle liksom aldrig komma på tanken att åka dit över dagen för att fika. Men att jag sätter mig på tåget och kommer till Stockholm för att ses i två timmar, det är helt normalt. Varför är det så? Nu ska jagväl tillägga att det FINNS flera underbara människor i mitt liv som ofta sätter sig på tåget och åker till mig, och det uppskattar jag så oändligt mycket.
Men ändå. Så TRÖTT på att åka tåg. Det är säkert bara en period.

Stockholm, jag älskar dig. Men inte så mycket.

Jag och England

Jag och England
Nu vet jag vart jag skulle vilja resa. I och för sig kanske påverkad av att min femåring ska göra sitt livs första utlandsresa utan mig dit med sin farmor om några veckor: England. Gärna London såklart. Men jag älskar hela Storbritannien och har rest runt ganska mycket där, till och med bott där en period, även om det nu är ett par år sen. Särskilt gillar jag norra England, från Yorkshire via Lake district till Newcastle, som är en riktigt cool stad. Jag älskar pubkulturen, tedrickandet, dialekten. Jag älskar till och med maten, i måttlig mängd. Importade länge Marmite via en engelsk kompis, tills det till min stora glädje började finnas i min vanliga mataffär. Ett sätt att låta lite inspiration från resor smyga in i den vanliga vardagen. 
Här är lite bilder från en jobbresa till Newcastle och Lake district. 

Smestersug

Smestersug
Åh, jag vill så gärna ha lite ledigt!! Resa bort nånstans med familjen kanske, inte nödvändigtvis långt men bort (flygresa med vild krabba/galen ettåring är inte jättelockande).  Vad skulle man kunna hitta på som inte kostar alltför mycket? Fjällstuga? Båtresa?