Archive for mars, 2013

Idag.

Idag.

Idag är det ett år sedan jag gick ut genom Karolinska sjukhusets port och såg att hela världen hade förändrats. Ett år sedan livet ställdes på sin spets och sen har jag ägnat min tid åt att försöka hitta ett sätt att komma vidare.
Och det kommer jag, jag kommer att gå vidare.
Idag ska jag minnas. Jag minns genom att ha på mig en klänning som jag vet Karin skulle älskat, jag har på mig hennes parfym och ikväll ska jag äta middag med hennes vänner. Jag ska ta en promenad i solen och göra något jag tycker är roligt på eftermiddagen. Jag ska ta hand om mig och alla jag bryr mig om. En sådan dag är det. Och nu kommer våren.

(bild härifån)

Om tidningsdrömmar

Om tidningsdrömmar
Bland de där lådorna som min pappa tvingar mig att gå igenom, som legat på vinden i (minst) femton år, hittade jag en hel del intressanta bevis på hur mitt liv hela tiden lett mig fram till den jag är idag, på jobbet alltså. Tidningar! Reportage! Böcker! För mig har det alltid funnits en magisk dragningskraft i dem. Min högsta dröm som tioåring var att få komma till KP:s redaktion. Inte visste jag att min första praktikplats skulle vara Bonniertidningen Allt om resor, som då satt granne med KP och min barndomsdröm besannades. En av höjdpunkterna under mina mellanstadieår var ett studiebesök med klassen på Norrtelje tidnings redaktion. Jag vet inte om det var bara jag som nästan inte kunde sova natten innan, som fascinerat funderade över tryckpressar och tidningssidor i veckor efteråt. Och faktiskt, drygt femton år senare fick jag mitt första reporterjobb, på just Norrtelje tidning.

Jag hittar i lådorna mina egna texter, överallt. Att jag skrev så mycket! Jag hittar tidningar jag har gjort själv. Jag hittar de många välarbetade exemplaren av ”Hemexpressen”, tidningen mina bröder och jag gjorde för att skicka till farmor, journalist och översättare som bodde på andra sidan Ålands hav. Mina bidrag var väl kanske måttliga, men mina bröder utsåg mig, ett par år gammal, till chefredaktör och det ser ju bra ut på CV:t!
Jag blir glad över att se hur jag var som barn. Och så blir jag ledsen när jag tänker på att usel svenskundervisning i gymnasiet nästan dödade mitt intresse för journalistik och texter. I flera år orkade jag inte ta i det alls. Nu är jag så glad att jag har hittat hit.  

Min första enkät gjordes i mellanstadiets klasstidning, runt 1989 Man måste älska skolpsykologen Christers svar. 

I barndomen.

I barndomen.

Jag i sexårsåldern i Åkersberga. Från den plats bilden är tagen ser man numera ett stort lägenhetshus som redan stått där i över 20 år!  

I helgen har jag varit i Åkersberga och hälsat på mina föräldrar tillsammans med barnen (hälsat på och gått igenom ännu ett par av det orimliga antal kartonger med prylar, papper, . Jag är uppväxt där och flyttade till Stockholm som 18-åring, då jag med en ryggsäck med kastruller och en hoprullad madrass i en sopsäck satte mig på 621:an för att inta enliten lägenhet i Hornstull. Nu åker jag til Åkersberga ibland för att hälsa på och drabbas, verkligen drabbas, av minnen.
Det är något med barndomsminnen. När jag med Pontus i vagnen tar en promenad till centrum för att köpa socker så märker jag hur jag mentalt räknar bort ungefär hälften av höghusen jag ser. De fanns ju inte där när jag växte upp. Jag dröjer mig kvar vid Folkset hus, där biografen Facklan ligger, där biblioteket låg, där min kompis Helena jobbade som servitris på kafé Snövit. Ser inte det centrumet som byggts till på andra sidan. att Åkersberga fått bade H&M och Lindex. Fär när jag bodde här fanns det bara Kapp Ahl.
På hemvägen går jag vägen om en stor grusplan. Men den ser jag inte, jag ser min gamla gymnasieskola som nu har rivits. Och i huset står jag mammas och pappas sovrum och ser mig själv och mitt gamla rum med furuskrivbordet från Ikea, den runda fåtöljen och ständigt brinnande rökelse (detta var på slutet, när jag var barn var det mer KP-affischer, knapp- och stensamlingar i rummet).
Det skulle aldrig falla mig in att flytta tillbaka till Åkersberga. Inte bara för att jag vantrivdes (det gjorde jag, men vilken tonåring gör inte det?) och inte för att det utspelade sig ett mord bara några hundra meter från mitt barndomshem nyligen. Utan för att jag inte tror att jag skulle vilja ta mig förbi de här barndomsbilderna. Jag tycker om att ha dem, tycker om att minnas. Jag funderar en del på hur det är för dem som valde att stanna. Hur är det att själv få barn på sin barndoms gata?

Bild från i lördags. Vänta nu… Var är parkeringsplatsen som ska vara till vänster? Var är skogspartiet där Pinkruset brukade skymta genom träden rakt fram? Huset till höger är det enda jag vill kännas vid.

Is.

Is.

Ögonblick mellan två jobb under gårdagens tur i skärgården. Lokaltidningsuppdrag, man måste gilla dem. 

Kvinnodagen

Idag är det internationella kvinnodagen. En dag så bra som någon att lyfta fram den ojämlikhet som finns i samhället idag.

Som exempel tänkte jag lyfta några tillfällen som jag råkat ut för genom jobbet. Att vara kvinna och driva sitt eget företag i stort sett baserat på sin egen drivkraft och sina idéer är något som, faktiskt, fortfarande kan verka förvånande.

Situation:
Jag och fotografen (också kvinna) besöker en gymnasieskola som vi ska göra ett jobb om för en av våra kunder. Vi har möte med de två manliga rektorerna. Efter att ha avhandlat det vi kom dit för börjar de berätta om en resa skolan ska göra framöver. Vi lyssnar, kommer med kommentarer och plötsligt kommer rektorerna på idén att vi två kanske skulle kunna följa med på resan, för att göra ”något” om den. Vi börjar lyfta fram tidningar vi jobbar för, hur vi brukar jobba och vad det skulle innebära att anlita oss.
Rektorns kommentar:
”Men vilka DUKTIGA tjejer, vad ni kan! Vi kan förstås inte betala för detta men det kanske kunde vara intressant för er.”
Sedan skakar vi hand, säger hejdå och hör aldrig av dem igen.

Situation:
Jag sitter i en minibuss i norra Tyskland, på en rundresa tillsammans med en grupp journalister. Alla är män, de flesta minst 20 år äldre än mig. En representant från turistbyrån berättar om det vi ser. Manliga journalisten pekar på en kvinna på gatan utanför.
”Har ni många här som ser ut sådär? Henne skulle jag vilja skriva om, ha ha!”

Situation:
Jag intervjuar en av Sveriges mer kända medieprofiler till ett stort personporträtt för lokaltidningen. Efter en stund vänder han intervjun till att handla allt mer om mig och min familj. Han ställer privata frågor om hur jag jobbar och vilka frågor jag brukar ställa. han undrar hur jag orkar jobba nu när jag är gravid. När vi ska skaka hand klappar han mig istället på magen. ”Lycka till med det där nu”. Sedan tar han min hand och skakar den.

Detta är bara vardagsögonblick, något som inte är stora händelser i sig men som i grupp bildar ett mönster som blivit norm. Det ÄR lättare att vara man och journalist. Man blir tagen på allvar på ett helt annat sätt. Eftersom man inte kan välja vilka man ska intervjua, bevaka och kontakta tvingas man ofta acceptera tilltal som man aldrig skulle acceptera i sitt hemmaliv. Ska man verkligen få höra att man är ”duktig” när man jobbat i tio år som journalist? Ska man verkligen behöva sitta tyst istället för att ställa relevanta frågor för att man helst inte vill uppmärksamma de andra på att man är kvinna? Ska man behöva få sin yrkesroll ifrågasatt för att man är gravid?

Idag är det internationella kvinnodagen. Fundera över detta. Och läs detta och detta.

Hästhagen

Hästhagen
Här på jobbet har vi pratat om övergivna platser de senaste dagarna. Om övergivna platser och urban exploring, som är något som lockar mig otroligt mycket. Några gånger har jag ramlat över platser som verkligen varit helt magiska på det där speciella, tysta, sorgsna och minnestyngda sättet. Platser där bara ekot av alla de som en gång fanns där oh allt sm utspelade sig är kvar. Att hitta en riktigt häftig övergiven plats och gå runt där med kameran, det är ren lycka för mig. Jag tänkte visa några av ställena jag hittat här i bloggen framöver. Först ut är en plats som faktiskt inte finns alls längre – bostadsområdet Hästhagen i Söderfors utanför Tierp. Husen, som innehäl runt 150 lägenheter, byggdes på 1950-talet men när brukssamhället avvecklades blev de tomma. De användes som flyktingförläggning en period på 1990-talet men stod sedan övergivna länge innan de revs runt 2007. När vi var där 2006 var det alltså i allra sista sekunden. Ljudet av paintballskott ekade i byggnaderna och en del hus hade blivit av med ytterväggarna, det var som att titta in i ett trasigt dockskåp. Ändå kunde man se spår av det som varit överallt.

(Läs om Hästhagen här, ett fint examensarbete som några studenter gjorde i samarbete med SVT)

Glimten i grytan

Glimten i grytan
Lasagne, i oförskönad version.

En del människor får böcker tillägnade sig, eller skivor eller en dikt. Nu har något nästan så fint hänt mig. Jag har fått en veckomeny tillägnad mig av matbloggen Glimten i grytan! Tre trevliga personer driver den här Uppsalabaserade bloggen som jag uppmärksammade i ett reportage i UNT förra veckan. Och ja, visst klagade jag lite över bristen på vegetariska matkassar och veckomenyer här i världen. Så nu fick jag en och vi åkte direkt och storhandlade. Hittills har vi ätit vegetarisk lasagne och sötpotatissoppa, och det smakade kort sagt mycket bra. Jag kan faktiskt rekommendera Glimten i grytan för bra matinspiration, de uppdaterar ofta och är himla roliga.
Mit reportage, som handlade om deras nya grej, att åka hem till folk och laga mat av vad de nu hittar i skåpen, kan man läsa här eller genom att klicka på bilden härunder.

Snart ett år.

Det har blivit mars. Det har blivit mars och jag visste hur det skulle bli. Varje dag är en nedräkning, en genomgång av vad jag gjorde den här dagen för ett år sedan. Fram tills den 27 mars, dagen då mitt liv oåterkalleligt tog en vändning som jag aldrig hade kunnat ana och jag stod vid min älskade väns sida minuterna innan hon somnade in. Sedan var livet förändrat för alltid, av den stora förlusten och det trauma vi som var med när det hände drabbades av.
Idag är det den 3 mars. Och igår var det ett år sedan jag pratade med Karin för allra sista gången. Jag vet det för att jag har sms:et jag skickade till strax därefter kvar i min telefon – en bild på Pontus som då var fem månader gammal. Hon ville så gärna veta hur det gick för Pontus. Jag sa att det finns bilder på Facebook, men hon förklarade att hon inte orkar sätta på datorn. Det fastnade hos mig, för deras lägenhet är så liten att det kanske bara är några steg till datorn, eller inga steg alls. Men hon orkade inte. Det tänker jag på idag. Det tänkte jag på igår. Det har jag tänkt på varje dag i snart ett år.