Att anklagas för förtryck

Att anklagas för förtryck
Det här inlägget handlar om amning och flaskmatning, en fråga (just nu en debatt) som ni vet att jag engagerar mig mycket i. Och det är mina personlig åsikter, vad andra tycker vet jag alltså inte. Jag skriver inte som talesperson åt någon grupp.

Det är helt hett i luften just nu på amnings- och flaskmatningsfronten.
De senaste veckorna har en stundvis väldigt ilsken debatt härjat i bloggars kommentarsfält, på facebook och i tidningsartiklar. När P1 tog upp kvinnor som väljer bort amning (och jag var med i ett reportage) blev det livliga diskussioner på hemsidan och Amningsbloggen tillägnade mig och programmet ett inlägg.
Så här blåser diskussionen fram och tillbaka, ungefär: Ammande kvinnor känner sig hetsade till flaska, flaskmatande föräldrar känner sig åsidosatta och ifrågasatta för att de inte ammar. ”Amningsfascister!”. ”Flaskmaffia!”. Orden är hårda. Folk blir ledsna. Amningshjälpens ordförande skriver i sin blogg att det börjar likna en fars. Att kvinnor som vill flaskmata på ett martyriskt vis börjar trycka ner amningen, kallar amningsfrämjare för amningsfascister, flaskförespråkare (vilket ord!) som anklagar amningsfrämjare enbart för att de finns till. I någon annans kommentar någon annanstans läser jag om ”flaskmaffian” som hatar alla som ammar, som är emot amning och därmed också för kvinnoförtryck. Jag läser om amningsfascister som försöker tvinga alla andra att amma för annars står hela barnets framtid på spel.
Det är vissa stunder på en nivå som man har mycket svårt att ta på allvar.

Jag är en högst verklig del av den här debatten, även om jag många gånger hellre håller tyst än skriver saker jag får ångra. Det mesta rinner av mig, jag vet själv hur enkelt det är att skriva saker i affekt och hur orden rinner ur en då. Inlägget från Amningshjälpens ordförande slår mig dock i magen, och det är därför jag jobbar i flera dagar med detta långa inlägg för att det inte ska komma ut fel. Det känns inget vidare att som en av ”de andra” (mycket få i jämförelse med Amningshjälpens storlek) anklagas för förtryck. Det är inget vidare att sitta ensam hemma vid datorn och av en mycket större organisation bli anklagad för att vilja söndra och förstöra (jag vet att detta är Ingrids personliga åsikter men hon skriver ändå om Amningshjälpen och deras perspektiv). Som en som ideligen gömmer mig bakom argument så att jag ska framstå som ett offer, allt för att försvara mitt eget förtryck.
Men jag tröstar mig med en undran om det inte är nödvändigt med den här ilskan mellan två grupper som egentligen kanske på något vis vill samma sak, som ett steg på vägen. Det kommer att passera. Vi kommer att kunna samexistera, förhoppningsvis kunna utbyta erfarenheter när det behövs. Det finns en tid för allt. Nu är tydligen tiden då positioner måste klargöras.

Så här tycker jag:
Amning är bra. För den som vill amma.
Flaskmatning är bra. För den som vill flaskmata.
Att göra båda två samtidigt – varför inte? Det är också bra.
Jag vill inte förespråka det ena eller det andra, jag vill att alla ska få välja vad de vill göra själva och informationen ska finnas där.
Punkt.

Det som är viktigt är inte hur man matar barnet utan att både förälder och barn mår bra och upplever sig få det stöd och den närhet som de förtjänar.

Idag ser inte samhället ut så.
När jag fick barn 2007 och skulle flaskmata henne fanns ingen – INGEN – information om flaskmatning  att hitta. Visst var bvc-sköterskan fantastiskt hjälpsam och hjälpte mig att komma förbi alla små glimtar av dåligt samvete (men det var inte så svårt, jag hade inte särskilt dåligt samvete) men praktisk information, nej. Man var helt hänvisad till i första hand familjeliv.se och så den knapphändiga info som fanns på ersättningsförpackningarna. Om flaskor, säkerhet, hur man bäst skulle mata, nästan allt helt enkelt, fanns ingenting. De få flaskmatande föräldrar jag kände hade samma upplevelse.
Detta kan jämföras med sjukhusets Amningsmottagning som gjorde hembesök. Amningshjälpen som fanns på telefon i princip dygnet runt. Välvillig personal på bb, bvc och Apoteket som alla kundr ge rätt så bra råd om amning. För att inte tala om alla föreskrifter och råd som alltid var översvallande vad gällde amningen och mycket restriktiva och negativa vad gällde bröstmjölksersättning. Samtliga foldrar vi fick under vår resa inleddes med något mästrande i stil med ”amning är alltid det bästa för barnet”. Som om jag inte visste det. Var det jobbigt fick jag beröm får att jag ”kämpade på” och inte ”gav upp”. Ge upp. När jag till slut gav min vrålhungriga dotter flaska så gav jag alltså  upp.
Jag var fruktansvärt upprörd, drömde om en förändring och broschyrer på alla vårdinstanser och föräldrautbildningar om både flaskmatning och amning. Givetvis alltid med inställningen att det på folkhälsonivå är bäst att så många som möjligt ammar men att amning faktiskt INTE alltid är det bästa för barnet, och ännu mindre för mamman. Planerade debatter och artiklar och böcker, en del av det blev av och annat inte.
Notera: jag var inte ledsen. Jag sörjde inte. Jag var inte ett offer. Jag REAGERADE. Själv mådde jag finfint med min dotter som växte och blev större.

Sedan dess har det gått ett par år. Och någonstans började det röra på sig.
Idag börjar vi mycket, mycket långsamt närma oss den verkligheten jag drömde om. Vi är inte där, mycket långt ifrån men det finns ett par fantastiska facebookgrupper där flaskmatande föräldrar stöttar varandra. Det finns en bok med tillhörande hemsida och en frågeavdelning. Det finns riktigt bra information om flaskmatning på 1177.se.  Allt tack vare ett par superengagerade kvinnor som arbetar hårt. Jag är en av dem, även om varken boken, hemsidan, facebookgrupperna eller informationen på 1177 är min förtjänst.
Vi är inte många. Men vi har lyckats komma en bra bit på vägen. I oktober ska vi delta i Nationella amningskommitténs möte och prata om flaskmatning. I november ska jag föreläsa på en temadag om amning här på Uppsala universitet, det kommer att bli ett personligt föredrag om mina egna skäl att inte amma.
Vi börjar synas, helt enkelt, vi som av olika skäl valde bort amning men mår bra ändå och tycker att andra förtjänar samma sak. Vi som märkte vad som saknades och började gräva i om det kunde vara så på andra platser i Sverige också. Och så var det alltså.
Debatten börjar nu sträcka sig utanför vår kontroll. Vi kontrollerar inte alla ord som skrivs av människor som har flaskmatat sina barn. Vi är inte en hemlig offerklubb som bestämt oss för att föra någon sorts krig mot de som ammar, tvärtom är det många av de jag haft kontakt med som har ammat och många som gärna skulle ha ammat. Inte lika många är som jag, som verkligen aldrig velat amma egentligen.
Så låt mig klargöra en sak.
Jag skulle aldrig kalla någon amningsfascist.
Jag vill inte trycka ner amningen.
Ingen annan av de flaskförsvarare (helt ärligt vet jag inte vad vi ska kalla oss, vi är som sagt inte någon sorts armé) som jag känner är vare sig bitter, kallar någon för amningsfascist eller vill medvetet trycka ner de som ammar eller aktiverar sig i Amningshjälpen. Att ifrågasätta är nämligen inte samma sak som att förtrycka och vi ifrågasätter inte bara Amningshjälpen utan hela den rådande amningsnormen.
Jag tycker att alla har rätt att göra ett informerat val, från början till slut, utan pekpinnar, om hur man ska mata sitt barn. Att avdramatisera det valet så att det kan ske helt utan dåligt samvete eller upplevelse av att ha blivit ifrågasatt eller trakasserad.

Ingrid skriver:
”Jag vill påstå att det inte handlar om varken amning eller flaskning. Detta handlar om samma kvinnofälla som kvinnor tycks gå i gång efter annan. Att istället för att vända sitt förtryck och frustration mot dem som lägger de på dem istället gå till attack mot varandra”
Nej, så tycker jag inte att det är.
Det handlar inte om ”systerskap”. Det handlar om att behandlas som den vuxna människa man är när man får barn, med all rätt att välja själv hur man ska ge barnet mat, av vilka skäl det månde vara. Det är ingen som går till attack mot någon annan. Det är i så fall Amningshjälpen som har tagit på sig en offerroll, för såvitt jag vet är inte alla Sveriges ammande kvinnor med i Amningshjälpen och det är inte för deras skull jag jobbar med de här frågorna. Det går mycket, mycket längre upp än så.

Hon skriver också så här:
”Detta handlar inte om ett val mellan flaska och amning. Det handlar om att få stöd och hjälp som nybliven förälder, om rätten till sitt barn och om ett kulturarv där barnen lever bland oss och vi föräldrar är dem som är experter på våra egna barn. Inte att blint fånga argument av gemene man som vill kasta sig in och ta fördel av debatten utan att ställa krav på dem som är satta att hjälpa och stötta. Att vända blicken åt nästa och nästa och nästa håll tills man hittar rätt i djungeln. För det är en djungel och ett liv utan lagar och gränser att bli förälder till ett skyddslöst litet barn.”
Ja, jag håller med. Och ja, det finns alltid folk som utnyttjar debatten men så är det när en fråga är stor och viktig och när kanske normer ska brytas. Här i Sverige behövs vi ”flaskförespråkare” också. Det handlar inte om en ”kamp” mot Amningshjälpen. Amningshjälpen ÄR inte amning och för min del får deras hjälpmammor gärna hjälpa andra ammande mammor om de vill (fast jag skulle önska att det fanns mer information om vad Amningshjälpen är, min uppfattning är att många inte vet att föreningen till största delen består av ideellt arbetande föräldrar utan vårdkompetens men med stor erfarenhet) Det handlar om föräldrar som upptäckt att flaskmatning var något för dem som nu lyckats hitta varandra och försöker göra sig en egen plats i djungeln. Vi är inte en förening. Vi är knappast ens en lös sammanslutning. Men det händer något, definitivt. Vi är här för att stanna – och påverka! Vi vill hjälpa alla flaskmatande föräldrar.

Jag och mitt andra barn Pontus på bb, en av de allra första matningarna. Foto: Martin Hansson

This article has 9 comments

  1. Bra Johanna!

  2. fantastiskt! och vilken fin bild!

  3. Hej Johanna!

    Väldigt mycket av det du skriver skulle kunna ha kommit från en skribent i Amningshjälpen, med bara några få ord utbytta.

    Vi har förstås vår fokus på det vi kan, dvs amning, och ni på flaskmatning, men i grunden vill vi att kvinnor ska kunna välja. Ni ser mer av när kvinnor möter motstånd när de väljer flaska och vi ser mer av allt som hindrar kvinnor att amma som de önskat. Jag är övertygad om att det i grunden är samma energi som brinner i oss båda. Vi vill ha adekvat och kompetent stöd kring hur barnen föds upp. Sedan har vi sett bristerna från olika håll.

    Och ja, Amningshjälpen är en ideell förening och hjälpmammorna är i första hand mammor, en del är barnmorskor, men det är gott om civilingenjörer, journalister, bibliotekarier och mycket annat. Och vi är inte jättestora heller. Vi är inte en del av vården. Om det är okänt, så är det inte för att vi döljer det. Det står på första sidan på vår hemsida.

    Precis som inte du kan svara för vad alla flaskmatande mammor skriver på nätet, så kan inte heller vi svara för vad alla ammande skriver.

    Kanske kommer en del av hettan just därifrån. Precis som du nu känner att du (och några till) får stå till svars för sådant som andra gör och gjort, så har jag under snart 10 år får stå till svars för vad amningsmottagningar gjort, vad ”tyckare” sagt på stan och så vidare. Huden är väldigt öm efter många upprepade piskningar. Öm både hos dig och hos tex mig. Det är en sak att ta stryk för något jag villigt står upp för och en helt annan att ta stryk för något jag aldrig sagt och aldrig stått bakom. Så tror jag många i Amningshjälpen känner.

    Jag skulle helst vilja att det inte var någon debatt mellan flaska och amning. Jag skulle vilja slippa bolla semantiska frågor. Jag vill lägga min energi på annat. Ta samtal från mammor, som behöver gråta, tröstas och få konkret hjälp, till exempel. Eller om jag ska debattera, vill jag debattera för att förlossning och BB, ska ha resurser nog för att ha tid att bemöta mammor väl, lyssna på dem, låta dem ligga med bebisen mot sin hud och hinna lära känna den innan tvätt, mätning och hemgång. En miljö där båda våra mål skulle han en bättre chans att uppnås.

    • Hej Anna!
      Ja, många av oss tycker nog rätt så lika egentligen. Skillnaden är att ni som är amningens företrädare alltid kommer att vara lite mer ”legitima” eftersom amning alltid är det som förespråkas först i alla sammanhang. Men ämnena hänger ihop, visst gör de det.
      Jag är egentligen inte ett dugg intresserad av hur folk matar sina barn, så jag har tänkt mycket på ordet ”flaskföresprkare”. Jag känner inte igen mig i det. ”Fritt val-förespråkare” vore bättre. Jag har inget intresse i att någon mamma ska välja flaska före amningen. Jag har ingen agenda att pusha flaskmatningen på någon person och jag har ingen intresse av att se till att flaskmatningsstatistiken ökar.
      Min agenda är att se till att det finns information och relevant stöd för flaskmatning, och att det finns en sansad debatt som belyser problem som man ställs inför som flaskmatande förälder.
      Tack för dina ord! Jag kan föreställa mig att det är jobbigt att ständigt tvingas stå till svars för sånt som alla arga personer på nätet har sagt.

    • Ja, nu är vi hyfsat legitima. Men allt går i grader… Vi är inte poppis i alla läger. Det kommer du nog att märka på Nationella Amningskomitten. Välkommen dit förresten. Det är bra att vi blir fler röster som företräder föräldrar. Men jag kan varna dig att det är svårt att uppnå några storverk där. Myndigheterna kan inte agera utanför de mandat de får från riksdag och regering. Den kommer du att få höra…

      För att inte tala om hur oerhört kontroversiella Amningshjälpen var i sin tidiga historia. Vid närmare eftertanke är vi det fortfarande när vi tex förespråkar mammors och barns rätt att fortsätta amma så länge de vill. (Vilket betyder allt från inte alls och en bra bit upp i förskoleåldern, där det sistnämnda chokerar och tom äcklar många minst lika mycket som det upprör att inte amma alls.)

    • Ja, det där med att amma längre än normen, det är verkligen något som jag funderat en del på. Du har rätt i att det är en ständigt laddad fråga, kanske ännu mer laddad än att inte amma alls.

  4. Hej Johanna! Jag är inte ett dugg engagerad i frågan och anser förstås bara att man ska få göra som man vill och mår bra av, och få stöd i det. Det som fascinerade mig nu var den hätska stämning du beskriver mellan kvinnor/grupper av kvinnor med olika uppfattningar. Det påminner mig om matdebatten, som jag är fruktansvärt trött på, där människor går till hårda angrepp mot varandra för att de har olika åsikter om hur man ska äta. Det som fascinerar mig är inte att man har olika åsikter, det är väl naturligt, men att det blir så upprört och hätskt! Varför blir det så? Är livsstil och livsstilsval vår nya religion? Är det lika svårt att acceptera att andra äter/inte äter kolhydrater, eller vad det nu må vara, som att andra tror på/inte tror på Muhammed/Jesus osv?

    • Hej Helena! Ja, visst är det märkligt att det är så? Matdebatten du beskriver har jag inte engagerat mig så mycket i, men du har rätt. En teori som jag har är att det beror på att vi är så rädda att göra fel att vi klankar ner på andra som gör annorlunda för att bekräfta våra egna val. Kanske är vi alltför medvetna och pålästa idag. Det finns ju en informationshets i samhället som är väldigt omfattande sen alla fick tillgång till Internet. Kanske gjorde vi lite mer på känn innan?

Leave a Reply