Att förklara det värsta

Att förklara det värsta

Vi är på väg hem från Nelins, jag och Matilda, där vi har handlat julmust, bananer och barnmat. Precis när vi närmar oss järnvägsövergången ser vi blåljusen. En ambulans, en brandbil och flera polisbilar. Två sjukvårdare springer mot ett stillastående tåg med en bår i handen.
”Har någon blivit sjuk på tåget?” undrar Matilda. Och jag med. Vi frågar en polis som kommer gående med en polishund i koppel. Han svarar att han inte vet vad som hänt. Vi går in. Genom fönstret har vi ändå utsikt som från första parkett. Tåget, fullt med synbart ovetande passagerare står där, nedanför vårt hus. Timme efter timme. Framför står en grupp poliser och diskuterar, klättrar upp och ner i loket, lyser med ficklampa på en karta.
”Olycka stoppar all tågtrafik mellan Uppsala och Sala” står det på nätet.
Olycka, alltså. Det säger jag inte till Matilda.
När sjukvårdarna kommer tillbaka efter nästan två timmar, pulsande genom snön med en tom bår drar jag en inre suck av lättnad.
Men sedan kommer en brandbil. De drar fram en tjock slang och börjar spola av framsidan av loket.
”Varför sprutar de vatten, brinner tåget?” frågar Matilda.
Jag kan inte svara vad jag tror. Kan inte ens tänka på att de trodde att tåget hade kört på en människa. Det verkar inte ha varit så, det kanske var ett djur eftersom de kom tillbaka med tom bår.
Men det kunde ha varit en människa på båren, och vad skulle jag ha sagt då?
Matilda har redan fått tänka så oerhört mycket mer på död och förlust än vad jag skulle ha velat.
När min älskade vän K gick bort tidigare i  år var en av mina allra första tankar medan jag i en storm av chock vandrade genom sjukhuskorridoren: Matilda. Vad ska jag säga. Hur ska jag förklara.
Så fort klockan var tillräckligt mycket ringde jag till den enda jag visste att fråga: BVC.
”Säg som det är, var ärlig utan för mycket detaljer”, sa Kerstin.
Martin fick berätta för Matilda för jag klarade det inte själv. Men hon har tagit det bra, det har varit många frågor men bra frågor. Funderingar om änglar. Om varför. Om hur det ska gå för barnet. Om vem som ska bli mammas kompis nu. Inte några frågor om skuld, eller att hon verkat ta något på sig själv. Hon har förstått att det är jag som sörjer och inte hon. Så tacksam jag är för det, så tacksam för att hon är så klok och empatisk.
Men jag vill inte förklara döden på fler sätt just nu. Jag står vid fönstret och håller andan och vill att det bara ska vara ett växelfel, vad som helst.
”Brinner det mamma?”
”Jag vet inte, jag vet inte vad de gör” svarar jag.
En liten stund senare rullar tåget långsamt iväg. 

This article has 1 comment

  1. Fint du skriver! Verkligen svårt hur man ska hantera alla hemskheter. Men tror din BVC-sköterska har rätt. Frågar barnen får man försöka vara ärlig men skippa detaljer. Kram

Leave a Reply