Bakåtsträvande boost

Jag hade bestämt mig för att inte skriva om Blondinbellas kommande föräldrabok ”Babyboost”. Jag hade bestämt mig för det för att jag inser att det är så tacksamt att kritisera den,och henne. Hon gör säkert sitt bästa,  har sin bild av föräldraskap som självklart är hennes rättighet att ha, och hon är på en helt annan plats än mig.
Men nu läste jag ett utdrag ur boken på hennes blogg och kände att nej, jag måste. Så här kan inte blivande föräldrar få tro att det måste vara. Inte minst papporna.

Jag vill säga till alla nyblivna mammor som kanske sitter i ett mörkt trassel just nu och får panikkänslor över det Isabella skriver: det är okej. Du behöver inte vara stark och ”låta” din partner gå ut och dricka öl. Våga ta plats. Våga säga att saker är jobbiga och lägg över ansvar på din partner. Ni har båda rätt att vara så lyckliga ni kan under den första tiden. Jag kan inte tro att de flesta nyblivna pappor bara drömmer om att gå ut och ta en öl om inte partnern mår bra. Ölen kan vänta. För vad kan skada relationen mer än att den ena inte fanns där, till hands när den andra satt hemma och grät med degig mage och läckande bröst? Så här kan det vara, Isabella. Nej, det ÄR så här: man behöver inte känna att man ska lida och uppoffra sig för att den andra ska må bra.

Ta lika stor del av föräldraskapsansvaret, från start!   #jagdelarlika, som föreningen Män för jämställdhet uttrycker det.

Här bjuder jag på ett litet utdrag om första tiden ur min egen kommande bok ”Nödrop från lyckobubblan”, som släpps i september med (förhoppningsvis) dunder och brak. Min förhoppning är förstås att ingen som läser den kommer känna att de borde göra på något annat sätt än vad de själva känner är bäst.

Ur kapitlet ”Första tiden”

Jag hade dittills i mitt liv aldrig mått så dåligt, någonsin, som när jag fick mitt första barn och sedan tvingades inse att jag absolut avskydde att amma. Jag ammade och grät – grät medan bröstvårtorna förvandlades till stora sår, grät när jag fick vara ensam, grät medan jag satt i sängen med genomblöta lakan ännu en svart natt.
Nästan lika mycket grät jag av lycka när beslutet att mata mitt barn med flaska till slut var taget, när jag såg Martin sitta med henne i famnen och hon för första gången i sitt liv blev riktigt mätt. Och jag fick snabbt min kropp tillbaka, hormonerna kunde lugna sig och allt blev mycket mer stabilt.

Ett nytt liv började efter ungefär två månader. Livet utan amningen, livet med vårt barn på riktigt. Skuldkänslorna har jag dock fått jobba med. De verkar vara något som ständigt går bredvid en under ens liv som förälder. De, och en rad myter om amning och dess ”magiska” fördelar.

Varför ställs det så orimliga krav på nyblivna föräldrar? De ska inte bara gå igenom en kanske tuff graviditet, smärtsam förlossning och den första turbulenta tiden med en helt ny människa i familjen att lära känna och knyta an till. De ska vara svindlande lyckliga också. Den ena föräldern ska livnära barnet helt genom sin egen kropp och inte klaga, för det är så välsignat. Det är inte schyst, kraven blir för stora. Jag kan knappast ha varit ensam om dessa känslor, ändå var, och är, skulden svår. Nästan lika svår som känslan av att jag gick miste om delar av den allra första tiden med min dotter delvis på grund av den.

Leave a Reply