Blogginlägget som skapar livskriser

Blogginlägget som skapar livskriser
Liksom många andra läser jag regelbundet bloggen Niotillfem. Kanske lite för regelbundet, nu när jag tänker på det.
Vi som läser Sandras blogg har följt hennes livskris det senaste året. Hon har alltså flyttat från Stockholm till New York och skaffat sig ett liv liv där. Hennes pojkvän, som bodde i Los Angeles,  gjorde slut som en blixt från klar himmel i juni förra året och sen har hennes liv påverkats totalt. Hon skriver otroligt bra och många av hennes inlägg har dröjt sig kvar i minnet långt efteråt.
Nu har hon har sagt upp sig från sitt grymma jobb på en häftig reklambyrå i New York och ska flytta till Paris för att leva på bloggen och skriva. Hon har hittills nästan 600 kommentarer på inlägget, de allra flesta i form av hejarop och människor som blir inspirerade, glada, chockade och gråter av glädje (det är över huvud taget alltid många som gråter när de läser Niotillfem, har jag reflekterat över tidigare också).

Min kollega Ylva gav mig en insikt kring detta idag: Sandra ger alla i tjugoårsåldern inspiration att våga, våga bryta upp och följa sina drömmar – fantastiskt! Men det senaste inlägget där hon helt plötsligt har sagt upp sig, lämnar allt och flyttar till sin författardröm, är också ett inlägg som ger alla bloggläsare i trettioårsåldern (det vill säga mig och mina kollegor och deras vänner, bland annat) en livskris. Här har man följt hennes väg mot drömjobbet, sett henne lyckas och sen bara säger hon upp sig. Hon kan leva och bo i Paris bara med hjälp av bloggen. Jag blir grymt stressad! Så typiskt mig.
Jag har tänkt lite för mycket på att Sandra ska flytta till Paris. Vad säger det om mig? Jag borde kanske bli lite mera åttiotalist. Eller nåt.

Jag och Pernilla träffade Sandra Beijer över en lunch för en intervju och ett porträtt när vi var på vår senaste reportageresa i New York. Men strax därefter hände en massa saker och reportaget publicerades aldrig (däremot gjorde vi ju en massa andra jobb den resan som har publicerats och som kommer framöver) och nu är det definitivt för sent. 

Leave a Reply