debatt

Mediastormen

I flera år har jag kämpat för flaskmatande föräldrars rätt till information och schyst bemötande. Jag har varit med och startat Föreningen Flaskmatning i Sverige tillsammans med ett gäng helt fantastiska personer, jag har skrivit artiklar, föreläst och blivit intervjuad i radio och TV.
Och nu, när det ska lagstiftas om hur vi ska få information om hur vi matar våra barn, har plötsligt hela Sverige hakat på. Sedan i förrgår har media kokat av debatter. Till exempel här, här, här, här, här och här. Kanske var kulmen när mitt favoritprogram på radio, Tankesmedjan i P3, i går gjorde satir på det! Helt fantastiskt och kan höras här.
Och så idag fick jag vara med i Nyhetsmorgon igen, för att bli grillad om lagförslaget och flaskmatning tillsammans med amningsexperten och barnmorskan Sofia Zwedberg.
Lovar att lägga upp ett klipp här så fort det kommer!

Tills dess ett litet foto från min kollega Matildas Instagram. Ser jag inte lite borta ut, ha ha?

2013-11-28-07.47.19
Uppdatering: Här kan man se klippet! och här kan man se hela riksdagsdebatten, som var superbra! Rekommenderar särskilt att titta på Sara Karlsson (S) och Jens Holm (V) som tog strid för rätten till flaskmatning.  
citat
 

Lite mer politisk

Lite mer politisk

Idag kan ni läsa om mig i Uppsalatidningen. Eller, egentligen handlar artikeln om vår nystartade Föreningen flaskmatning i Sverige. Men jag och Pontus illustrerar det hela. Artikeln tar också upp det jag skrev i det här inlägget.
artikeln finns på sidan fem men det står på förstasidan också.

Landstinget ljuger!

För två veckor sedan snart så läste jag en artikel om amningskurser i Uppsalatidningen. Jag reflekterade inte så mycket över artikeln, det är väl bra med amningskurser, speciellt som många ammande mammor upplever att de inte får tillräckligt stöd från vården. Vad jag däremot reagerade på var faktarutan intill artikeln, den kan ni se här intill.
Min första tanke var: Men hur kan de påstå att bröstmjöksuppfödda barn får högre IQ, bara sådär? Dåligt kollade fakta av reportern, jag  måste kontakta henne.
Men sen såg jag att det fanns en källa: Amningsstrategi för Uppsala län. Jag letade upp strategin på nätet och där stod det, svart på vitt:

”Man har visat att bröstmjölksuppfödda barn har ett högre IQ, men också har en minskad risk för infektioner och att senare i livet utveckla diabetes och fetma.”

Det är MYCKET svårt att förstå hur detta om IQ kan ha hamnat i amningsstrategin, som godkänts av chefsläkarna i Upsala läns landsting. För det stämmer ju inte!! Läs här, orkar ni inte kan jag sammanfatta det:

I studier som gjorts om amning och IQ, upptäckte forskarna en positiv inverkan för amning på intelligens, men enbart när andra potentiella variabler – som moderns IQ och föräldrarnas utbildning och ekonomisk status – hade tagits bort. När de variablerna togs med visade sig amning ha väldigt liten påverkan på ett barns IQ. IQ – är alltså i första hand ÄRFTLIGT. Det är inget som barnen får genom bröstmjölken!!  Och i vilket fall som helst, om en ammande mamma är deprimerad eller stressad och amning att gör saken värre, kan säkert det ha mycket större konsekvenser för barnets framtid än några IQ-poäng.

Så varför finns då denna trötta myt med i Amningsstrategin för Uppsala län, som kom i augusti i år? Normalt sett är det ju kvällsitidningar som bjuder på såna snedvridna sensationsrubriker? Det är ett mysterium som gör mig mycket, mycket upprörd. För finns det något värre än när föräldrar får uppfattningen att deras barns framtid hänger på om de ammar eller inte?
Mats Reimer skrev väldigt bra om hur just amning och IQ kopplats ihop i Dagens medicin för ett tag sen. Det handlar dock om medias bild. Inte om ett styrdokument för ett av Sveriges största landsting. 

Förresten, förra veckan föreläste jag på sjukhuset här i Uppsala om flaskmatning och mina amningsupplevelser. Min kollega Anders Hedberg Magnusson filmade det hela, titta gärna om ni har tid!

Hur man pekar ut föräldrar som intelligensbefriade

Hur man pekar ut föräldrar som intelligensbefriade

Den här bilden är inte bara rolig. Den visar också hur man som flaskmatande förälder känner sig denna vecka när denna utredning som förberedelse till ett lagförslag kom. Man känner sig utpekad som en som inte vet bättre. Som en som inte har förmågan att själv fatta beslut om sig själv om sin familj. Som ska tvingas läsa varningstexter liknande de som finns på cigarettpaket när det enda man ska göra är att gå till affären och köpa mat till sitt barn, mat som dessutom är fullgod och innehåller all näring barnet behöver. Hur kränkande det är kan jag inte ens börja förklara?
Att de sedan verkar ha författat lagtexten på helt godtyckliga grunder utan annan vetenskaplig bakgrund än ett diffust ”amning är bäst”, jag det är så dumt att man inte kan tro att det är på riktigt. VARFÖR måste man kontakta ”utbildad personal” innan man ger sitt barn modersmjölksersättning? Är det gift i ersättningen kanske? I så fall borde man nog kontakta utbildad personal innan man ammar också för såvitt jag vet jag det finnas såväl dioxiner som flamskyddsmedel i bröstmjölk.
Folk kommer inte att sluta amma om det inte står ”Varning” på ersättningspaketen. Tvärtom. Om bröstmjölksersättning var mer tillåten skulle den gigantiska pressen på svenska mammor bli mindre och fler kanske skulle orka fortsätta amma.
Det här är bara rent kvinnoförtryck, formulerat i lagtext.

(Boken som bilden kommer i från heter ”Safe baby handling tips”, av David och Kelly Sopp. När jag såg bilderna i den så skrattade jag så jag nästan grät. Sen såg jag att flera av dem är riktigt träffsäkra. Kolla här för fler exempel.)

Upprörande läsning från Akademiska sjukhuset

Här kommer lite amnings/flaskmatningsilska igen!

Man skulle ju tro att åtminstone Landstinget i Uppsala läns ledning skulle vara befriade från fördomar om dagens föräldrar. Kanske man kunde förvänta sig att de är i alla fall lite pålästa om amning i verkligheten.
Man det verkar faktiskt inte så.
En artikel bland Akademiska sjukhusets senaste pressmeddelanden har namnet ”Amma eller ge ersättning?” men tyvärr fortsätter inte texten i samma jämlika stil. Margaretha Magnusson, chef för barnhälsovården i Uppsala län breder ut sig apropå att amningsfrekvensen har gått ner. Och fördomarna flödar. Nu ska alla inom vården förmedla samma buskap: amning är bäst, ingen protest.

 Margaretha Magnusson påstår bland annat:

-  Mammor som inte ammar har valt bort det på grund av okunskap och bristande information om amningens fördelar.
- Mammor vill leva som tidigare och inte ”ge upp friheten med uteliv och vänner.”
- Amningen minskar hos unga, lågutbildade, rökande (!) kvinnor.
- Kvinnor låter bli att amma för att de vill ha mer pengar.
- Den ökande jämställdheten är ett problem för amningen.

Har hon belägg för dessa påståenden? Nej. Det är några av ”många teorier”. De som informerar om amning ska däremot utgå från ” vetenskap och beprövad erfarenhet”.

Nu skulle jag vilja upplysa Uppsalas barnhälsovård om en sak:

- Den vikande amningen är inte FÖRÄLDRARNAS fel. Föräldrarna vet vilka fördelarna med amning är. Vad föräldrar behöver är bättre rådgivning och praktisk information om hur man ammar /flaskmatar. Det är där bristerna finns, och de bristerna får förstås mer än gärna åtgärdas men då får de nog ta och se över sin allmänna inställning till de som söker hjälp hos dem först. För en sak är säker: om jag hade mött någon under min tid som blivande och nybliven förälder som gav mig det budskap som den här artikeln sänder, då hade jag blivit kränkt och ledsen.

Sådan här läsning är alltid upprörande, men när den kommer från vårdens högre instanser blir det mer än så. Hur KAN de publicera detta? Hon vill alltså förstärka den skuldbeläggning som redan förekommer så ofta inom sjukvården och som är så skadlig och kränkande? Jag är så arg att jag inte vet vart jag ska ta vägen.

Läs gärna Petra Jankov Pichas inlägg på attflaskmata.se, som handlar om samma sak. 

Att anklagas för förtryck

Att anklagas för förtryck
Det här inlägget handlar om amning och flaskmatning, en fråga (just nu en debatt) som ni vet att jag engagerar mig mycket i. Och det är mina personlig åsikter, vad andra tycker vet jag alltså inte. Jag skriver inte som talesperson åt någon grupp.

Det är helt hett i luften just nu på amnings- och flaskmatningsfronten.
De senaste veckorna har en stundvis väldigt ilsken debatt härjat i bloggars kommentarsfält, på facebook och i tidningsartiklar. När P1 tog upp kvinnor som väljer bort amning (och jag var med i ett reportage) blev det livliga diskussioner på hemsidan och Amningsbloggen tillägnade mig och programmet ett inlägg.
Så här blåser diskussionen fram och tillbaka, ungefär: Ammande kvinnor känner sig hetsade till flaska, flaskmatande föräldrar känner sig åsidosatta och ifrågasatta för att de inte ammar. ”Amningsfascister!”. ”Flaskmaffia!”. Orden är hårda. Folk blir ledsna. Amningshjälpens ordförande skriver i sin blogg att det börjar likna en fars. Att kvinnor som vill flaskmata på ett martyriskt vis börjar trycka ner amningen, kallar amningsfrämjare för amningsfascister, flaskförespråkare (vilket ord!) som anklagar amningsfrämjare enbart för att de finns till. I någon annans kommentar någon annanstans läser jag om ”flaskmaffian” som hatar alla som ammar, som är emot amning och därmed också för kvinnoförtryck. Jag läser om amningsfascister som försöker tvinga alla andra att amma för annars står hela barnets framtid på spel.
Det är vissa stunder på en nivå som man har mycket svårt att ta på allvar.

Jag är en högst verklig del av den här debatten, även om jag många gånger hellre håller tyst än skriver saker jag får ångra. Det mesta rinner av mig, jag vet själv hur enkelt det är att skriva saker i affekt och hur orden rinner ur en då. Inlägget från Amningshjälpens ordförande slår mig dock i magen, och det är därför jag jobbar i flera dagar med detta långa inlägg för att det inte ska komma ut fel. Det känns inget vidare att som en av ”de andra” (mycket få i jämförelse med Amningshjälpens storlek) anklagas för förtryck. Det är inget vidare att sitta ensam hemma vid datorn och av en mycket större organisation bli anklagad för att vilja söndra och förstöra (jag vet att detta är Ingrids personliga åsikter men hon skriver ändå om Amningshjälpen och deras perspektiv). Som en som ideligen gömmer mig bakom argument så att jag ska framstå som ett offer, allt för att försvara mitt eget förtryck.
Men jag tröstar mig med en undran om det inte är nödvändigt med den här ilskan mellan två grupper som egentligen kanske på något vis vill samma sak, som ett steg på vägen. Det kommer att passera. Vi kommer att kunna samexistera, förhoppningsvis kunna utbyta erfarenheter när det behövs. Det finns en tid för allt. Nu är tydligen tiden då positioner måste klargöras.

Så här tycker jag:
Amning är bra. För den som vill amma.
Flaskmatning är bra. För den som vill flaskmata.
Att göra båda två samtidigt – varför inte? Det är också bra.
Jag vill inte förespråka det ena eller det andra, jag vill att alla ska få välja vad de vill göra själva och informationen ska finnas där.
Punkt.

Det som är viktigt är inte hur man matar barnet utan att både förälder och barn mår bra och upplever sig få det stöd och den närhet som de förtjänar.

Idag ser inte samhället ut så.
När jag fick barn 2007 och skulle flaskmata henne fanns ingen – INGEN – information om flaskmatning  att hitta. Visst var bvc-sköterskan fantastiskt hjälpsam och hjälpte mig att komma förbi alla små glimtar av dåligt samvete (men det var inte så svårt, jag hade inte särskilt dåligt samvete) men praktisk information, nej. Man var helt hänvisad till i första hand familjeliv.se och så den knapphändiga info som fanns på ersättningsförpackningarna. Om flaskor, säkerhet, hur man bäst skulle mata, nästan allt helt enkelt, fanns ingenting. De få flaskmatande föräldrar jag kände hade samma upplevelse.
Detta kan jämföras med sjukhusets Amningsmottagning som gjorde hembesök. Amningshjälpen som fanns på telefon i princip dygnet runt. Välvillig personal på bb, bvc och Apoteket som alla kundr ge rätt så bra råd om amning. För att inte tala om alla föreskrifter och råd som alltid var översvallande vad gällde amningen och mycket restriktiva och negativa vad gällde bröstmjölksersättning. Samtliga foldrar vi fick under vår resa inleddes med något mästrande i stil med ”amning är alltid det bästa för barnet”. Som om jag inte visste det. Var det jobbigt fick jag beröm får att jag ”kämpade på” och inte ”gav upp”. Ge upp. När jag till slut gav min vrålhungriga dotter flaska så gav jag alltså  upp.
Jag var fruktansvärt upprörd, drömde om en förändring och broschyrer på alla vårdinstanser och föräldrautbildningar om både flaskmatning och amning. Givetvis alltid med inställningen att det på folkhälsonivå är bäst att så många som möjligt ammar men att amning faktiskt INTE alltid är det bästa för barnet, och ännu mindre för mamman. Planerade debatter och artiklar och böcker, en del av det blev av och annat inte.
Notera: jag var inte ledsen. Jag sörjde inte. Jag var inte ett offer. Jag REAGERADE. Själv mådde jag finfint med min dotter som växte och blev större.

Sedan dess har det gått ett par år. Och någonstans började det röra på sig.
Idag börjar vi mycket, mycket långsamt närma oss den verkligheten jag drömde om. Vi är inte där, mycket långt ifrån men det finns ett par fantastiska facebookgrupper där flaskmatande föräldrar stöttar varandra. Det finns en bok med tillhörande hemsida och en frågeavdelning. Det finns riktigt bra information om flaskmatning på 1177.se.  Allt tack vare ett par superengagerade kvinnor som arbetar hårt. Jag är en av dem, även om varken boken, hemsidan, facebookgrupperna eller informationen på 1177 är min förtjänst.
Vi är inte många. Men vi har lyckats komma en bra bit på vägen. I oktober ska vi delta i Nationella amningskommitténs möte och prata om flaskmatning. I november ska jag föreläsa på en temadag om amning här på Uppsala universitet, det kommer att bli ett personligt föredrag om mina egna skäl att inte amma.
Vi börjar synas, helt enkelt, vi som av olika skäl valde bort amning men mår bra ändå och tycker att andra förtjänar samma sak. Vi som märkte vad som saknades och började gräva i om det kunde vara så på andra platser i Sverige också. Och så var det alltså.
Debatten börjar nu sträcka sig utanför vår kontroll. Vi kontrollerar inte alla ord som skrivs av människor som har flaskmatat sina barn. Vi är inte en hemlig offerklubb som bestämt oss för att föra någon sorts krig mot de som ammar, tvärtom är det många av de jag haft kontakt med som har ammat och många som gärna skulle ha ammat. Inte lika många är som jag, som verkligen aldrig velat amma egentligen.
Så låt mig klargöra en sak.
Jag skulle aldrig kalla någon amningsfascist.
Jag vill inte trycka ner amningen.
Ingen annan av de flaskförsvarare (helt ärligt vet jag inte vad vi ska kalla oss, vi är som sagt inte någon sorts armé) som jag känner är vare sig bitter, kallar någon för amningsfascist eller vill medvetet trycka ner de som ammar eller aktiverar sig i Amningshjälpen. Att ifrågasätta är nämligen inte samma sak som att förtrycka och vi ifrågasätter inte bara Amningshjälpen utan hela den rådande amningsnormen.
Jag tycker att alla har rätt att göra ett informerat val, från början till slut, utan pekpinnar, om hur man ska mata sitt barn. Att avdramatisera det valet så att det kan ske helt utan dåligt samvete eller upplevelse av att ha blivit ifrågasatt eller trakasserad.

Ingrid skriver:
”Jag vill påstå att det inte handlar om varken amning eller flaskning. Detta handlar om samma kvinnofälla som kvinnor tycks gå i gång efter annan. Att istället för att vända sitt förtryck och frustration mot dem som lägger de på dem istället gå till attack mot varandra”
Nej, så tycker jag inte att det är.
Det handlar inte om ”systerskap”. Det handlar om att behandlas som den vuxna människa man är när man får barn, med all rätt att välja själv hur man ska ge barnet mat, av vilka skäl det månde vara. Det är ingen som går till attack mot någon annan. Det är i så fall Amningshjälpen som har tagit på sig en offerroll, för såvitt jag vet är inte alla Sveriges ammande kvinnor med i Amningshjälpen och det är inte för deras skull jag jobbar med de här frågorna. Det går mycket, mycket längre upp än så.

Hon skriver också så här:
”Detta handlar inte om ett val mellan flaska och amning. Det handlar om att få stöd och hjälp som nybliven förälder, om rätten till sitt barn och om ett kulturarv där barnen lever bland oss och vi föräldrar är dem som är experter på våra egna barn. Inte att blint fånga argument av gemene man som vill kasta sig in och ta fördel av debatten utan att ställa krav på dem som är satta att hjälpa och stötta. Att vända blicken åt nästa och nästa och nästa håll tills man hittar rätt i djungeln. För det är en djungel och ett liv utan lagar och gränser att bli förälder till ett skyddslöst litet barn.”
Ja, jag håller med. Och ja, det finns alltid folk som utnyttjar debatten men så är det när en fråga är stor och viktig och när kanske normer ska brytas. Här i Sverige behövs vi ”flaskförespråkare” också. Det handlar inte om en ”kamp” mot Amningshjälpen. Amningshjälpen ÄR inte amning och för min del får deras hjälpmammor gärna hjälpa andra ammande mammor om de vill (fast jag skulle önska att det fanns mer information om vad Amningshjälpen är, min uppfattning är att många inte vet att föreningen till största delen består av ideellt arbetande föräldrar utan vårdkompetens men med stor erfarenhet) Det handlar om föräldrar som upptäckt att flaskmatning var något för dem som nu lyckats hitta varandra och försöker göra sig en egen plats i djungeln. Vi är inte en förening. Vi är knappast ens en lös sammanslutning. Men det händer något, definitivt. Vi är här för att stanna – och påverka! Vi vill hjälpa alla flaskmatande föräldrar.

Jag och mitt andra barn Pontus på bb, en av de allra första matningarna. Foto: Martin Hansson

Kropp & Själ

I måndags blev det ombytta roller för mig. En reporter från P1-programmet Kropp & Själ kom hit till Uppsala och spelade in mig några timmar. Jag ska medverka i ett kommande program som ska handla om kvinnor som väljer bort amning. Jag hoppas så att det blir bra och nyanserat! Reportern var iallafall väldigt lyhörd och snappade snabbt upp vad jag menade med saker och ting vilket kändes skönt när man pratar om stundvis jobbiga och lite traumatiska saker.
Den 21 augusti klockan 10:03 ska programmet sändas, håll tummarna! 

”Egoismen har fått ett nytt ansikte”

Jag tänkte uppmärksamma vilken typ av argument man tampas mot när man sysslar med flaskmatning. På internationella kvinnodagen förra veckan fanns mitt namn med under en debattartikel som enigt mig är otroligt viktig och relevant. Men kommentarerna… Man får hoppas att större delen av männen på Newsmill inte representerar männen i samhället i stort!
Kommentarsläsningen är faktiskt ganska underhållande. Speciellt som det emellanåt finns lufthål i form av vettiga personers inlägg!

”Egoismen har fått ännu ett nytt ansikte. Brösten är till för amning, inget annat.”

”En del av dagens kvinnor har inget tålamod, det är tydligt, allt ska lösas på en gång, annars jävlar. Ligger lite i tiden kanske. ”

”Men det är väl så både samhället och många (speciellt feministiska) kvinnor ser på föräldraskapet. Det är något som mamman beslutar över och pappans finns bara med så länge han instämmer med vad mamman säger…”

”Moderna människor tror att det inte är någon skillnad på könen. Hen som hen. De vet inte vad de hängande köttstyckena fram på böstkorgen är tänkta att användas till eller vill inte bli indoktrinerade av biologister till att de är tankade med barnmat och immunförsvar.”

”Barnets bästa bör utgöra grunden för sjukvårdens rådgivning. Deras uppgift är INTE att tala om hur många extra latte du hinner dricka om du kör på ersättning istället.”

”Om mamman inte mår bra av att amma så mår barnet troligen inte heller bra av det.”
Om mamman inte mår bra av att byta blöja så mår barnet troligen heller inte bra av det”

”Att minusvarianter försöker göra undantag till argument för normalt beteende är tyvärr alltid kännetecknande för minusvarianter.”

Uppdatering: Ser man det från amningshållet så har den här artikeln skriven av amningshjälpens ordförande Cecilia Kauppi (som jag inte håller med om men självklart respekterar jag hennes åsikt) också fått en del helt galna kommentarer…

Lyxproblem?

Lyxproblem?
En sak som ibland slår mig när jag håller på med mina argument för det fria valet mellan amning och bröstmjölksersättning och amning, när jag bråkar om informationsfrihet och fördomar, är: vad har det egentligen för betydelse i det stora sammanhanget? Vi är ju otroligt priviligerade här i Sverige som har så rent vatten att vi helt säkert kan ge ersättning till våra barn. Vi är så rika att vi kan köpa mer pulver, aldrig behöver ”fuska” så att det ska räcka längre med undernärda barn som resultat. Varför tjafsa egentligen? Vi lever i ett fritt land där var och en kan och har råd att göra som den vill (nästan iallafall).
Det finns länder där det är rent livsviktigt att inte sälja bröstmjölksersättning. Länder utan tillgång till rent vatten, eller inte ordentlig kunskap om hur man ska hantera hygienen, där spädbarn kanske dör på grund av att föräldern bestämde sig för att ge nappflaska. Det tänker jag mycket på när jag sitter och matar min tjocka bebis ibland. Så orättvist att jag ens hade ett val. Så här skriver Unicef på sin hemsida om bröstmjölksersättning i utvecklingsländer:

Uteslutande amning ger bättre hälsa

Viktigast i bekämpningen av undernäring är givetvis tillräckligt med näring, vilket i utvecklingsländer med brist på rent vatten inkluderar uteslutande bröstmjölk under barnets första sex månader. Världshälsoorganisationen (WHO) och UNICEF rekommenderar amning tills barnet är två år, men barn mellan 6 månader och 2 år bör även får annan näringsrik kost.
Bröstmjölk är en första källa till viktiga näringsämnen och god hälsa. Mjölken stärker bland annat immunförsvaret och gör att barnet växer som det ska. Dessutom minskar den risken för diabetes och cancer.
I utvecklingsländerna dör alldeles för många spädbarn på grund av att de får bröstmjölksersättning som är utblandat med smutsigt vatten. Bröstmjölksersättning som substitut till amning är särskilt farligt i områden där risken för infektioner är stor. Studier visar att ett barn som är uppfött på bröstmjölksersättning där löper en 25 gånger större risk att dö av diarré och en fyra gånger större risk att dö av lunginflammation. Om barn i utvecklingsländerna skulle matas uteslutande med bröstmjölk under sina sex första månader skulle det rädda upp till 1,4 miljoner barn varje år.
Det är tur att WHO-koden om marknadsföring av bröstmjölksersättning finns, med andra ord. Men varje land måste ju införliva den i sitt eget system och värdera riskerna. Här existerar inte någon av de risker som finns i utvecklingsländerna, i andra länder måste koden hanteras på helt andra sätt. Det är väldigt viktigt att våga ta i det här! Valet att amma är inte livsviktigt här och det är helt fel att det finns personer och organisationer som får det att framstå så. Så att inte ens riktigt viktig information om bröstmjölksersättning når fram, med risken att många föräldrar gör fel.
Den intresserar mig, gränsen mellan information och marknadsföring. Den borde verkligen intressera de som nu arbetar på en lag mot marknadsföring av bröstmjölksersättning i Sverige också.

När det gäller amning och bröstmjölksersättning i utvecklingsländer, läs gärna den intressanta artikeln:
Amning och HIV- gör FN rätt?

Och därmed kanske jag ska lämna utrymme för något annat än nappflaskor i den här bloggen ett litet tag!

Jag, en bebis, en nappflaska och en kanon. 

Ändrade åldersindelningar på modersmjölksersättningen

Ändrade åldersindelningar på modersmjölksersättningen
Är det inte konstigt med det här marknadsföringsförbudet för bröstmjölksersättning och hur det egentligen hindrar föräldrar från att få rätt info? Häromdagen skulle jag läsa om Hipps ersättning, som min son äter dygnet runt. Och på Hipps hemsida kan man inte ens hitta info om att de överhuvudtaget producerar bröstmjölksersättning. Det står bara att de följer WHOS rekommendation om sex månaders helamning. Den ENDA info jag lyckas hitta efter googlande är en massa trådar på familjeliv.se och, till slut, ett kort pressmeddelande om att Hipp ändrat åldersindelningen på sina förpackningar. Tydligen ska Hipp 2 nu ges från sex månader istället för från fyra månader. Det är ju högst relevant för oss! Och det är ju helt knäppt, borde inte viktig information vara mer tillgänglig än så?

Så här är det alltså (detta är klippt ur den användbara sajten att flaskmata):

Hösten 2011 ändrade ersättningstillverkarna innehållet och åldersindelningen och rekommendationerna för att göra det enklare att förstå vilken ersättning man ska ge. Tidigare indelningar ledde till missförstånd om när man skulle ge vilken ersättning om man ammade eller inte ammade och i och med ett EU-direktiv har nu alla företag ändrat sina rekommendationer och till viss del även innehållet i ersättningarna.
Generellt gäller följande att 1 ges från födelsen till barn som både ammas eller inte ammas. 2 ges från sex månader som ett komplement till amning.
3 är juniormjölk och ska ges som måltidsdryck.

Okej. Bra så långt. Men inte ens jag, som är en riktig informationsknarkare som dessutom skrivit massor om ämnet amning/ersättning hade lyckats hitta den här informationen och hur den ska tillämpas på mitt barn. Det är absurt. Hur långt får regeln mot marknadsföring gå? Ersättningsföretagen vågar inte ens informera på sin egen hemsida om  de ändrade direktiven så att det syns! Nu blir jag nyfiken: Vad HÄNDER egentligen om exempelvis Hipp skulle skicka information till bvc om den ändrade åldersindelningen? Vad är det egentligen för ”straff” när det gäller marknadsföringsreglerna?

Man borde sätta ner foten och tydligt visa var gränsen för reklam går i det här fallet. Självklart ska man inte göra reklam för bröstmjölksersättningens olika märken. Men alla föräldrar förtjänar rätt information. Bara i vår facebookgrupp har flera råkat ge fel till sina barn.

Petra Jankov Picha som skrivit boken Att flaskmata och som driver sajten med samma namn  har tagit denna bild i går i en mataffär. Titta på Hipp 2-paketen! På det övre står det från 4 mån och på det undre från 6 mån. Helt galet att de inte informera mer om den här förändringen. 

Det där om amning

Det där om amning
Min goda vän och skrivkollega Emma Fahlstedt har inlett en liten serie om amning på sin blogg. Bra tycker jag! Jag tycker att alla ska läsa hennes inlägg, det första finns här. Jag håller med henne i allt on skriver, informationen om amning på föräldrautbildningarna är verkligen inte bra. Häromdagen pratade jag med en kompis som är gravid, och hade varit på en halvtidsträff någonstans i Stockholm. Där hade barnmorskan tagit fram ett tygbröst och visat hur bebisens tag skulle vara, och det var allt. Var finns informationen om hur extremt jobbig amningen kan vara? Var finns informationen att för vissa mammor kommer amningen att vara det enda de tänker på, dygnet runt, i månader? Att det kan vara ett mer än heltidsjobb att få till en fungerande amning? Tänk vad mycket mindre traumatisk upplevelsen skulle vara för många om man redan innan visste detta.
Jag har ett tillägg till Emmas text. Man borde också få veta att ibland går det faktiskt inte. Ibland spelar det ingen roll hur man kämpar, barnet kommer ändå inte att bli mätt och nöjt. Eller så kommer mamman faktiskt aldrig att må bra förrän efter avslutad amning. Det är en kunskap som alla borde ha, för att slippa de enorma skuldkänslor som så många mammor bär på för att amning visade sig aldrig motsvara den idealbild de målat upp i förväg.
Det är heller inget fel i att informera om att flask-komplettering (med ersättning eller urpumpad bröstmjölk) är ett himla bra alternativ för de mammor som vill ha lite egen tid eller tid med eventuella syskon. (Att det också är bra för jämställdheten, det är förstås inget som man ens vågar knysta om med risk för att bli attackerad. Men så är det ju.)
Eftersom jag inte ammat har jag inga foton på amning heller. Så här får ny lite nyfödd-flaskmatning istället.

Flaskreflektion i lunchruschen

Måndag, lunchtimme. Jag sitter i en av Uppsalas många gallerior och matar Pontus med ersättning ur en nappflaska. På bänken mittemot sitter en äldre kvinna och tittar uttryckslöst framför sig. Pontus äter och äter, han tar alltid god tid på sig vilket är rätt skönt på dagen och rätt tröttsamt på natten. Jag börjar titta på människorna som går förbi, hur de ser på mig. Det finns två reaktioner på när jag sitter och matar en tre veckors baby med nappflaska:
1. Ett välvilligt nickande, ”åh vilken liten, vad söt hon är!” (Pontus har på sig en lila body med röda och rosa fåglar, alla tror därför att han måste vara en flicka).
2. Folk ser mig inte alls, ser rakt igenom mig.
Det får mig att fundera. Hur hade folk reagerat om jag hade suttit här och ammat? Hade någon blivit irriterad? Knappast hade så många tittat så öppet på oss, om man ammar är ju barnet lite mer ”dolt” eller hur man ska säga.
Faktiskt har det aldrig hänt mig att jag har fått kritik för att jag inte ammar mina barn. Inga sneda blickar, inget ifrågasättande. Inte från fullständiga främlingar iallafall, konstiga kommentarer på föräldragrupper och öppna förskolor har jag däremot upplevt. Jag vet att mina flaskmatande vänner har upplevt det. Kan det bero på att jag inte märker det eftersom jag så tveklöst vet att jag inte kan, och heller definitivt inte vill, amma? Hur mycket av omvärldens syn lägger vi egentligen in själva i det här med amning och flaskmatning? Jag är övertygad om att det är ganska mycket.

Om det hemliga mjölktemplet

Om det hemliga mjölktemplet

BB 2, Uppsala Akademiska sjukhus. Det finns ljus även för flaskföräldrar här, även om man måte kämpa för sin sak lite mer.

Det var en gång en mamma som hade en riktigt traumatisk amningsupplevelse bakom sig. Hon hade ont, bröstvårtorna blödde, hon ammade dygnet runt och barnet skrek och skrek. Hormonstormen gav henne en svår depression så att hon fick gå till psykolog och inte vågade var ensam med sin bebis en enda sekund. Som tur var fick hon hjälp och stöd från en fantastisk bvc-sköterska och en barn-och mödravårdspsykolog. Efter en månad slutade hon amma och började ge barnet flaska. Barnet blev mätt och nöjt, mammans depression försvann, kvar fanns en mycket bättre anknytning och en himla massa kladd och flaskor i hela köket.
Den mamman var jag, för fyra år sedan nästan precis. Jag var säker på att om jag fick fler barn skulle jag inte amma igen, precis lika säker som jag var på att jag aldrig, aldrig mer skulle föda vaginalt. Så blev det – nästan.
När jag blev gravid den här gången blev jag först jätteglad (för vi hade försökt länge) och sedan väldigt nerstämd. Oron för förlossningen och första tiden med barn nummer två var helt överhängande och jag kunde varken glädjas eller jobba eller så väst mycket annat. Halva graviditeten gick åt till psykologbesök, samtal med sjukhusets auroramottagning och ett evigt resonerande med mig själv. Borde jag föda naturligt? Borde jag amma? Trots att jag varit en av de mest pådrivande debattörerna för flaskmatning kände jag pressen och ville prova. Efter beviljat kejsarsnitt bestämde jag mig: jag skulle testa att amma mitt barn nu när jag iallfall slapp oroa mig för en till traumatisk förlossning. De sista veckorna av graviditeten var lugna, jag kände mig trygg. Vi förberedde oss på olika sätt. Aurorasköterskan skrev in i min journal att jag hade en mycket svår amningsupplevelse bakom mig. Jag skrev ett ”bb-brev” där jag jag uppgav att jag inte alls var säker på amningen utan bara ville prova och absolut inte bli pressad.
Förlossningsdagen kom, en stor och overklig känsla. Vi kom till bb tidigt på morgonen och jag gav mitt bb-brev till en barnmorska. Vi fick ett rum. Jag rullades ner till operation och ett kejsarsnitt som gick snabbt och enkelt utan större komplikationer än ett blodtrycksfall. Min vackra lilla son skrek och mådde bra och jag var helt närvarande, vilken lycka! Efteråt hamnade jag på ett uppvak några timmar medan Martin och bebisen var på bb. Jag sa åt Martin att absolut ge ersättning om barnet blev för hungrigt. Men det blev han inte, först när jag rullades in på vårt rum började skriken, han var jättehungrig. Och jag ammade.
Först gick det bra. Han blev snabbt nöjd, ville inte suga oavbrutet utan gav mig lite andrum. Varannan timme, 45 minuter. Barnmorskorna var helnöjda, och jag med först. Mjölken verkade ju räcka till, kanske var det det som hade varit problemet?
Men nej, så var det inte. Framåt natten den första dagen ändrades min sinnesstämning. Helt overklig känsla, när de svarta tankarna kom flygande i mörkret. Riktigt hemska saker, sånt som inte ens kom när jag hade depressionen. Jag ammade på, varannan timme ungefär, men redan nästa dag var det tydligt att något var väldigt fel. Jag grät när jag ammade, kände mig inte som mig själv. Det gjorde fruktansvärt ont och hade redan bildats stora sårskorpor på bröstvårtorna, trots att vi säkert tio gånger kollade med barnmorskorna att jag gjorde allting rätt. Ångesten hängde som ett sjok av svart tyll i luften, Martin vankade oroligt omkring och jag kände mig osäker på allt, mig själv allra mest. Beslutet att inte amma alls var plötsligt mycket svårare, med alla skuldkänslor och osäkerhet som kommer tillsammans med ångest. Vi pratade trevande om att det kanske inte funkade ändå men inget blev beslutat och jag kände mig akut sämre nästan minut för minut.
Barnmorskorna reagerade lite olika på min panik:
Barnmorska 1: ”Du kanske kan koma bort från själva amningssituationen, skulle det hjälpa? Du kanske kan pumpa och ge på flaska istället? Fundera på det, valet är ditt”
Barnmorska 2: ”Äh, jag har ammat alla mina ungar och det är jättemånga som inte förstår att det ÄR jobbigt i början. Bröstmjölk är bra till allt, till och med röda rumpor!”
Barnmorska 3 (kvällen innan): ”Känn efter nu, vi väntar och ser hur det går”.
Man kan ju gissa vilken barnmorska som inte över huvud taget hade tittat på mitt brev eller i min journal.
Räddningen kom i form av en helt fantastisk undersköterska. När Martin var på läkarundersökning med lilla Pontus tog hon mig tillbaka till rummet och sa ”hördu, jag ser att det här inte alls är bra. Jag har läst dina papper och jag tror att du måste fatta ett beslut”.
Ett sammanbrott, ett verkligt stöttande samtal och någon halvtimme senare hade jag slutat amma. Undersköterskan sa att hon skulle informera alla och tog med Martin till ett rum ingen någonsin hade berättat fanns på Akademiska sjukhuset: mjölkköket. Det ”hemliga” rummet för mjölkersättning och urpumpad bröstmjölk på flaska som jag aldrig hade fått information om, inte under alla mina intervjuer om flaskmatning inför den här artikelserien, inte under mina samtal med mina föräldrakompisar, inte under mina besök på specialistmödravården och bb. Där hade hon redan innan hon pratade med mig gjort i ordning i en flaska ersättning till oss. Och sen var det inga problem. Barnmorskan (inte hon som hade ammat alla sina ungar, henne såg vi inte mer) kom in med tabletter för att stoppa mjölkproduktionen och ett informationsblad om flaskmatning (detta var verkligen till min stora förvåning, jag var helt säker på att sådana informationsblad inte fanns). Ville vi ha mer ersättning sa vi bara till så blandade de och ställde i kylen. Som magi var det. Och redan nästa dag mådde jag bättre. Plötsligt fanns det hur mycket hjälp som helst att få, alla barnmorskor hade massor med kunskap om nappflaskor och hur de funkade, hur vi skulle blanda bäst när v kom hem, vilken vinkel flaskan skulle hållas, hur ofta vi skulle ge, temperatur, magproblem. Det var som att dra ur en informationspropp. Inte heller upplevde jag någon kritik mot att jag slutade amma, men det där kan säkert upplevas individuellt. Jag visste ju utan tvekan att det var det enda alternativet för mig och jag har inte någon som helst längtan efter att amma.
Min slutsats blir att, i alla fall här i Uppsala, går det att vara flaskförälder. Men man måste vara förberedd, väldigt påläst om sina rättigheter och veta vad man vill, annars hamnar man lätt i amningsdrevet mot sin vilja. Och gärna ha turen att träffa på rätt personer inom vården också. Det var så nära att gå fel för mig igen, trots att jag inte gjort annat än förberett mig sen jag flaskmatade senast. Och det hände mig förra gången jag fick barn, för då hade jag ingen aning. Därför håller jag med om allt i Petra Jankov Pichas finfina debattartikel som ni kan läsa här.
I en mörk passage finns en anspråkslös dörr….
… till mjölkköket.
Här hänger instruktioner om mjölkersättning på skåpen, det finns nappflaskor och steriliseringsutrustning.

På kylen hänger en lapp om urpumpad bröstmjölk…

… men inne i kylen finns bara en sak: mängder av flaskor med mjölkersättning. Numren motsvarar numret på salen de hör till. Jag är alltså inte ensam, definitivt inte.

Jag och Pontus, tre veckor på måndag.

oj!

oj!
Hittade just denna information på Akademiska sjukhusets hemsida. Det är ju jättebra att de vågar lyfta framfördelarna med flaskmatning. ”En del kvinnor känner lättnad medan andra upplever besvikelse och skuld över att de inte ammar”. Så enkelt beskrivet kan det vara. Jag vet inte när den här infon kom upp men jag är glad att den finns där.

Samtidigt är den ju väldigt kortfattad, jämfört med den omfattande information som finns om amning. Men man får se det som en start.

Gästbloggar!

Gästbloggar!
I dag gästbloggar jag på amningsbloggen, Amningshälpens inofficiella blogg. Så jag tänkte skriva lite mer bakgrund för er som hittat hit och er som undrar hur det går med boken.
Boken jag skriver just nu (tillsammans med Emma Fahlstedt) heter Flaskboken. Den handlar om flaskmatning, inte som ett alternativ till amning utan som ett val lika självklart som något annat för en nybliven förälder. Det finns många anledningar att flaskmata, inte bara att amningen inte fungerar. I boken ska vi intervjua föräldrar som av olika anledningar flaskmatat sina barn, till exempel de som gjort det för att båda föräldrarna ska kunna vara hemma med barnet tidigt. Det är nog det som är det mest fantastiska med flaskmatning m ni frågar mig, att mamman inte blir utlämnad till att ensam klara av att vara hemma med ett nyfött barn, utan att båda föräldrarna får ta del av den tiden som aldrig kommer tillbaka.
Förra veckan gjorde jag min andra intervju till boken, med pappabloggaren Daniel Pernikliski, alias Korvaspappan. Hade han fått barn före mig så hade han varit en förebild, nu känns han som en medkämpe. Han och hans tjej gav dottern Korvas (nu två år) bröstmjölk på flaska (och ammade) i fyra månader, och var hemma med henne ungefär lika mycket. För dem var inte valet varken infekterat eller svårt.
Jag älskar de här bokintervjuerna. De får mig att inse att inte hela amnings – flaskmatningsgrejen består av skuldkänslor utan att många människor vet precis vad de ger sig in på och är säkra på sin sak. Underbart.
Klicka här för att läsa alla mina inlägg i ämnet flaskmatning.

Mitt val

I förra inlägget undrade en person hur jag själv hade valt när Matilda var nyfödd, varför jag inte ammade. Jag skrev svaret i en lång kommentar men jag vet att fler har undrat så jag lägger in det här istället.

Jag berättar gärna om mitt val, som kanske inte är jättetypiskt för en flaskmatande förälder som, som jag upplever det i alla fall, oftast antingen inte kan amma eller har valt flaskmatning av andra (ofta ideologiska) skäl redan innan barnet föds. När jag fick min dotter hade jag över huvud taget inte tänkt på amning. Det var inget jag längtade efter, om jag hade tänkt något så var det att jag kanske skulle tycka det kändes konstigt.
Jag helammade henne till en början, men fick snabbt en hormonell depression som liknade sådana jag tidigare fått i samband med p-piller. Depressionen var kopplad till amningen och jag fick rådet från bvc och en psykolog att trappa ner. Som magi – depressionen blev mindre tung för varje utebliven amning.
Det, och faktumet att jag faktiskt inte tyckte om att amma, gjorde att jag slutade helt efter kanske en och en halv månad. Jag var enbart lättad och det innebar inga skuldkänslor för mig. Nu kunde barnets pappa tidigt vara lika ansvarig som jag och det var precis så jag ville ha det, så visst fanns de ideologiska tankarna med. Det vara bara det att jag inte hade kopplat amningen till dem.
För mig var amningen mat, inte någon stund av mysig närhet, det fick vi ändå alla de timmar hon satt i bärsjal på min eller pappans mage eller när hon sov på oss om nätterna. Och jag är rätt nöjd med att hon fick i sig allt bra med bröstmjök under de första mest kritiska veckorna av sitt liv.

Jag önskar att alla kunde ha ett lika odramatiskt val som mig, eller det var ju dramatiskt med själva depressionen men känslan av att det fanns något annat man kunde göra istället var så fantastisk! Att vi dessutom kunde vara exakt så jämställda som vi ville kändes skönt, för mig var det otroligt viktigt att min dotter var lika bunden till båda sina föräldrar och inte bara till mig. Så är det fortfarande, hon blandar ofta ihop våra namn och har inga problem med att var själv med den ena eller andra av oss i längre perioder (vi reser båda i jobbet ibland).

Jag visste knappt att mjökersättning fanns när jag fick barn, trodde att det var receptbelagt eller något sådant. Kanske var jag ovanligt dåligt påläst, men det kanske också är bra för jag vet precis på vilken nivå informationen i vår kommande bok ska ligga. Alla ska kunna ta till sig den. Flaskmatning finns, det fungerar och är bra. För många kan det nog vara en räddning.

Mitt förra inlägg…

… och mina och Emmas kommentarer på amnningsbloggen har skapat många upprörda känslor (här också). Det är så det är när man diskuterar amning och flaskmatning, och kanske borde man göra det på ett oberoende forum och inte på Amningshjälpens blogg som faktiskt är till för att främja amning. Trots allt skulle det vara värre om inlägget om rökning och amning jag kommenterade i mitt förra inlägg skulle publiceras i till exempel en dagstidning, förhoppningsvis vet väl de som söker information hos Amningshjälpen vad de letar efter.

Jag vill ändå passa på att förtydliga min ståndpunkt.
Amning är bra.
Flaskmatning är bra – med både bröstmjölk och modersmjölksersättning.
Punkt. Det ena ska inte behöva främjas genom att racka ner på det andra. Inget ”bröstmjölk utklassar mjölkersättning” eller ”flaskan är så himla mycket smidigare än bröstet”, inte till den förälder som står i grepp att välja hur hon eller han ska göra. Det skulle kunna innebära en knuff i någon riktning den personen inte vill och skapa skuldkänslor.
Den första tiden med ett spädbarn är så otroligt känslig och utsatt, alla val man gör känns som de största i världen och andra personers åsikter kan göra all skillnad, inte bara på ett bra sätt. Därför är den här diskussionen så viktig.
Begreppet ”informerat val” kommer ofta upp i sammanhanget och det är väl där vi göra olika tolkningar i vad som är ett informerat val. För mig innebär det likvärdig information från neutralt håll om de alternativ som finns att tillgå.
Då kommer man till nästa steg. Nämligen neutral information om flaskmatning, något som är extra svår att hitta eftersom det finns multinationella företag i bakgrunden. Där kommer min och Emma Fahlstedts bok om flaskmatning in i bilden. Den är i skrivstadiet nu, tills dess kan man gärna besöka norska www.flaskeposten.org och beställa deras nyutkomna bok. Ett forum som det skulle verkligen behövas i Sverige och jag hoppas att jag eller någon annan flaskförälder snart kann uppbåda kraften att starta ett.
Dessutom vill jag (trots att många inte håller med mig, jag vet, men många tycker som jag också!) slå ett slag för jämställdheten. Med flaskmatning kan båda föräldrarna tidigt ta en aktiv roll i ett spädbarns liv och papporna flyttas ut ur skuggorna (är inte ”markservice” det mest uttjatade ord som finns i föräldrasammanhang?).
En sak till. Min intention är inte att angripa någon personligen. Jag vill ifrågasätta amningshjälpens roll och bidra till att rucka på den orättvisa behandlingen av många nyblivna föräldrar.

Ny grupp!

Nu finns det äntligen en facebookgrupp för alla oss som tycker att flaskmatning och amning är likvärdiga! Det är superengagerade Andra Nord som startat gruppen, hon kämpar verkligen för den här frågan och skriver många och bra brev till högsta ort om detta (och får respons dessutom!). Stötta henne, visa att ni är jämställda föräldrar och gå med i gruppen här.

Bloggpeppad

Bloggpeppad
Kul att mina inlägg om flaskmatning blivit så lästa! Bloggstatistiken slog i taket! Jag vill verkligen att den här frågan ska lyftas igen ur ett nytt perspektiv, nämligen flaskförälderns. Annars diskuteras flaskmatning bara ur perspektivet ”misslyckad amning” och det tycker jag är fel.
Slut om det för nu.
I stället kan ju alla läsa nya Allt om resor och läsa mitt reportage från New York! Den kommer på hem till alla prenumeranter idag och borde finnas i butik… imorgon kanske?
Gott gott i Flushings

Hej flaskdebatt!

Hej flaskdebatt!
Jag tror minsann att jag ska skriva lite mer om flaskmatning nu medan ämnet ändå är uppe. Kul, förresten, att det ÄNTLIGEN verkar finns en liten debatt som är vriden åt rätt håll! Hur länge har man inte väntat på det? Hallå, alla föräldrar som vill satsa på jämlikhet redan från början av barnets liv: det finns ett smart och bra sätt! Nappflaskan!

Kommer ni ihåg den här artikeln i Dagens Nyheter/Allt om barn? Vad otroligt upprörd jag blev när jag läste den! Kanske det ändå har hänt en del på ett par år?
Så här tänkte jag då: Hur kan de låta en barnmorska från lobbyorganisationen (nej, jag vet att det inte är en renodlad lobbyorganisation, men de är definitivt en del av amningslobbyn) Amningshjälpen vara den som uttalar barnmorskans åsikt om amning i DN? Efter att ha läst artikeln kände jag mig först otroligt skuldmedveten- har jag trots allt valt bort att amma av ren lathet? I artikeln säger barnmorskan Karin Svensson (ja, samma kristin Svensson som i gårdagens aktuellt, det är ingen stor värld det här) nämligen att ”amning är naturligt. Det är ett sätt att föda upp och leva med sitt barn. Men naturlighet är inte samma sak som att det är lätt och det är där jag tror många går på en smäll. Det kan vara svårt att amma och att det är det väcker känslor”. Hon säger också att det finns en ”flaskhets” i Sverige som härrör från 1960- och 70- talens kvinnliga frigörelse och tro på bröstmjölksersättning som likställd med bröstmjölk. När jag kom dit blev jag riktigt arg. Flaskhets?? Var då?
Jag blir så ledsen när jag läser sånt här. Det är ju rena missionen där modersmjölken är det heliga och enda som kan ge ett barn trygghet hos föräldrar som tydligen annars kommer att förneka barnet all närhet. Man ska lida för amningen även om man inte får det att fungera för att sedan kunna känna sig som en bättre människa och en bättre förälder. Så tolkar jag iallafall Kristin Svensson som säger att föräldrar som ger barn ersättning på kvällen för att de ska sova längre på natten försöker forma barnet efter bilden av ett ”idealbarn” istället för att se att just deras barn är unikt på sitt sätt. Att som expert uttala sig så i media skjuter nog en pil i hjärtat på många deprimerade mammor. Och det pekar ut de som väljer att mata med flaska som lite dummare än andra mammor. Dumma och oupplysta som antagligen skulle hala fram bröstet direkt om de fick lite mer information om amning tidigare. Bättre amninsggstöd i ett tidigare skede är hennes botemedel på dessa ”problem”. Hur vore det med bättre information om såväl amning som flaskmatning i ett tidigare skede – både för och nackdelar?
Jag vill bara påpeka, för tydlighetens skull, att jag absolut inte är emot amning. Vill man och trivs med det ska man såklart amma. Det är ett fint sätt att få närhet. Men det finns andra sätt, som dessutom har fördelen att barnet tidigt får tillgång till andra människor i sitt liv och man är inte en dålig förälder för att man väljer bort amning. Det är det jag vill säga.

Och ååååh, varför fanns inte Flaskboken när JAG fick barn? Det är som en ny värld som öppnar sig när man jobbar med det här, en friare och mer jämlik verklighet utan tvång och dåligt samvete. Jag får ge mig sjutton på att den ska finnas när jag någon gång i framtiden får barn igen!

Och den här broschyren som jag hittade genom Amningsbloggen av alla ställen.

Verkligen!

Äntligen lite bra nyheter på flaskmatningsfronten, som visar att min bok kommer helt rätt i tiden. I ett långt inslag i kvällens Aktuellt vågade man lyfta fram att flaskmatning går lika bra som amning. Okej, Kristin Svensson var med och sa att det är svårt att ge barnet närhet när man inte ammar. Och Amningshjälpten var där såklart (men de beskrevs iallafall som ”ideell organisation”, vilket många ofta tycks glömma att de är och lyfter fram dem som någon sorts statlig stödinrättning) Men i det stora hela, verkligen bra. Journalisten Rebecka Edgren Aldén som ligger bakom boken ”Skriet från kärnafamiljen” var med och debatterade med en nervös tjej från Amningshjälpen. Egentligen tycker jag inte det var så mycket till debatt, för amningstjejen höll med Rebecka Edgren Aldén i ganska mycket.

Men, såklart, i efterhand på svt.se kan man rösta på om det är bra för jämställdheten med flaskmatning och det är bara 21 procent som tycker det. Eller förresten, det är HELA 21 procent som tycker det! Det är ju massor! Massor av starka föräldrar som kommer att älska Flaskboken som vi just nu skriver. Visst har jag berättat om den? Vi intervjuar mammor och pappor så det ryker just nu och snart kommer alla veta att vägen till jämlikhet går genom nappflaskan. För så är det. Jag läser på Skriet från kärnfamiljens blogg, och de har så rätt: amning är inte på liv och död i Sverige. Det är helt galet att så många föräldrar därute fortfarande tror det.
Här kan ni se hela inslaget:
ps. Agnes, nu får du ta och komma hem från Chile, som du ser är det ju rena hetluften helt plötsligt här!! ds.

Idag tänker jag på amning…

Idag tänker jag på amning…
… igen. Ni som följde mig under första tiden med Matilda i min mammablogg vet hur mycket jag skrev om detta då och nu när jag börjat arbeta med boken om flaskmatning tänker jag mycket på det igen. I dag kom det tillbaka till mig, känslan av att andra tyckte att man gjorde det lite enkelt för sig som flaskmatade. Och att en del som ammade gärna framställde sig själva som lite duktigare. ”Du måste tycka att jag ammar HELA TIDEN, eller hur? Du har det ju så enkelt, ger henne nappflaska var tredje timme bara”.
Det där jämförandet. Man blir tokig. TOKIG. Som om man kunde mäta gott föräldraskap i mängden intagen bröstmjölk. Eller i vilket klädmärke barnet har på sig. Eller vilken vagn man kör runt med. Eller om man låter barnet ha napp eller inte. Eller om man är glad eller ledsen när man är med barnet. Eller om man gick igenom en vanlig förlossning eller kejsarsnitt.
Vi vräker så lätt ur oss saker om varandra, saker som vi inte menar något med men som bara visar hur samhället är format efter en norm. Jag tror inte en flaskmatande mamma skulle säga till en ammande: ”Andra kan inte förstå att jag tar fram nappflaska och pulver och termos och blandar. De har det så lätt som bara tar fram bröstet”, och därmed menar att det är mycket jobbigare att flaskmata (och att det gör dem till bättre föräldrar). Som flaskförälder gör man inte det, för man är alltid i en försvarsposition, alltid. Man har fullt upp med att själv ducka för angrepp från olika håll och ständigt rättfärdiga sitt agerande.
Det finns många kvinnor som helt enkelt inte vill amma. Det finns kvinnor som inte kan, som inte får det att fungera. Men det finns också kvinnor som inte VILL. Och det finns män som vill vara fullt delaktiga i barnets liv så tidigt som det bara går och därför kommer de två föräldrarna tillsammans överens om att flaskmata, eller delvis flaskmata, sitt spädbarn. Nappflaskan är ett fantastiskt hjälpmedel för ett helt jämlikt föräldraskap, en möjlighet som inte finns i så värst många länder. Men här i Sverige, med vår möjlighet till delad föräldraledighet så finns den. Vi borde uppskatta den mer, utnyttja den. Fram för nappflaskan!

Puh, vilken tur att man inte behöver fundera på om man ska amma eller inte…

Det tänker i alla fall jag när jag läst den helt ogenomtänkta artikeln ”AAmning ger lydiga barn” på Alltombarn.se i dag. Sedan jag började fördjupa mig i amningsfrågor och sanning och myter om amning har jag insett hur just sådana här artiklar där man tar forskningsresultat och ”vrider till” dem för att skapa en rubrik är något av det värsta för att skuldbelägga mammor som inte ammar (Jag vill poängtera att amning självklart är bra för mycket och den som kan och vill amma ska såklart göra det! Det är den nyanserade rapporteringen jag saknar). Det är så typiskt att i inledning av artikeln skriva ”Att barn som ammas bland annat får bättre immunförsvar och löper mindre risk att drabbas av vissa allergier är känt sedan tidigare”. Vissa allergier? Vilka? Känt från var? Den här allergimyten är jag så trött på, det finns verkligen lika mycket bevis för att amning INTE skyddar mot allergier som det finns bevis att det gör det och ändå kommer den ”sanningen” upp gång på gång.  
Och förresten, vad menas egentligen med ”lydiga barn”? Om de i forskningen har intervjuat 100 000 föräldrar så måste det ju innebära ungefär lika många olika sätt att se på vad lydighet är. Kan man inte också tänka sig att det finns ekonomiska aspekter bakom det här mönstret? De som inte ammat kanske har haft anledningar till det, till exempel att de inte har råd att stanna hemma och amma utan måste jobba och därför oroar sig mer för sina barns uppförande än de som har haft råd att vara hemma länge med dem och ammat i ett år? I USA ser ju faktiskt inte föräldraledigheten och de sociala mönstrena ut som här i Sverige och därför blir det väldigt märkligt att överföra de här teorierna till svenska utan att reflektera över det.
< Och sist men inte minst, jag skulle då aldrig vilja att Matilda blev lydig! Det är ett ord jag förknippar med underkastelse och förtryck. I den amerikanska forskningsartikeln används istället uttrycket "behaviour problems", det är väl ändå lite bättre? Var får Alltombarn det här med lydighet ifrån? Suck.
Den här artikeln om sanningar om amning tycker jag iallafall är bra.

Föräldradiskussioner

I dag var jag på babysång med Matilda igen. Hon fattar fortfarande ingenting, men sover som en stock nu eftersåt så på något sätt var det säkert bra! För mig är det roligt att komma i väg och träffa andra mammor och deras bebisar. Och som det alltid, eller ofta, blir, när jag ska prata om Matilda så händer det att ämnet glider in påsynen på amning och på de stora krav som ställs på mammor i dag när det gäller barnets välmående. Jag fick en intressant synpunkt mina inlägg i amningsdebattensom jag skrev här för några månader sedan. Nämligen att mammor alltid borde kunna bli hjälpta därifrån de befinner sig, oavsett vad de vill. De som vill amma ska få hjälp att kunna fortsätta, de som inte vill ska utan vidare kunna få hjälp med det. Så enkelt borde det vara. Men så är det inte idag. Jag som inte ammar har upplevt starka reaktioner, och känt mig tvungen att försvara mitt beslut. Detta trots att det är uppenbart hur mycket bättre jag och lilla M mår utan amningen. De som verkligen vill amma kan säkert uppleva som en hets åt andra hållet, att amningen ska fungera automatiskt bara för att man vill och man får inte tillräckligt med stöd och tid att göra det bra. Allt verkar bero på var man hamnar. Suck. Jag efterlyser fördomsfritt och oförbehållsamt stöd åt ALLA mammor och pappor! En annan sak som det finns mycket synpunkter på är när man väljer att gå tillbaka till arbetslivet. Jag ska börja jobba två dagar i veckan när Matilda är sex månader. Det har också visat sig vara ett beslut som många andra tycker sig ha rätt att ha synpunkter på. Jag fick en bok nyligen som heter ”Överlevnadstips för småbarnsmamman”. Perfekt, tänkte jag, när jag öppnade den, här kan jag säkert hitta lite stöd i mina funderingar ring barn och jobb. Men nej, tvärtom. I den här boken uttalar sig ”barnexperten” Louise Hallin (som tydligen också svarar på frågor om föräldraskap imorgonprogrammet på tv4 så här om att börja jobba när barnet är sex månader:
”Nu plötsligt ska det klippas av. Inte nog med det – om mamman till exempel tänker att hon vill börja plugga på universitetet två dagar i veckan när barnet hunnit bli ett halvår, då börjar hennes separativa beteende mot barnet redan vid detta beslut”… 
”Barnet vill inte separera. Jag tror aldrig jag träffat ett spädbarn som vill lägga ner amningen vid fyra månaders ålder. Plötsligt har man en konflikt med sin fyra månader gama bebis”… 
Vad MENAR Louise Hallin?? Upphör man att vara mamma för att man vill plugga eller jobba? Jag har tydligen ett ”separativt beteende” som orsakar stor sorg hos min lilla, trygga Matilda. Och var finns pappan i det här? Allt i den här boken beskriver pappan som en bifigur, viktig men ändå en bifigur, som till största delen ska stödja mamman som ammar. Om mammor som inte ammar säger hon så här:
”… det finns egentligen ingenting som kan kompensera amningsupplevelsen. De icke-ammande mammorna blir ofta, om de har en bra grundstruktur psykiskt, ännu mer beskyddande, änu mer matande, ännu mer vaksamma. Det finns ingenting som gör saker och ting lindrigare i den för tidiga separationen för den mamman. Absolut inte.”
Jag ska alltså lida enormt mycket för att jag inte fick amma? Men hör här: det gör jag inte! Jag tycker det är otroligt befriande att slippa, och känner ingen sorg över det. Men nu har Louisie Hallin gett mig skuldkänslor för det iallafall. Och hon spär på med att jag inte får börja jobba, trots att Martin ska vara hemma med Matilda, trots att vi inte tänker skicka henne till dagis förrän hon är minst två år. Och hur är det med alla länder som inte har lika generösa villkor för föräldraledighet som Sverige? Är alla barn där skadade och otrygga? Jag tror förresten att mammor som väljer att stanna hemma länge också kan känna en press och fördomar. Det finns ju en bild av att man ska klara av allt på en och samma gång idag: föräldraskap, karriär, fint hem och så vidare. det anses om lite konstigt att vilja stanna hemma. Vilken värld vi lever i! Det borde vara samma här sommed amningen: man ska accepteras utifrån den situation man är i och få stöd och uppmuntran vad man än väljer. Så det så.

Tankar om föräldraskap och nya vänner

Jag har funderat mycket på förädraskap de senaste dagarna. Vet faktiskt inte varför de här tankarna inte kommit tidigare, om vilken sorts förälder man vill vara egentligen. Tror det har varit alltför mycket annat, alltför mycket chock över allt nytt. Först nu när det första kaoset lagt sig börjar man inse att allt det här har ett mer långtgående perspektiv. Saker jag gör nu kan få konsekvenser senare, den tanken blev jag plötsligt närmast besatt av. Hur ska jag göra för att inte ”skada” eller hämma Matilda på något sätt? Man kan ju få dåligt samvete för allting. Sitter hon för mycket i sjalen, så mycket att hennes utveckling hämmas? Stressar jag henne genom att gå ut på café och göra saker? Ägnar jag henne för lite uppmärksamhet? För mycket? Har ingen aning. Alls. Om vad som är rätt och bäst. I ett par dagar var huvudet ett kaos. Jag börjar inse att jag måste ta föräldraskaper som allt annat jag gjort i livet: på mitt sätt. Och i min värld är det inte bra för någon att alltid behöva skrika för att få uppmärksamhet. Jag står inte ut med det, att Matilda hela tiden ska verka lite stressad och missnöjd, eller iallafall blir det väldigt fort. En ganska lång stund kan hon vara nöjd när vi leker med henne eller har henne i knät eller hon sitter i babysittern. Men sen då? Sen blir hon missnöjd och skriker mer och mer vda vi än gör. I bärsjalen blir hon inte det. Hon kan vara vaken och alldeles lugn hur länge som helst. Alltså måste det helt enkelt betyda att Matilda trivs när hon är tyst i sjalen, eller hur? Jag har fått verkligen övertala mig själv om det här, eftersom det finns en sådan allmän uppfattning om hur man ska ha barn idag. De ska skrika när de vill bli upplyfta. De ska skrika på natten. Man ska köra omkring dem i vagn och när de skriker skakar man vagnen tills de somnar om. Med bärsjalen uppstår aldrig de här sakerna, utom att hon skriker när hon vill bli upplyft. Matilda sover jättebra på natten. Har man henne i sjalen på stan skriker hon aldrig, man kan gå in och ut ur affärer eller fika eller vad som helst. Behöver hon sova somnar hon själv där och sover så länge hon behöver. Det är som ett trolleri: stoppa in en arg bebis i sjalen och lyft ur en glad och pigg! Det finns många ”regler” för hur en förälder ska behandla sin baby. Man ska gå barnvagnspromenader och man ska amma. Man ska inte ens hinna gå på toaletten och man ska tillbringa kvällarna med att försöka lugna barnet under dess skrikperiod. Allt det där har jag plötsligt inte gjort på flera dagar. Det känns som ett föräldraskapsalternativ. På något konstigt sätt ger det mig dåligt samvete. Så har jag läst och läst på nätet om olika sorters sätt att hantera spädbarnstiden. Det är som en ny värld som öppnar sig, jag blir mer och mer förvirrad. Hittade en sida om nära föräldraskap, atachment parenting: sjalbarn.se. Det gjorde mig ännu mer förvirrad. Att ha barnet i sjal kan vara en livsstil, tydligen. Men där ingår också långtidsamning, vilket jag inte alls nödvändigtvis tycker är bra. Och ett forum med en massa proffstyckarföräldrar som hackar ner på varandra, som överallt på nätet när det kommer till teorier om föräldar och barn. Nu har jag kommit fram till att det bästa är att gå på känsla och ta problemen allt eftersom de uppstår. Matilda är ju en liten människa i första hand och jag måste få beandla henne som det passar henne och mig bäst. Men det är svårt, verkligen. Väldigt svårt att inte oroa sig.

Suck!!!

Jag fyller 30 idag men trots det kan jag inte låta bli- jag måste få skriva hur besviken jag blev på avslutningen av DN:s amningsserie. Hur kan de låta en barnmorska från lobbyorganisationen (nej, jag vet att det inte är en renodlad lobyorganisation, men de är definitivt en del av amningslobbyn) Amningshjälpen vara den som uttalar barnmorskans åsikt om amning i DN? Efter att ha läst artikeln kände jag mig först otroligt skuldmedveten- har jag trots allt valt bort att amma av ren lathet? I artikeln säger barnmorskan Karin Svensson nämligen att ”amning är naturligt. Det är ett sätt att föda upp och leva med sitt barn. Men naturlighet är inte samma sak som att det är lätt och det är där jag tror många går på en smäll. Det kan vara svårt att amma och att det är det väcker känslor”. Hon säger också att det finns en ”flaskhets” i Sverige som härrör från 1960- och 70- talens kvinnliga frigörelse och tro på bröstmjölksersättning som likställd med bröstmjölk. När jag kom dit blev jag riktigt arg. Flaskhets?? Var då?
Jag blir så ledsen när jag läser sånt här. Det är ju rena missionen där modersmjölken är det heliga och enda som kan ge ett barn trygghet hos föräldrar som tydligen annars kommer att förneka barnet all närhet. Man ska lida för amningen även om man inte får det att fungera för att sedan kunna känna sig som en bättre människa och en bättre förälder. Så tolkar jag iallafall Kristin Svensson som säger att föräldrar som ger barn ersättning på kvällen för att de ska sova längre på natten försöker forma barnet efter bilden av ett ”idealbarn” istället för att se att just deras barn är unikt på sitt sätt. Att som expert uttala sig så i media skjuter nog en pil i hjärtat på många deprimerade mammor. Och det pekar ut de som väljer att mata med flaska som lite dummare än andra mammor. Dumma och oupplysta som antagligen skulle hala fram bröstet direkt om de fick lite mer information om amning tidigare. Bättre amninsggstöd i ett tidigare skede är hennes botemedel på dessa ”problem”. Hur vore det med bättre information om såväl amning som flaskmatning i ett tidigare skede – både för och nackdelar?
Jag vill bara påpeka, för tydlighetens skull, att jag absolut inte är emot amning. Vill man och trivs med det ska man såklart amma. Det är ett fint sätt att få närhet. Men det finns andra sätt, och man är inte en dålig förälder för att man väljer bort amning. Det är det jag vill säga. Jag valde ju inte heller bort amningen helt frivilligt, men jag var tveksam redan innan och hade gärna velat ha stöd för mina tankar om det.

Lite mer nöjd med DN idag

Dagens artikel i DN:s amningsserie tar upp flaskmatning. De intervjuar en kvinna som verkar ha haft det ungefär som jag: såriga bröstvårtor som rann konstant så att sängen blev helt blöt och det blev aldrig bättre. Hon stod ut sju veckor, sedan fick hon hjälp att sluta. Fyra veckor var det för mig, men hade jag ju depressionen också.
Däremot saknar jag fortfarande perpektivet att inte amma av eget fritt val. Det kanske kommer i den sista delen? Den här kvinnan beskriver hur hon såg det som självklart att hon skulle amma och hade svårt att identifiera sig som en flaskmatande mamma. Så känner nog de flesta kvinnor i Sverige idag. Jag önskar att det fanns mer information om flaskmatning i förväg, så att man redan då kan fundera över om man är en ammande eller en flaskmatande mamma. Och precis som kvinnan i artikeln så saknar jag bra information om flaskmatning. Man får liksom hålla sig till vad som står på baksidan av paketet, det är allt. Vi har tur som har en så bra bvc-sköterska som verkligen hjälpt oss med inormation och stöd i vårt beslut. Det är uppenbart att alla inte har det så! Speciellt tycker jag att mvc har ett ansvar att informera mer om flaskmatning. Det verkar kvinnan i artikeln också tycka. De frågade mig också ”täner du amma?” men någon mer information fick man inte.
I går satt jag och jämförde Pampers och Liberos ”klubbar” för föräldrar.Liberosär verkligen bra om man jämför, i allt de skriver tar de upp flaskmatning som ett självklart och naturligt alternativ. ”när du ammar eller ger flaska så …”. Det finns också ovanligt bra information om flaskmatning. Så här ser deras intrroduktion ut: ”Bröstmjölk är det bästa för ditt barn. Det är en sanning man möter överallt när man är nybliven mamma, men det är inte alltid som bröstmjölk faktiskt är det bästa för just din familj”. Bra gjort av Libero, hoppas fler följer efter.

Det är så tråkigt…

… att DN:s artikelserie som kunde ha varit riktigt bra har ett så konstigt fokus. Idag är rubriken”Amning ger mamman frihet”. Barmorskan och doktoranden Sofia Swedberg berättar först att så gott som alla blivande mammor vill amma och att det oftast blir så. Hon menar att unga föräldrar ofta inte insett vidden av att ha ett litet barn som vill ha mycket närhet och kontakt, dygnet runt. Och det kan jag i och för sig verkligen hålla med om. Det är chock att få barn och jag var oförberedd på mängden energi och uppmärksamhet som skulle gå åt. Men – jag förstår inte varför detta i vartenda sammanhang ALLTID ska knytas till amningen. Eller snanare att amning alltid ska nämnas i samma andetag som man pratar om det bästa föräldraskapet. Självklart ska man amma om man vill, det är ju jättebra för barnet, enkelt, praktiskt och fyllt av varm närhet. Men man ska få stöd även om man väljer bort amningen, helt frivilligt. Man älskar sitt barn precis lika mycket fast man inte ammar, och ger det all sin tid och energi och varm närhet, dygnet runt. Som att man skulle välja bort amning för att man är lat!

I slutet av artikeln nämner Sofia Swedberg ändå att det kan vara okej att inte amma, vilket hon tycker kan ”låta lite motsägelsefullt för kvinnor” som hela tiden fått höra om amningens alla fördelar. Hon säger också att amning inte är att förväxla med gott föräldraskap, vilket jag håller med om. Men jag efterlyser fortfarande en hel artikel med ett nytt perspektiv på amning och föräldraskap. En artikel med utgångspunkt i att det finns två alternativ för en gravid kvinna i Sverige: att amma – eller inte.

Att amma eller inte…

Jag har läst några intressanta artiklar om amning de senaste dagarna. Och idag börjar en ny serie om amning i Dagens Nyheter. Den första artikeln handlar om hur det kan vara när amningen inte fungerar. Den tar upp en kvinna som måste amma med ”amningsnapp” för att det ska fungera. Jag hoppas serien tar upp andra amningsproblem lite längre fram, sådana som gör att man inte kan amma alls. Som depressionen jag fick, eller sjukdomar som gör amningen omöjlig. Och om de som helt enkelt väljer bort att amma av andra skäl, något som är otroligt tabubelagt här i Sverige. Jag tycker nämligen att det som DN:s artikel tar upp är lite onyanserat – är det så plågsamt att amma, varför amma alls? Det förutsätts ofta att det enda och absolut bästa sättet att knyta an till sitt barn är genom amningen. Men om amningen är smärtsam, eller plågsam på något annat vis, kan det inte då också få motsatt effekt? Jag känner mig som en mer normal mamma nu, när jag matar Matilda med flaska. Och faktiskt var amningen inget jag längtade efter innan jag fick problem heller. Redan innan förlossningen var jag ganska tveksam. Jag läste också en annan intressant artikel,från 2005, i Arena på nätet. Där kan man bland annat läsa om den sociala pressen att amma och hur det kommer sig att just Sverige blivit ett så extremt exempel när det gäller mängden ammande mammor, trots att flaskmatning egentligen är ett sätt att få ett mer jämställt förhållande mellan pappan och mamman redan från början. Och Sverige sägs ju också vara ett av de mest jämställda länderna i världen. Hur går det ihop?

Förresten står det i DN:s artikel att antalet helammade barn minskar… samtidigt som 90 procent av barnen fortfarande helammas vid två månaders ålder. Vilka siffror! Jag känner nästan ingen som inte haft något problem med amningen, vad många barn det måste finnas som inte blir riktigt mätta. Och vad många mammor som lider i onödan på grund av omvärldens press.