Uncategorized

Nytt år, nya spår

Nytt år och nya pendlardagar till Stockholm. Det är nu ett år sedan jag började jobba på Barnens Bokklubb och tänk om jag hade vetat vad jag vet nu: att det är ungefär världens roligaste jobb, att jag skulle ha ett eget skrivbord och kollegor och ansvarsområden. allt sånt där som folk med vanliga jobb har, som en frilans inte har på samma sätt. Och ändå är jag fortfarande frilans. På tåget sitter jag och skriver en lång rad artiklar åt en kund, i mejlen trillar det in förfrågningar. Frilanslivet jag se ut på många sätt, tydligen.
Det ska bli spännande att se vad det här året kommer att innehålla, både hemma och på jobbet.
Just det, en grej man kan göra om man vill är att följa mig på Snapchat! Johannastenius heter jag där och jag övar för fullt på att bli en mästare.

Barnens Bokklubb

Känner att en liten uppdatering om mitt jobb på Barnens Bokklubb är på sin plats. Jag är alltså redaktör och dessutom ansvarig för sociala medier, jobbar deltid i världens finaste kontorsmiljö på Kungsholmen och känner att det passar mig så himla, himla bra. Trevliga kollegor, läsa och skriva om barnböcker, intervjua författare, planera och genomföra aktiviteter på framför allt Facebook och Instagram men också andra sociala medier, ha kontakt med läsande familjer… Listan är lång. Följ bokklubben på Instagram tycker jag!

isnta2 insta4 insta3 insta1

Viralt i P4 Uppland

Jag har ett nytt roligt uppdrag som jag tänkte berätta om! Jag och den grymma förebilden Karin Kajjan Andersson (som för övrigt hyr min plats på frilansloftet just nu när jag jobbar på annat håll) snackar om virala grejer i P4 Uppland under lite spridda fredagar. Är himla glad att ha börjar lite med något helt nytt, radio har lockat mig länge!

Får nog återkomma med när nästa datum är, men nu vet ni iallafall!

Namnlöst

 

”Nödrop från lyckobubblan” i pocket!

Måste dela med mig av en glädjande syn som mötte mig på Pocket Shop i fredags… Min egen bok, som pocket, frontad! Blev totalt överlycklig och sprang till kassan för att visa upp mig. ”Det här är min bok, jag har skrivit den och nu finns den i POCKET!”. De såg sådär halvimponerade ut…. ”Jaha, vad kul… Fint omslag.”
De hade iallfall sålt flera stycken under dagen och jag är jättestolt över att Nödrop från lyckobubblan nu finns i lättillgänglig för alla som behöver föräldrapepp och igenkänning! Köp den varsom helst, eller varför inte här eller här?

Bild från Pocket Shop där "Nödrop från lyckobubblan" är frontad.

Tobias.

Vi träffades redan som 18-åringar. Eller jag var 18 och han 19 när vi började prata någonstans mellan föreläsningssalen och café sexan på Stockholms universitet. Jag hade dreadlocks på utväxt, en helt ny liten etta på söder att bo i och ett mycket stort behov av nya vänner som var som jag.

En av vännerna blev Tobias.
Tobias med utsvängda ljusblå jeans, blå snickarskjortor, långt hår och glasögon. Som hade världen största leende och som bjöd på perkolatorkaffe i kokvrån i sin lilla lägenhet på Kungsholmen. Ett rivningskontrakt. Han målade, älskade Indien och var så glad, så peppande och förstående.
En fantastisk vän.
Vi följdes åt under flera intensiva år. Vi pluggade, festade, fikade och promenerade oss genom livet och när det var tufft så var han mitt stöd som alltid lyssnade. Vi reste till Roskilde tillsammans och genom honom träffade jag den som jag skulle ha min första långvariga relation med. Det var 1997.
2001 reste vi till Roskilde igen tillsammans.
När jag tänker på Tobias så är det på just den Roskildefestivalen. Vi ligger i en hängmatta och dricker en söt drink. Vi skrattar och blundar i solen. Senare på kvällen gick vi säkert och kollade på olika konserter, för vi hade inte riktigt samma smak. Han ville dansa, gärna i timmar. Ambient. Techno. Jag ville kolla på det mest alternativa jag kunde hitta. Gärna med distade gitarrer. Vi skildes åt. Men senare på kvällen sågs vi alltid igen, och han hade alltid varit med om något. Träffat någon, sett något som ingen annan lagt märke till. Berättade om detaljer jag aldrig tidigare lagt märke till, som han sedan tog med hem och la i en målning eller någon filosofisk utläggning.

Efter det gick tiden. Sedan ett år hade vi kontakt igen, vi skrev till varandra och det var jag så glad för.
Men det är stunden i hängmattan jag ser framför mig när jag nu vet att Tobias inte finns mer.

Den lyckliga stunden har jag redan i många år haft framför mig när jag saknar honom som mest. Nu är det den bilden som sätter punkt.

Jag sörjer vår vänskap som nu har stannat på en tio år gammal plats. Och jag saknar dig Tobias, en av de mest unika människor jag någonsin träffat.

tobiasportratt2

tobiasportratt

Barnens bokklubb!

Jag har för tillfället bytt bort frilansloftet mot lite andra lokaler. Medan jag  fortsätter frilansa på deltid har jag börjat jobba som redaktör på Barnens bokklubb, som håller hus i Kungliga myntet i Stockholm. Och jag känner mig så lyckligt lottad!! Det känns som att ha dragit jobbvinsten varje dag när jag kommer dit: supertrevliga kollegor, jättefina lokaler och världens bästa arbetsuppgifter! Att bara få ägna sig åt barnböcker hela dagarna är helt enkelt SÅ HIMLA ROLIGT. Jag läser barnböcker, skriver om barnböcker, planerar innehåll i bokklubbens tidning, skriver reportage som har med barnböcker att göra, går på förlagsmöten och får veta spännande saker om vad som kommer ut under året. Får faktiskt nypa mig i armen ibland för att jag har sån tur! Och besitter en del skicklighet, kanske. För det är också helt underbart att ha ett jobb där man känner att kompetensen sitter som en smäck. En perfekt utmaning för mig. Håller tummarna för att jag får stanna länge!

IMG_4645Det här är utsikten från mitt skrivbord. Ja, det är bara barnböcker.

IMG_4640Detta är vad som tillhörde gårdagens arbetsuppgifter. Fyra fantastiska böcker med mönster.

IMG_4644Och så här ser eftermiddagspromenaden till tåget ut. Klagar inte!

 

 

Nytt år!

God fortsättning etc!
Efter en LÅNG julledighet som var mycket nödvändigt är jag nu tillbaka på jobbet. Och det är en massa nya grejer på gång. Sedan några dagar är jag fortfarande frilansjournalist (surprise!) men faktiskt också deltidspendlare till Stockholm. Där ska jag två dagar i veckan arbeta som redaktör på Barnens bokklubb. Är så otroligt glad över att ha fått detta fantastiska drömuppdrag! Jag är uppväxt med bokklubben och om någon berättat för mitt tioåriga jag att jag själv en gång skulle sitta och välja ut böcker till barn och skriva artiklar i Läseposten, så ja… man undrar vad jag hade tagit mig till. Så bra är det.

Bjuder på en bild från Stöten, där jag befann mig förra veckan. Den mesta tiden gick åt till att släpa runt en treåring med hjälp av stavarna men det var en bra vecka. Skönt med chansen att få fokusera på enbart nuet och inte så mycket annat. (Utom de fruktansvärda terrordåden i Paris som har så mycket med oss alla att göra, kanske särskilt med oss journalister. Får nog skriva mer om det framöver)

IMG_4107Morgon på toppen.

God oklippt jul!

God jul önskar jag alla som jag känner och inte känner, de som har det lätt och de som har det svårt och också alla er som inte firar jul alls önskar jag en skön ledighet. Själv ska jag vila, äta och åka till fjällen. På återseende 2015!

Lyssna gärna på Den oklippta versionens sista avsnitt för i år, där jag bland annat bejakar min inre BVC-sköterska och vi erkänner hur lite vi egentligen julpysslar. Här hittar du avsnittet.

jul

Min älskade bokcirkel

Jag har i mer än tio års tid varit med i en helt fantastisk bokcirkel. Med tiden har medlemmar bytts ut, vi har delat upp oss i en Stockholms- och en Uppsalasektion och vi har gått från att  bestå av bara kvinnor utan barn till att bestå till större delen av kvinnor med minst två, och ofta tre eller ännu fler barn. Vi har läst och ätit oss igenom allt möjligt på restaurang efter restaurang och fortsätter med full fart.

Jag kan verkligen rekommendera den här formen av träff. Det är underbart med vänner som man träffar för ett visst syfte och det finns alltid något att prata om. Det bästa som kan hända är när vi inte är överens om en bok, vilket faktiskt händer ganska ofta. Det har fått mig att tänka på idén med tema-bokcirklar och jag är jättesugen på att starta en för föräldrar som kan diskutera och reflektera kring föräldralitteratur. Något för biblioteket kanske?

Här kommer fyra tips på bokcirkelböcker, som är alla sådana vi inte alls var överens om.

Bitterfittan av Maria Sveland (som jag älskar och vi alltså läste när den just kommit ut)
Egenmäktigt förfarande av Lena Andersson (som jag inte tyckte om! Nu har ju de flest läst den så då kanske man kan läsa uppföljaren ”Utan personligt ansvar” istället)
Stories of your life and others av Ted Chiang (en samling science fictionnoveller som jag verkligen inte gillade men som flera andra i gruppen var helt lyriska över och jag funderade på det kunde ha att göra med att de är naturvetare)
– Den senaste vi läste var Fjärilseffekten av Karin Alvtegen. Den tyckte vi också väldigt olika om, men inte på samma sätt som de andra, att det blev helt vild diskussion. Jag tyckte inte om den. (Nu låter det som att jag inte gillar något alls! Men det gör jag ju :)

dora_bokmarken_duk bokbussen_bocker

Glädje och irritation

Idag är jag glad över saker som går fram åt och irriterad på saker som är bakåtsträvande.

Låt mig börja med det som är bra! I senaste numret av Vi föräldrar finns en stor artikel på temat ”Föräldralyckan är en myt”, där Ana Udovic intervjuat mig och Malin Bergström, bland annat. Tycker att det är en superbra artikel som hamnat i helt rätt medium.Jag är så tacksam och glad att få vara en del av detta, att attityden mot nyblivna föräldrar och hur de ska vara förändras och att det blir mer okej att må… lite hur som helst. Det hänger aldrig ihop med hur bra föräldrar vi är eller hur mycket vi älskar våra barn!

IMG_3295

Ja, och så till min irritation för dagen då. Det är ju ofta så mycket mer intressant.
Instagramkontot ”Fria barn” lanserades för drygt en månad sen. Så här beskriver de sig själva: ”Fram för fria barn och lyhörda vuxna som inser att barn är kompetenta människor som inte bör tvingas till att sova, äta, klä sig, kramas.”
Ok.
Helt ok att gilla sitt eget förhållningssätt till barn tycker jag.
Men ”Fria barn” handlar inte om det. Kontot är bara fullt av skuldbeläggande, uppmuntrande av ojämställdhet och påhopp på föräldrar som INTE gör det som postarna på kontot tycker är bra. Exempel:

IMG_3354

IMG_3352

Etc. Etc.
Jag vill ge ett råd till alla därute som är både människor OCH föräldrar: följ inte ”Fria barn” om du inte vill antingen få akut dåligt samvete eller bli spattig av irritation.
Är du däremot en perfekt mamma (helt uppenbart att detta into består nästan till hundra procent av mammor) som i alla lägen alltid kan göra det som är rätt enligt attachment parenting-reglerna och som älskar att störa dig på andra som gör ”fel”: det här är ett bra tips på Instagramkonto att gilla!

Läs gärna Enligt Ellens feministiska analys av kontot, mycket bra läsning.

 

Duktig flicka

”Jaha, så du är en duktig flicka alltså?”
Vi sitter på ett kafé och pratar. Det är för en gångs skull jag som ska bli intervjuad och nu ska jag försöka berätta vad ”Nödrop från lyckobubblan” handlar om. Vad jag handlar om. Vem jag är och varför och hur. Jag har berättat om min uppväxt, om hur det var när jag fick mitt första barn och depressionen som följde. Jag har berättat om att jobbet är viktigt för mig så jag har inte velat vara föräldraledig på heltid. Varför nöja sig med det ena när man kan få båda? Vi har delat.
Då kommer nålsticket, alldeles omedvetet förstås.
”Duktig flicka”.
Genast känns det som att all skuld kastas tillbaka på mig själv. Det är mitt fel att jag ibland känner stress och mår dåligt, eftersom jag är en ”duktig flicka”. Jag ska inte ställa krav på mig själv för då kommer jag att må bättre, att vara en ”duktig flicka” är det värsta man kan vara och allt är mitt eget fel

Vi dricker upp vårt kaffe, pratar om ”Nödrop från lyckobubblan” och senare på kvällen, på tåget hem, stiger ilskan inom mig.
Jag blir rasande.
Jag ÄR ju duktig! För mig är inte det ett negativt uttryck.
Jag är inte bara duktig. Jag är egentligen helt grym. Jag vet hur jag ska göra för att skriva ett bra reportage, faktiskt en hel bok, jag har många vänner, kan ta hand om mina barn och och ta fantastiska bilder.
I mellan- och högstadiet satt jag tyst och väntade. Tog ingen plats. Tänkte bara. Fick femma på proven, som jag nyligen hittade i en låda i mitt föräldrahem. Jag är så stolt över mig själv för att jag klarat skolan så bra, trots att jag var ensam och inte hade en enda vän som var som jag.
Jag var en ”duktig flicka”, den tysta sorten.
Och det skulle jag inte vilja ändra på.
Duktig flicka förvisso stämpeln som andra satte på mig, men att nu säga det som något skamligt är att inte acceptera mig som jag är.
Dessutom verkar begreppet kunna vridas och vändas på. Tar en flicka plats, säger sin åsikt och tar för sig, vilket jag gjorde i gymnasiet, då är hon också en ”duktig flicka”.
Enda sättet att inte vara ”duktig” verkar vara att vara lite sådär lagom. Men då är man ju också duktig, egentligen.

Det är hög tid att återta begreppet duktig flicka. Från och med nu bör duktig flicka associeras med begåvning, kreativitet och intelligens. Och inte, som tidigare, med något negativt och begränsande, en förklenande benämning på en kvinna (oavsett ålder) som visserligen anses utföra sina uppgifter oklanderligt – men som samtidigt är alltför tyst och tillbakadragen. Eller som är alltför högpresterande och kravtyngd – och utbränd förstås.
Anna Ehn, Upsala Nya tidning 26/2 2014

Nu är jag sällan tyst. Nu är jag en duktig flicka som ofta höjer rösten. Men det finns ingen motsättning där. Ingen ska behöva osynliggöras och klandras för att vara någon sorts flicka.
Jag vill återta begreppet ”duktig flicka”. Jag borde ha svarat ”ja, absolut!” på journalistens fråga.

Om tackmejlen

Den senaste tiden har jag fått några helt fantastiska mejl från bokläsare som läst ”Nödrop från lyckobubblan” och sedan tagit steget att leta upp min mejladress och höra av sig. Dessa mejl får mig att nästa lyfta av marken av tacksamhet och glädje, de är den bästa bekräftelsen på att jag gjort något rätt.
Mejlen berättar om igenkänning, tacksamhet och lättnad över att inte vara ensam i en av livets mest komplicerade situationer. Någon har suttit uppe och läst hela natten med sömnlösa barn, någon är gravid och känner igen sig väldigt mycket i oron som blandas med lyckan över allt nytt. En del kan relatera till delar men känner inte igen sig i annat. Och det är ju helt ok, alla är olika.
Mejlen får mig att minnas varför jag skrev boken.
Jag är så glad att jag skrev den.

När jag yogade med Yoga girl…

Året var 2010 och jag var på Aruba med en grupp nordiska journalister. På hotellet blev vi erbjudna en yogalektion i sanden med svenska Rachel, som jag efteråt gjorde en liten intervju med. Vi roades dessutom av att ha gemensamma nämnare i Uppsala.
Tänk om man hade vetat att hon skulle bli en av Instagrams giganter, med mer än en miljon följare, böcker och turnéer som följd. Rachel Brathen, alias @yoga_girl är kanske världens mest kända yogaprofil. I morgon kommer hon till Stockholm för att signera sin bok Yoga girl på Åhléns.

 

10376824_10152477961762091_1084276823656416987_n

 

Delar gärna lite andra Arubabilder med er också… De här bilderna är ju ärligt talat smärtsamma att titta på just nu.

stolar piratskepp manchebobeach3_amerikaner lov hustak blomma2 babybeach_1 flamingo5 copy

Prag och den eviga ungdomen

Jag har just kommit hem från en reportageresa till Prag och mindes mycket mer än jag trodde att jag skulle. Någonting med stämningen i den Tjeckiska huvudstaden gör att en besökare snabbt fraktas tillbaka i tiden. Inte bara i historien genom de historiska byggnaderna som är mäktiga, oavsett vilket århundrade de är ifrån. Nej, man gör också en tidsresa in i sin egen ungdom och är plötsligt på något vis bara nästan vuxen igen. Kanske på tågluff, eller klassresa. Smiter in i en liten butik och smygköper något med en konstig etikett, hamnar plötsligt på en fin fest i en sal med glittrande kristallkronor, befinner mig ensam på Karlsbron i morgondimma utan att ha sovit en blund. Sånt kan hända varje turist oplanerat börjar sin resa med att vandra längs de kullerstensklädda gränderna eller kliver ombord på en spårvagn med en destination som inte går att uttala men som ändå känns lockande på ett nästan oförklarligt vis.

fusion gata IMG_7709 IMG_7783 IMG_7822 IMG_7846 morgondimma

Unicef: Inga fler barn i socialt utanförskap!

Ibland tar Unicef över min blogg. I dag är en sån dag.

Oavsett vem som styr i Sverige finns ett löfte som aldrig infrias: att bryta socialt utanförskap bland barn. Faktum är att utvecklingen snarare går bakåt på flera områden. UNICEF Sverige kräver därför att den nya regeringen tar frågan på allvar. Inga barn ska behöva leva i ett socialt utanförskap. Ställ dig bakom kravet på http://unicef.se/socialt-utanforskap. Gör det nu!

instagram_i-support_306abb60ca2db5ce-575

Kalasångest

Oktober är här och för oss är det kalasmånaden nummer ett. Båda barnen fyller år, båda ”ska” firas av såväl släkt som kompisar. Och varje år får jag lite panik, när det gäller barnkalas. Hur många ska man bjuda? Ska man ha kalas hemma eller hyra in sig nånstans? Och framför allt, vilka ska bjudas?? Vill inte bidra till någon utfrysningssituation men har heller inte råd att bjuda en hel skolklass på kalas på något ställe. Vägrar arrangera kalas hemma för ett stort gäng sjuåringar jag inte känner, är ingen lekledare och har hört för många skräckhistorier. Är så glad att det finns företag som tar sig an detta! Så nu går min tid åt att fundera över detta lyxproblem men som är en av alla de källor till prestationsångest och jämförelser som vi föräldrar så lätt hamnar i… Får säkert anledning att återkomma i ämnet.

IMG_5455

#14 Om barn och sorg med Farzad Farzaneh

Nytt fint avsnitt av ”Den oklippta versionen” ute nu:
Farzad Farzaneh känner de flesta till som Farzad från Bolibompa. Han är inte bara barnprogramledare och programleder av den populära Barnens podcast utan även författare till boken När pappas farmor dog. Vi träffade honom och pratade om hur vi hanterar sorg, ska man sörja öppet inför barnen, ska de följa med på begravning? Och så avslöjar han sina värsta bloopers i Bolibompa-sändningar.

Vi finns på Itunes eller så kan du lyssna härfarzad

Årets värsta bok?

Hemma igen från mässan med en väska full med böcker. Och jag måste direkt vissa detta mitt konstigaste köp. Av alla böcker i alla kategorier vad gäller föräldraskap så är det här det KONSTIGASTE jag har sett. för att inte säga bland det mest heteronormativa, ojämställda, schablonartade och meningslösa.
Skulle du har blivit glad om du fick denna bok i present när du just fått barn: ”Porr för nyblivna mammor”?

bokomslagEh. Nej?

bok4Jo, just sådär såg min man ut när vi sov som sämst.

bok2
Bröstmjölk är det bästa för barnet!! Att pumpa slipper du inte undan, hur skulle det se ut?

bok1I denna bok existerar inga pappalediga män.

bok3
Creepy.

Och det här är bara ett par uppslag ur boken. Så här står det i inledningen, skriven av ”Cambridge Women´s Pornography Cooperative” (?!?!) : ”I labbet spenderade vi månader med att testa olika stimuli: vi tog in blonda män, rödhåriga män, långa-mörka-och-snygga män. Vi testade dem nyrakade,  med tredagarsstubb och i helskägg. Vi testade dem påklädda, halvklädda och avklädda – men responsen blev densamma: ljummen. Så plötsligt hände något. En av medlemmarna i CWPC fick besök av sin man och deras nyfödde. samtidigt som hon satt uppkopplad och tittade på en barbröstad brandman. När hon vände sig om och möttes av synen av mannen, med bebisen tryggt sovande i famnen, hände det: pulsen ökade, pupillerna vidgades och andningen blev snabbare. Eureka!”

Det här är en fruktansvärt obehaglig bok, fast det är en humorbok. Jag förstår att den ska vara harmlös och skrattretande men jag tycker den är hemsk. Varför har den översatts till svenska? Det måste betyda att det finns en stor marknad för den. En ännu värre tanke!

Avslutningsvis, ett tips. Om man verkligen vill köpa en humorbok till en nybilven förälder, satsa på den här. ”Safe baby handling tips”. Bildgoogla och njut!

Dags för bokmässa!

Känner mig pirrig som inför min första klassresa, när jag nu sitter på tåget mot Bok & Biblioteksmässan i Göteborg för allra första gången. Har drömt länge om att få besöka mässan, men vem hade kunnat gissa att det skulle ske på det här sättet – med min egen bok i resväskan och två scenintervjuer inbokade. Jag får påminna mig själv ibland om att det här faktiskt. HÄNDER. Just nu! Jag gjorde en grym pitch och lyckades få upp intresset från ett stort förlag, skrev kontrakt, slet som ett djur med mitt manus och nu är resultatet här. Inte minst mäktig är känslan av att se just den fråga jag brinner för lyftas överallt, i tidningar, tv och radio. Alldeles nyss ringde en Göteborgstidning och ville intervjua mig som sitt förhandstips inför mässhelgen.
Är så tacksam att få uppleva detta.
Sitter och försöker pussla ihop mitt eget program för mässan, inte det enklaste. Det finns väldigt mycket spännande.
Den som vill pussla in mig i sitt program kan kolla här och här. Torsdag 16:15 och lördag 10:00 i Massolits monter B08:22 är det som gäller. Vi kanske ses?

Bjuder på två bilder från förra veckans bokrelease också. En fantastisk och overklig kväll.

release1
(Bild lånad av Matilda Salmén)

release2
(Bild lånad av Anders Hedberg Magnusson)

 

Boksnack framöver

Det finns lite chanser att se mig prata om boken framöver!

Torsdag 18 september på Akademibokhandeln, Mäster Samuelsgatan i Stockholm: jag och Josefin Branzell Hertz samtalar om föräldraskap och fördomar under ledning av teologen Annika Borg. 

Torsdag 25 september 16:15. Jag framträder i Massolits monter på Bokmässan. 

Lördag 27 september 10:00. Återigen framträdande på på Massolits monter på bokmässan.

 

akademibokhandeln akademibokhandeln

Trött mamma med bläckfiskarmar

Det har hänt så grymt mycket senaste veckan. Det har varit tv, tidningar, radio och fantastiska mejl från bokläsare. Det har också varit jobb, intervjuer, poddinspelning (två stycken faktiskt) och kompisar som hälsat på.
Men framför allt har jag varit själv med barnen. I nio dagar, medan M var i Kina på jobb.
Vilket K A O S. Hur gör alla som är ensamstående? Känns inte som att gjort annat än hämtat och lämnat och hämtat och lämnat och handlat och lagat mat. Nattsömn var bara att glömma, likaså att hinna klart med alla mina att göralistor på jobbet, slutföra en konversation eller läsa något mer än ett sms. Den mesta tiden har jag känt mig som att jag har sju öron och femton armar, försöker rädda situationer överallt hela tiden.
Efter fem dagar råkade jag slänga min enda cykelnyckel i sopnedkastet. Efter sju hällde jag ut gammal mjölk över mobilen som dog tillsammans med alla bilder från senaste månaden. Undrar vad som hade hänt om jag varit ensam längre?

En sak är i alla fall bra. Jag märker att skrivandet av ”Nödrop från lyckobubblan” och reaktionerna jag fått har gett mig mycket mer styrka och ork i vardagen. Jag vet nu att jag inte är ensam om att tycka det är slitigt ibland, att man får känna sig less och att det är tillräckligt bra att jag gör så gott jag kan. När M äntligen kom hem igår med väskan full av presenter till barnen och ros-te till mig så var jag genomtrött – men inte nedbruten. Så har det varit vid tidigare tillfällen när jag varit under stor press i vardagen.

Bokskrivande innebär ett stort mått av egenterapi, det står klart. Hoppas någon annan också kan få en liknande upplevelse av att läsa den!

 

Vilken dag!

Idag har varit en omtumlande dag. ”Nödrop från lyckobubblan” har funnits i butik i lite mindre än en vecka men det känns som att det har hänt massor. Och idag var jag med i Nyhetsmorgon på TV4. Som mig själv, om boken. Jag har ju varit med tidigare och pratat flaskmatning två gånger, och en gång som konsumentjournalist och pratat kundkort, men det här var en helt annan grej. Det är ju MIN BOK. Och jag satt i fikarummet innan och såg Thomas Bodström visa upp sitt nagellack för programledaren Jenny Alversjö medan MIN BOK låg bredvid honom på bordet.
Jag blev intervjuad i fem minuter, och senare fick jag och två andra prata föräldraskap och lyckobubblor i en hel kvart. Det var jag, psykologen Malin Bergström och Nisse Edwall som bland annat är med och driver Pappapodden och pappabloggen Nisse och Manne.
Det var en så himla rolig förmiddag! Inte bara för bokens skull  utan för chansen att få lyfta de här frågorna som är så väldigt viktiga för mig. Om allt jag suttit och skrivit i flera år – och så få massor av medhåll!. Kommentarerna flödade in. Okända människor skrev om mig och Instagrammade tv-skärmen. Och nu har Hormoner & Hemorrojder, en av bloggarna som gav mig bokidén, skrivit om mig.
Är så tacksam över att få uppleva allt det här! Vad kommer härnäst?

SE INSLAGET HÄR!

Namnlöst 4

På radio

I morse var jag gäst i P4 Upplands morgonprogram och pratade om ”Nödrop från lyckobubblan” som faktiskt skickas ut från boklagret IDAG!

Så här såg det ut.  Är de inte som kopior av varandra de där programledarna? Trevliga hur som helst, tycker det blev ett bra samtal där även psykologen Camilla von Below var med.

bild (2)

3399004_2048_1152

Lyssna här under eller gå in på SR:s hemsida (där också bilden är lånad från).

#10 Ramar och kramar med Fredrick Federley

Nytt avsnitt av ”Den oklippta versionen” – VALSPECIAL – med mig och Petra finns ute nu!

Centerpartisten och tidigare riksdagsledamot Fredrick Federley valdes in till EU-parlamentet i våras. Hur kombinerar han sitt liv, som närvarande pappa i en familj som förutom en dotter innehåller en pappa till, en mamma samt två hundar och många resor. Vi pratar om hur grunden i Centerpartiets politik tar sitt ursprung i bondesamhället och hur skolan ska stärka många olika individer och förutsättningar. Lyssna här!

 fredrick

Stormens öga

Jag är inne i en konstig period just nu. En mellantid på något vis. Det händer så mycket och samtidigt ingenting. Om tio dagar kommer boken ut. Jag har gjort intervjuer och fler ska det bli, tänkte berätta mer om det i ett annat inlägg. Idag fick jag veta att Gävle magasin, ett av vårens största jobb för min del som gjordes i samarbete med Matador kommunikation, är nominerat till Svenska publishingpriset. Jag ska åka tillbokmässan och hålla föredrag om en  månad.
Och ändå har jag någon sorts svacka vad gäller övriga uppdrag nu. Det var så många stora på en gång att jag inte hann tänka framåt och där befinner jag mig. Väntar på nästa steg. Fikar med kompisar. Gör lite ströjobb.
Som lugnet före stormen? Eller efter?

 

#9 Jämställdhet, flaskmatning och sex timmars arbetsdag

Vi träffar Jens Holm i det senaste avsnittet av ”Den oklippta versionen” som just nu är ute på valturné.

Det är lika svårt som viktigt att leva jämställt. Det tycker Jens Holm (v) som flaskmatat sina barn från start. Han valde bort jobb i Bryssel för att kunna vara en så närvarande förälder som möjligt. Vi pratar med honom om allt från vardagspussel till hans visioner för ett annat samhälle, där skolorna och vinsterna i välfärden tas bort helt och där ingen behöver jobba ihjäl sig.

Lyssna här eller i Itunes eller Podcaster eller Podda.se

bild

 

 

MAMA

Min bok har en hel del uppmärksamhet redan, fast den inte är ute än. Fantastiskt. I våras blev jag intervjuad av journalisten och författaren Anna Laestadius Larsson på tidningen MAMA och tycker att artikeln, som är ute nu,  blev riktigt bra. Dock har de lagt in mig under ett tema med kvinnor som bearbetet sin värsta sorg genom en bok, och det stämmer inte riktigt på mig. Att få barn var inte en sorg, det var allt annat och det är vad boken handlar om. Däremot finns det ett kapitel som handlar om mitt livs största sorg – det tas dock inte upp i artikeln.
Hur som helst, läsvärt. Finns i butik nu!

bild (1)

Tillbaka!

En lååång semester med lite tillhörande jobb är slut, barnen är på fritids och förskolor och jag sitter och jobbar på Kulturhuset i Stockholm efter att ha spelat in höstens första podd. Känns både kul och lite läskigt att  börja jobba igen. Kul för att… ja, jobba ÄR kul och jag har så mycket kul på gång. Läskigt för att det i våras var mycket nära att jag faktiskt jobbade in mig i någon sorts vägg och där vill jag inte hamna igen. Men nu är boken klar, kommer ut om ett par veckor bara så det finns mer tid att lägga på annat. Har mycket kul att dela med mig av nu direkt faktiskt! Men börjar med tre bilder från sommaren. Mobilbilder får det bli, kameran har inte hunnit bli tömd än.

2014-08-03 17.01.40 2014-07-13 11.06.47 2014-06-28 23.06.26

Glad sommar!

I dag har jag lämnat in korr på mitt bokmanus och det är bara pyttesmå pet kvar. Sista jobbet är snart lämnat och nu ska jag ta en välbehövlig liten semester. Åka till Finland, sitta på stranden, jaga 2,5-åring, prata med min man, basta, simma. Ska bli så SKÖNT. För efter sommaren, då börjar ju allt. Sexåringen fyller sju och börjar skolan, och jag fyller 37 och blir författare på riktigt när boken släpps.

Glad sommar så hörs vi om ett litet tag!

solnedgang4

Högstadieminnen

Idag var jag ute på vad jag nog måste kalla ett rutinuppdrag. Ett besök på en byggarbetsplats för en personaltidning.
Men vad vet man.
Byggarbetsplatsen visade sig vara en stor blomstrande blåklints-äng som vi vandrade runt och tog fantastiska bilder på. Intervjupersonen visade sig efter en timme vara från samma stad som mig, hade gått i klassen över i både högstadiet och gymnasiet. Men medan jag var den tysta, sedan ensamma och sedan hejdlöst alternativa med dreadlocks/ring i näsan/ etc etc så var han den tuffaste. Medlem av ett gäng som under början av 90-talet stal bilar, kastade golfbollar på kommunhuset och var allmänt hejdlösa (men ändå ganska harmlösa, som det känns nu).
Vi fastnade i ett samtal, säkert mer än en timme till, om gemensamma bekanta, skolor, lärare och annat.
Jag älskar sammanträffanden.
Och jag älskar att vara vuxen så att högstadieattityderna inte längre spelar någon roll.
Jag kan till och med se på min egen högstadietid med lite andra ögon nu när jag för första gången satt och verkligen pratade med någon som var på ”andra sidan” från mig.
Mer än halva arbetsdagen gick, istället för de planerade två timmarna. Men vad gör väl det?

 

ang

 

#6

Dela lika!
I avsnitt sex av ”Den oklippta versionen”  pratar vi om att dela föräldraskapet lika med sin partner. Gäst är Luis Lineo, ordförande i föreningen Män för jämställdhet. Enjoy!

#06 Dela lika och andra jämställdheter

Varför är det viktigt att dela lika på t ex föräldraledigheten och hur får man det mer jämställt som föräldrar?

Vi har träffat Män för jämställdhets nya ordförande Luis Lineo och pratar om manligt kollektivt ansvar, pappagrupper och hur man är en god förebild för sina barn.

Medverkande: Luis, Lineo, Johanna Stenius och Petra Jankov Picha. Musik av Fredrik Stolpe.

Vi finns på iTunes eller så kan du lyssna här.

luis

 

 

Bakåtsträvande boost

Jag hade bestämt mig för att inte skriva om Blondinbellas kommande föräldrabok ”Babyboost”. Jag hade bestämt mig för det för att jag inser att det är så tacksamt att kritisera den,och henne. Hon gör säkert sitt bästa,  har sin bild av föräldraskap som självklart är hennes rättighet att ha, och hon är på en helt annan plats än mig.
Men nu läste jag ett utdrag ur boken på hennes blogg och kände att nej, jag måste. Så här kan inte blivande föräldrar få tro att det måste vara. Inte minst papporna.

Jag vill säga till alla nyblivna mammor som kanske sitter i ett mörkt trassel just nu och får panikkänslor över det Isabella skriver: det är okej. Du behöver inte vara stark och ”låta” din partner gå ut och dricka öl. Våga ta plats. Våga säga att saker är jobbiga och lägg över ansvar på din partner. Ni har båda rätt att vara så lyckliga ni kan under den första tiden. Jag kan inte tro att de flesta nyblivna pappor bara drömmer om att gå ut och ta en öl om inte partnern mår bra. Ölen kan vänta. För vad kan skada relationen mer än att den ena inte fanns där, till hands när den andra satt hemma och grät med degig mage och läckande bröst? Så här kan det vara, Isabella. Nej, det ÄR så här: man behöver inte känna att man ska lida och uppoffra sig för att den andra ska må bra.

Ta lika stor del av föräldraskapsansvaret, från start!   #jagdelarlika, som föreningen Män för jämställdhet uttrycker det.

Här bjuder jag på ett litet utdrag om första tiden ur min egen kommande bok ”Nödrop från lyckobubblan”, som släpps i september med (förhoppningsvis) dunder och brak. Min förhoppning är förstås att ingen som läser den kommer känna att de borde göra på något annat sätt än vad de själva känner är bäst.

Ur kapitlet ”Första tiden”

Jag hade dittills i mitt liv aldrig mått så dåligt, någonsin, som när jag fick mitt första barn och sedan tvingades inse att jag absolut avskydde att amma. Jag ammade och grät – grät medan bröstvårtorna förvandlades till stora sår, grät när jag fick vara ensam, grät medan jag satt i sängen med genomblöta lakan ännu en svart natt.
Nästan lika mycket grät jag av lycka när beslutet att mata mitt barn med flaska till slut var taget, när jag såg Martin sitta med henne i famnen och hon för första gången i sitt liv blev riktigt mätt. Och jag fick snabbt min kropp tillbaka, hormonerna kunde lugna sig och allt blev mycket mer stabilt.

Ett nytt liv började efter ungefär två månader. Livet utan amningen, livet med vårt barn på riktigt. Skuldkänslorna har jag dock fått jobba med. De verkar vara något som ständigt går bredvid en under ens liv som förälder. De, och en rad myter om amning och dess ”magiska” fördelar.

Varför ställs det så orimliga krav på nyblivna föräldrar? De ska inte bara gå igenom en kanske tuff graviditet, smärtsam förlossning och den första turbulenta tiden med en helt ny människa i familjen att lära känna och knyta an till. De ska vara svindlande lyckliga också. Den ena föräldern ska livnära barnet helt genom sin egen kropp och inte klaga, för det är så välsignat. Det är inte schyst, kraven blir för stora. Jag kan knappast ha varit ensam om dessa känslor, ändå var, och är, skulden svår. Nästan lika svår som känslan av att jag gick miste om delar av den allra första tiden med min dotter delvis på grund av den.

Frilansloftet

Jag sitter på ett helt makalöst kontor. Efter några år av relativ stillhet, förädraledigheter och personer som flyttat in och ut är vi nu ett gäng som har så himla roligt tillsammans varje dag, och tillfällena då jag sitter ensam här är inte alls många. Och när det är så, som idag, är det som en liten lyx för att vet att snart kommer det någon trevlig kollega.

Förra veckan var vi med i tidningen, då UNT presenterade oss som ”loftetkvinnorna” med böcker på gång, som det går bra för . Sämre publicitet kan man ju få! Klicka här eller på bilden för att läsa hela artikeln i pdf-format.

frilansloftet1

De här kvinnorna alltså. Matilda, Maja-Stina, Pernilla, Liselotte och Ulrika.  Hurra för oss alla! Följ gärna hashtagen #frilansloftet på Instagram för att se mer av vad vi håller på med här, från de som inte har låsta Instagramkonton. Jag heter Tjohanna och mig får man be om att följa.

bildI helgen var delar av frilansloftet på turné, då en av oss (inte jag) passade på att gifta sig. En helt fantastisk dag!

 

Kafferep

Häromdagen upptäckte jag att vår gamla lägenhet på Norrlandsgatan är till salu igen. Två och ett halvt år efter att vi flyttade därifrån Man kan ju fundera på orsaken,men en gissning är att det är samma som den att vi flyttade: grannarna. Säger inget mer om det.
Huset hade i alla fall en väldigt fin trädgård som vi använde mycket. På dagarna jobbade jag där ibland, bland annat gjorde jag detta jobb för Direktpress, som publicerades i lokaltidningar över hela landet. Kafferep! Martin och jag själv var modeller. Saknar den där trädgården.

kafferep3

kafferep4

kafferep6

kafferep8

kafferep7

Tidhopp

Jag kanske inte ska göra reklam för appar här i bloggen, men alltså Timehop. Vilken app! För mig som varannan dag oroar mig för att jag håller på att tappa förståndet eller minnet är den här appen helt otrolig. Jag får se vad jag gjorde på dagen för ett, två, tre och mer år sedan. Idag är det extra fint, då det är exakt två år sedan min allra mest speciella blomma, Klockmalvan eller ”Karins blomma” som den för alltid heter för mig, fick en stor knopp och slog ut på bara några timmar. Tyvärr har den blomman dött på grund av att mina gröna fingrar har ändrat färg. Måste köpa en ny, var gör man det?

image (3) image (2)w

Vad händer om man vänder på Paris?

Jo, det blir sirap som rinner ut såklart. Min sexåring kan inte dra den vitsen tillräckligt många gånger. Själv tänker jag bara på Vivecka Sundvalls (numera Viveca Lärn) bok som jag läste från pärm till pärm om och om igen som barn. Och nu har vi gjort verklighet av saken, min dotter och jag. Vi reste till Paris tillsammans förra helgn, bara hon och jag. Hotell i Marais, frukost på lokala bistron, Eiffeltornet, Montmartre och Jardin d’acclimatation. En fin och intensiv helg, att resa ensam med sitt barn är både utmanande och fantastiskt och jag märkte att jag flera gånger fick sänka tempot mot vad jag är van vid. Inte visste jag att det finns så många lekplatser och karuseller i Paris.

eiffeltornet IMG_5517 IMG_5547 IMG_5579 IMG_5595 IMG_5600 IMG_5687 IMG_5689 IMG_5713 IMG_5735 IMG_5785

På topplistan!

Jag, Schibbye, Persson, Mian Lodalen, Kapten klänning och några till… Min bok ligger på topplistan bland samhällslitteratur på Ginza idag fast det ännu är ett kvartal till utgivning, vilket är svårt att fatta! Den finns också att förhandsbeställa här och här och här, bland annat.

topplista

The uncut version

Nyt avsnitt av ”Den oklippta versionen” ute nu! Måste säga att den här inspelningen blev bra, och det var ren terapi för mig som är rätt stressad just nu. det är SÅ ROLIGT att göra det här tillsammans med Petra!

 

#05 Jobba, jobba, jobba!unnamed

I vårt längsta avsnitt hittills frågar vi oss om det verkligen går att göra karriär och ha små barn? Får man ta med dom på jobbet? Varför tar inte papporna ut mer föräldraledighet och hur orkar man jobba när man inte får sova på nätterna.

Och så kör vi ett sidospår om förlossningar som inte blev som vi tänkte oss, förskolestress och om facebook-detox, men kanske inte  på det sätt ni tror.

Lyssna här

#04 ….annars kan du skada anknytningen! 

sarasch

Nytt avsnitt av ”Den oklippta versionen” ute nu!

Samsova, amma, ligga hud-mot-hud och bära i sjal. Om man inte gör rätt från början riskerar man då att skada barnet för alltid?

Skräckscenariorna och fällorna för nyblivna föräldrar är många – men är det verkligen så farligt? Vår gäst Sara Scholtensforskar i utvecklingspsykologi och reder ut vad anknytning egentligen är och hur det fungerar.

Vi träffades i ett kök – därav det något burkiga ljudet, men man vänjer sig fort!

Lyssna i Itunes här eller via hemsidan här.

Resor på gång

Allt går i 180 just nu. Jobbet, livet hemma, boken… Jag sitter mest i kontorsstolen och försöker hålla i mig. Och nästa vecka åker jag med sexåringen till Paris! Ska blir så himla mysigt och fint. Det är planerat sedan länge men har inte blivit av och härom dagen fick jag bara för mig att nu, nu gör jag det. Jag bokar. Det ska bli Marais, Eiffeltornet, Jardin de Luxemburg och många croissanter. Tänk att mitt lilla bar har blivit så stor -så att hon känns som det perfekta ressällskapet!

fuerteventura_2007 kopiaJag och dottern på en av våra första resor med barn, till Fuerteventura. Hon var 14 månader gammal  och magsjuk hela veckan.

Apropå det, ni måste lyssna på senaste avsnittet av Den oklippta versionen med mig och Petra! Där pratar vi om att resa med barn. Utlovar igenkänning till alla föräldrar.
Lyssna här:

#03 ”Kissa där du står” – om att resa med barn

Maktkunskaper

I går var jag på en intressant föreläsning för journalister. Den handlade om förhandlingsteknik och maktspel. Jag tror att det är något som vi frilansjournalister behöver lära oss mer om. Ju mer företagare man blir, desto mer får man vara redo att delta i ”spelet”. Och jag har börjat inse att jag nog måste det om jag ska kunna utvecklas inom mitt jobb. Om karriären ska fortsätta ta språng framåt måste jag lära mig hur jag får som jag vill.
En av sakerna jag fick lära mig igår var att hämnden serveras bäst kall. Alltså, om någon ”gör ner” mig ska jag tänka till och lugn ner mig och sen severa repliken, självsäkert och subtilt. Ungefär. Det där har jag verkligen gått och tänkt på idag. Hur det alltid är bättre att ta några djupa andetag istället för att bara kasta sig på ”send”-knappen direkt. (Vi frilansare kommunicerar ju väldigt ofta via mejl med allt och alla). Det låter mycket lättare än det är: hämnden serveras bäst kall.

2014-05-07 16.47.51

Pressmeddelande!

Nu är bok-bollen i rullning på riktigt, förlaget skickade ut pressmeddelande idag. Det är lite svårläst i bloggen, klicka här eller på bilden för att se det i pdf-format.

Nödrop från lyckobubblan av Johanna Stenius

 

Nytt avsnitt av ”Den oklippta versionen” ute nu

#02 Vilse i pannkakan

 om mat och tillväxt med doktor Cecilia Chrapkowska

I avsnitt nummer två träffar vi barnläkare Cecilia Chrapkowska som driver den populära bloggen Barnakuten(tillsammans med doktor Lina). Bland de vanligaste frågorna de får till bloggen är frågor kring mat och tillväxtkurvor, så det grottar vi ner oss i ordentligt och hittar både nya idéer och viktig information. Behöver man tänka på tillväxtkurvor? Hur ser man till att det blir trevligt kring matbordet och är det farligt om barnet äter makaroner och pannkakor sju dagar i veckan? Dessutom passar Cecilia på att uppfostra Johanna lite.

Medverkande: Cecilia Chrapkowska, Johanna Stenius och Petra Jankov Picha. Musik av Fredrik Stolpe.

2014-04-28 16.47.07-3

Nödrop från lyckobubblan

Nu är allt officiellt! Idag var jag och berättade om min kommande bok för hela förlaget så nu drar det igång. I september släpps den – ”Nödrop från lyckobubblan – en bok om att vara förälder”. Och jag är både skräckslagen och lycklig på samma gång!
Läs om boken här. Så fort info kommit på förlagets hemsida så lägger jag upp den.

9789187785139_Nodrop fran lyckobubblan-page-001-2Omslaget är formgivet av Lotta Kühlhorn och jag ÄLSKAR det. Hon gjorde ett förslag – detta- och jag blev totalt nöjd direkt direkt. Den muminska känslan, färgerna, typsnittet, temat. Allt stämmer överens med såväl mig själv som med bokens innehåll. Helt perfekt.

Johanna-3
Pressbilder på mig har också tagits. Sånt är ju läskigt och svårt men med hjälp av frisör, proffs-smink och min bästa fotograf, Pernilla Sjöholm, så blev det riktigt bra ändå.

Den oklippta versionen

Trött på alla floskler kring föräldraskap? Söker du igenkänning, lite debatt och intervjuer med intressanta personer? Jamen vad bra! Då finns ju min och Petra Jankov Pichas fantastiska podcast ”Den oklippta versionen” och håller dig i handen! Välkommen att lyssna på premiäravsnittet där vi berättar om oss själva  här. Gilla vår facebooksida här!

JohannaochPetra_003

Ett boktips!

Idag är det världsbokdagen! Den finns till för att uppmärksamma boken och upphovsrätten, två saker som jag arbetar med varje dag.

När det gäller min egen  kommande bokskräll så får ni snällt vänta lite till på mer information, men det handlar om dagar nu. Håll utkik här framåt helgen ska ni få se, spännande spännande.

Så länge vill jag tipsa om en annan bra bok på gång. Det är min underbara kollega här på loftet, Maja-Stina Fransson, som släpper sin första roman, som är självbiografisk och heter Jag bara tvingar mig lite. Den kommer redan om två veckor den 8 maj och går att  förhandsbeställa här. Jag ser verkligen fram emot att läsa, den handlar om ett  angeläget och viktigt ämne som vi pratar om för lite idag – tvångstankar. Jag blir alldeles glad och stolt när jag tänker på hur mycket Maja-Stina ger av sig själv till andra genom det här och hur många unga (och vuxna så klart) som kommer att läsa den.

 

Maja-Stina bloggar också, som debutantbloggare på Books and dreams här och på sin egen hemsida här. Dessutom är hon en helt grym frilansjournalist och redaktör!

omslag-11-721x1024

Hälften koranen och hälften medicin

Vissa uppdrag känns som en enda stor förmån för mig –  de där människor man aldrig annars skulle mött fritt får dela med sig av sina tankar och åsikter kring spännande ämnen och verkligen tar chansen och gör det. Ett sådant jobb jag nyligen skrev och även fotade till publicerades i Praktikertjänsts tidning Praktikan och handlade om CSR, Corporate social responsibility. Det fanns massor av enganemang inom koncernens mottagningar och jag fick åka ut till en av dem. På Järvapsykiatrin i Rinkeby drivs bland annat ett projekt med ”home information” kring psykiska sjukdomar för somaliska kvinnor. En otroligt inspirerande och intressant intervju med de ansvariga, och bra bilder tycker jag det blev också. Läs artikeln här, och den andra artikeln på samma tema här.

jarvapsykiatrin2_helena_ulla-880x440

Helena Persson och Ulla Vilja Prim, Järvapsykiatrin. Foto: jag själv.

Om dagliga utmaningar

I livet som frilans är den ena dagen aldrig – aldrig – den andra lik. Det är möten, reportage, bokningsmaraton, hemsidor, föreläsningar, telefonintervjuer, bildredigering, inspirationsletande, efterlysningar, marknadsföringsplanering, förhandling…  Aldrig någonsin tråkigt och ibland väldigt utmattande. Att vara på helspänn och fånga de möjligheter som flyger förbi kräver sin kraftfulla person och ibland är det motigt. När ett stort regelbundet uppdrag jag haft en längre tid avslutas (om än aldrig så vänskapligt) så känns det, det uppstår ett hål i planeringen som måste fyllas med annat. När det kommer många nej på förslagen jag skickar och skickar och skickar så kan det kännas som en stor uppförsbacke.
Efter tio år borde jag lärt mig att det alltid, alltid vänder. Ibland efter några veckor, ibland efter bara någon dag och bland till och med samma dag vilket hände mig nyligen då jag precis efter ha läst ett mejl med ett deppigt besked fick ett samtal från en helt ny uppdragsgivare jag drömt om länge. Så kan det vara. Ska påminna mig själv om det när det känns trögt.
Kämpa på, alla frilansare!
Journalist javisst!En vanlig dag på jobbet nån gång för några år sen. En krönika om stadsbyggnad för en kommuntidning blev det visst, om jag inte minns fel. Foto: Pernilla Sjöholm, såklart.

VÄLKOMNA!!

Det här är min nya hemsida! Känns så himla roligt, och framför allt FINT. Det är Sara Rumar som har gjort sidan åt mig och jag är supernöjd. Det finns fortfarande en del saker som behöver fixas och trixas med, så bli inte förvånade om ni hittar något konstigt som jag missat. Meddela mig istället så jag kan fixa det, tack på förhand!
jag har flyttat över hela min gamla blogg hit, och de inläggen kan se ut lite hur som helst med dubbla bilder. Men jag jobbar för att fixa det med.
Trevlig läsning och välkomna igen!

Det närmar sig….

Snart är det 2014. Året då jag blir författare på riktigt! Jag kan faktiskt fortfarande inte fatta att det är sant men så är det. Marknadsplaner, omslag, bokmässa… Åh, jag blir tokig! 

Fångad på bild

Fångad på bild

Här är jag, under min och Pernillas fantastiska reportageresa till Cornwall i våras! Otroligt vad sällan jag själv fastnar på bild, tänkte jag först. Sen insåg jag att nej, fastnar ganska ofta på Pernillas bilder och hamnar i olika tidningar. Har till exempel legat och fått massage på ett helt uppslag i Allt om resor, ätit pizza på en helsida i Vagabond, badat utomhuspool på en jättebild i UNT och skriksjunit karaoke i 18  Minuter. Bland annat. När ingen annan kan, får reportern kunna.

Nu har hela vår familj varit med i ett reportage, när JM:s kundtidning kom hem till oss. Ett team med journalist, stylist, ad och fotograf stormade in och tog över. Jag visste inte att vi kunde ha det så fint hemma! Vill man läsa reportaget går det fint att göra det här .

Namnlo-CC-88st

Rätt kvinna på rätt jobb

Ibland undrar jag om jag är en bra journalist eller om jag bara är sjukligt nyfiken på andra människor och vill få en anledning att snoka. Jag kan liksom inte vara ute bland folk utan att fundera över deras liv, varför de gör som de gör, hur det ser ut hemma hos dem, om de har familj, vilka hemligheter de har. Det här gäller främst människor jag inte känner.
Som när jag och Pernilla åkte med färjan hem från Finland förra veckan. Det var en oväntat trevlig kväll på båten, för vi råkade hamna mitt i en finsk singelkryssning där singelpassagerarna gick omkring med blinkande hjärtan på sig. Det var fest och flärd och fullt på dansgolvet, vi hade väldigt roligt när vi satt och tittade på spektaklet, särskilt när det var show med en brittisk Robbie Williamsimitatör som snodde ett blinkande hjärta från en finsk singel och sjöng ”Angels” så han blev hes.
Senare gick vi vidare till puben, där det alltid sitter någon trubadur och spelar till allas måttliga förtjusning. Men inte den här gången. Nu var det fest med congatåg runt baren, och en extremt överraskad trubadur som till slut gjorde en stagedive från sin lilla stol upp på ett litet ”hav” bestående av finska singelhänder.
”Thank you. I really mean it, thank you. I said I was going to end the show… but hrrm I actually have twenty more minutes.”
Genomskinligt.
En halvtimme senare hade trubaduren, som vi direkt kunde avgöra var svensk på det blonderade håret med slingorna, de fabrikksslitna jeansen och alla läderarmband och smycken, spelat sin sista cover till ackompanjamang av en skrikande finsk gubbe som önskade låtar ingen förstod namnet på. Vi kunde inte slita oss trots att allt fler droppade av. Som vanligt dök potentiella artikelvinklar upp i huvudet också. Det går som på automatik.
Jag fick nästan tvångstankar om trubadurens liv. Vem är det som blir trubadur på en finlandsbåt? Varför? Hur jobbar man? Hur ofta?  Vad gör han när han är ledig? Är det här hans karriärmål eller hade han hellre velat göra egna låtar? Var brukar han mer jobba? Vilka låtar vill folk helst höra? Vilka är de mest bisarra trubadurminnena? osv osv osv i all oändlighet.
Satt kvar vid vårt lilla bord med våra tomma ölglas och hoppades på lite uppmärksamhet för att få ställa alla frågor.
Jag hade så väldigt många frågor.
Så när allt var slut kom han överraskande nog fram till oss.
”Tjena tjejer”
”Är det alltid så här…” började jag fråga.
Och sen var det slut. Två barägare från Jakobstad ville ha visitkort och sedan fanns det en väldigt mycket yngre tjej med stor urringning som hade suttit väldigt rak i ryggen bredvid scenen med fokuserad blick och irriterad vinkat bort sina kompisar i lagom tid före ”konsertens” slut. Hon vann uppmärksamhetsstriden. Trubaduren satte sig bekvämt tillrätta intill henne och la upp en inkännande min.
”Hello, is it your first time on a ferry?”
”Yes, I mean NO, no no, its not. Me and my friends…”
Pernilla och jag satt båda och stirrade på dem med öronen som trattar, tills jag kom på mig själv och viskade till henne att vi verkligen måste gå.
”Godnatt då tjejer””, ropade trubaduren innan vi ens hade gått förbi honom.
Och jag kände mig som någon sorts pre-40-åskrisande wannabe. Jag som bara ville veta allt om trubadurlivet. Hade redan målat upp reportaget i huvudet. Ville fråga och fråga och fråga. Tänkte inte alls på att det kunde uppfattas som någon sorts raggningsknep.
Nyfikenheten. Den är underbar att ha men ibland undrar jag om jag är lite konstig.

Denna korta filmsnutt tog jag vid dansgolvet, som den här kvällen faktiskt var väldigt likt det som framställs i Viking Lines reklamfilmer. Händer inte så ofta, kan jag säga. Och jag har mandat för har rest med de där båtarna fram och tillbaka och igen och igen sedan jag var sex månader gammal.

En av Vikings reklamer.

Höststorm

2013-11-10-09.06.59
Vi har haft sådan fantastisk helg här på vårt skrivarläger på Kitö! Och vi lyckades pricka in årets höststorm. Helt magiskt, och så högt vatten som jag aldrig sett här, vilket fick mig  att rusa ut i nattlinnet med kameran i högsta hugg. Läs gärna Pernillas blogginlägg om det!

2013-11-10-08.34.16

2013-11-10-08.33.33
Inget Instagramfilter behövdes i morgonljuset, #nofilter
2013-11-10-08.38.36-1

 

2013-11-10-14.52.44
Efter stormen kommer renässanssolnedgång…

Skrivarläger!

algar
Kitö på vårvintern för några år sedan när isen just hade gått och älgarna simmade till fastlandet… Vet att jag lagt upp den förr men den är ju så fantastisk. En av mitt livs naturupplevelser. Och nu är jag på väg dit -
Hurra! Helgen jag väntat på är här! Flera långa dagar att bara skriva, skriva och umgås med en fin vän som följer med. Kitö, här kommer jag.
Kito-CC-88-sommaren-19760076
… och på sommaren kanske 30 år tidigare. Mina bröder matar fåglar vid samma strand.

Sånt man inte borde och sånt man alltid borde

Just nu funderar jag mycket på föräldrabloggar. Det finns så många där ute, och lika många åsikter om hur livet ska levas på rätt vis. Normalt har man väl en viss distans, men jag har märkt att när det gäller föräldraskap saknas den lite. I alla fall för mig. Jag saknar det där ”filtret” som gör att jag kan ta saker med en nypa salt och se att mitt sätt, det duger lika bra. Istället är det ett evigt jämförande. Jag får dåligt samvete för att jag inte köpt overaller till båda barnen än. Jag känner att jag nog borde ha låtit P vara hemma från förskolan idag eftersom någon annan, med ett barn mycket mindre snorigt än mitt, vabbar. Jag får känslan av att inte räcka till. Och så vidare. Varför ger jag sig på att läsa sådant, som bara får mig att må sämre? När det faktiskt FINNS sådant som får mig att må bra. Jag borde bara läsa det här inlägget, igen och igen.

”Vi skulle omge dig med inspiration, asgarv och hopp mitt i tröttheten. Vi skulle sätta föräldrafilter på alla fluffbloggar och katastroflöpsedlar. Vi skulle sätta en torped på att tysta de i mediavärlden som bygger upp ett föräldraideal. För vi behöver inga ideal, vi behöver få vara som vi är.När vi kommit hem kan du få sova lite till, bara för att få känna känslan av att kunna somna om.När du vaknar kommer det att kännas bättre. Vi lovar.”

Hormoner och hemorrojder. Jag älskar er. 

Bilder

IMG_2594
Det är mycket bilder och lite text här just nu. Men jag skriver mycket på boken. I helgen var vi på landet igen. Färgerna där, de är som vackrast på hösten.

IMG_2710
IMG_2670

Så. Bra.

Jag såg den här föreställningen för ett tag sedan. Och nu har musiken släppts på skiva. Kan inte släppa den. Lyssnar och lyssnar. Så fantastisk är han, Jonathan Johansson.

(ps. Min kollega intervjuade honom en gång och då ville han enbart bli fotad i profil, inget annat.) 

Sex år som förälder

Sex år. Sedan jag låg på bb med en nyfödd dotter på mitt bröst, fylld av något som jag inte förstod, känslor som spretade åt alla håll och en kropp som värkte. Sex år sedan vi fortfarande bodde i vår vinds-två på St Olofsgata, fyra trappor utan hiss, dit vi släpade upp en babylift med vår lilla, lilla bebis.
Sex år sedan jag började blogga. Sex år sedan jag första gången funderade på amning och flaskmatning. Sex år sedan jag valde faddrar till mitt barn. Sex år sedan mitt liv förändrades för alltid, till något som jag aldrig hade kunnat ana. Sex år sedan jag blev mamma.
Idag fyller mitt äldsta barn år. Nästa år börjar hon ettan och en ny tillvaro kommer igen. Hon är så speciell, helt unik med starka viljor, känslor och en livsuppfattning som kommer mycket mer från det som finns inom henne än från mig. För det har jag också fått lära mig, att man som förälder påverkar barnen betydligt mindre än man tror. Och tur är väl det!

Om att vara konsumentjournalist

IMG_2256-2
Ibland flyttar jag kontoret till en konstig plats. Det brukar hända när jag hoppar i min roll som konsumentjournalist och testar produkter. Som häromdagen då jag hade lånat en lövtäckt villaträdgård som arena för mitt test –  tio lövblåsar att gå igenom. Ett tufft jobb, men någon måste göra det. En vinnare var inte lätt att utse, men en klar förlorare fanns i alla fall i testet. Vilken det är får ni läsa i en trädgårdstidning framöver!
IMG_2260_2
Kapaciteten testas
2013-10-16-16.20.56-1
Jag bondar med en bensindriven variant samtidigt som testresultatet dokumenteras.
IMG_2253_2
En av mina assistenter fick terminatorvibbar.

Jag och Estland

IMG_1296
Jag har varit i Estland igen, denna gång i Tallin och med fokus på det bubblande området Kalamaja bland designers och ryska marknader. Jag tror jag håller på att bli lite kär i det där landet.
IMG_1386 IMG_1419 IMG_1439 IMG_1574 IMG_1687 IMG_1853

 

Nytt på loftet

Jag har ju ett tag känt mig lite oinspirerad på jobbet, lite svårt att komma igång och trist att sitta själv på ett jättefint loft där man på alla sätt borde känna sig inspirerad.
Men nu har det flyttat in lite nytt folk på loftet och jag är superglad! Det viktigaste är förstås att Pernilla är där, men det är hon ju. Utan Pernilla i närheten, vore det inte mitt jobb. Och Ylva förstås, som just nu har vikariat på annat håll.
Men, numera har jag också sällskap av Maja-Stina och Matilda. Två supertrevliga, kompetenta, roliga och inspirerande människor och vips är det nästan aldrig tomt på loftet längre. 

En lus och en böna…

Är anledningen att jag skriver så lite nu. Vi har haft löss hemma, vi har vabbat med hostande barn och som slutkläm åt jag en plocksallad från ICA som fick mig att bli ordentligt sjuk och ligga i sängen i nästan två dygn. Så jag ligger lite efter. Vi ses!

dsc_0057
BLÄ.
 
2013-09-03-21.12.17
Innan jag köpte sjuk-salladen så hann jag dock få medlidande med Per på mejeriavdelningen. Kanske han var för arg för att byta ut bönorna i tid?

När halva publiken grät

Jag tror
När vi går genom tiden
Att allt det bästa Inte hänt än
Säg det, säg det, säg det igenJag tror
När vi går genom tiden
Att allt det bästa Inte hänt än
Ljug för mig, ljug för mig

2013-08-31-19.58.07-1

(Bra recension av gårdagens konsert här. Bilden är från en annan helt grym konsert, Hot Chip)

Som 2001

Sommaren 2001 kan ha varit mitt livs bästa. Det var en sommar fylld av eufori och såna där perfekta ögonblick där allt, precis allt, känns och perfekt. Jag hade tagit mig ur en relation som inte var så bra, jag hade kommit över det, jag hade hittat mig själv, gått en termin på journalistutbildningen och  var helt enkelt bäst i världen. Shit vad underbart det var.
Roskildefestivalen var höjdpunkten, särskilt med tanke på året innan då jag stod på Pearl Jams konsert och inte fattade vad som hände, förrän någon timme senare då det visade sig att bara några tiotals meter framför mig hade många människor klämts ihjäl.
2001 var första gången jag var på Roskilde med presspass och fick komma in bakstage, första gången jag var där med mina nya vänner, som skulle bli mina närmaste de kommande åren. Och den mest perfekta kvällen gick jag själv och såg Håkan Hellström spela på gula scenen. Jag glömmer det aldrig, explosionerna, konfettin allsången, hysterin. Känslan sitter fortfarnde kvar, tio år senare. (Läs gärna en recension här. Precis så som det står, så var det. Magiskt.)
”Känn ingen sorg för mig Göteborg”, den skivan var soundtracket till en vändpunkt i mitt liv. En bra sån! Imorgon ser jag Håkan Hellström spela på Popagandafestivalen. Det är en helt annan sak nu. Men spelar han den här, då är jag nöjd:

Ett barn i varje rum

Just nu är mitt hem fullt av människor, men jag är den enda som är vaken, och också den enda som är stor. Vi har varit barnvakter åt vårt gudbarn, Astrid, som fyllde två år i måndags. Och det känns så himla fint och självklart.
Tänk.
Först råkar man för tio år sedan mejla en bildredaktör på Aftonbladet på vinst och förlust och råkar göra det just när han behöver inhoppare på bildredigeringen. Så att man får jobb fast man nästan inte kan någonting om Photoshop och det känns som högsta vinsten på lotteri. Sen sitter man där natt ut och natt in och har det rätt soft med friläggningar och lite pixlade ansikten, det är gott om tid att prata med de andra. Så då lär man känna en annan bildhanterarvikarie (som dessutom lär en massor om Photoshop) och vi blir vänner efter alla dess nätter. Vi fikar och ses utanför jobbet. Vi börjar frilansa. Vi gör vår första reportageresa tillsammans. Jag flyttar till Uppsala och inte så värst mycket senare kommer hon efter, för hon kommer från Uppsala. Så vi råkar vara vikarier på samma tidning i Uppsala samtidigt. Vi blir ännu närmare vänner. Sen börjar vi dela kontor. Ser varandras sämsta och bästa sidor under några helt galna resor där vi bland annat badar bastu med politiker och går på strippshow. Vi blir gravida nästan samtidigt, jag med mitt andra barn och hon med sitt första, och kommer varandra ännu närmare. Och samma vecka som min älskade Karin gick bort, kom Pernilla med ett stort fång blommor och bad oss bli faddrar till hennes lilla flicka. En glimt av glädje i mörkret, som jag är evigt tacksam för. Vi har funnits för varandra i vått och torrt, bokstavlig talat, jag och Pernilla. Och nu hör jag hennes dotters sovande andetag från ett rum, min sons från ett annat och min dotters från ett tredje. Vem hade kunnat ana, när jag skickade det där mejlet till bildredaktören i exakt rätt ögonblick?

Känn ingen sorg

Känn ingen sorg
Det är mycket Håkan just nu. Nästa vecka spelar han på Popaganda och det ska jag se, i går var vi och såg den där filmen som är baserad på hans låtar, Känn ingen sorg. Om man som jag har varit mitt i den euforiska explosionen när den första skivan kom , stått och gråtit av lycka i ett konfettiregn på Roskildefestivalen, skriksjungit till ”Ramlar” i många olika kök och suttit på kaféet Cinnamon på Verkstadsgatan och sett honom slänga skyltar när den här videon spelades in, ja då väntar man sig ganska mycket av en sådan film. Jag kanske borde ha läst på mer innan. Hade jag tänkt på det innan hade det kanske varit annorlunda. För nu blev den en liten besvikelse. Jobbigast var nog de överdrivna karaktärerna:
”Hej, jag är den förvirrade nörden som alla tjejer gillar och blir snygg om jag tar av glasögonen.”
”Hej, jag är den vackra mystiska rika tjejen som inte har någon personlighet utan är helt uppbyggd av männens blickar på mig.”
”Hej, jag är en knarklangare med feta halsband och bakåtslickat hår.”
 ”Hej, jag är den schyssta sportiga tjejen.”
Och så handlingen då. Tyckte verkligen den tog sig i mitten men sen på slutet förvandlades den till något märkligt maffiadrama.
Musiken var i alla fall fantastisk, den var otrolig snygg och de hade verkligen målat upp scenerna bra. Så den hade sina fördelar också.

Ett meningslöst foto i timmen (nästan)

Ett meningslöst foto i timmen (nästan)
Här bjuder jag er på ”Ett foto i timmen” ala storbloggare… Men fattar nog varför jag aldrig blir någon stor bloggare – lyckades ju bara fota tills arbetsdagens slut och inte ens det lyckades jag med särskilt bra… men håll till godo!

07.10
Morgonkaos. Jag sticker snabbt som sjutton till tåget men Martin fixar det och lämnar barnen på förskolan. Jag åker tåg.

09:00
Är framme vid Mariatorget och dricker kaffe på Mellqvist. Panikläser på inför mötet jag ska på.

10:10
Möte i närheten av Mariatorget. Kan inte berätta mer än så just nu. Men hittar en spegel på innergården.

11:05
Har visst blivit kusinen från landet och åker åt fel håll med t-banan.

12:10
Äter lunch med brorsan, glömmer fota. Såklart.

13:00
Fotar en professor utanför stadsbiblioteket.

14:00
Förlagsmöte! Men är inte tillräckligt hemma för att fota därinne än… Kanske nästa gång.

15:30

Ytterligare en kaffe på Mellqvist, den här gången på Rörstrandsgatan. Men nu är hjärnan ett mos, jag har inte mer att ge den här dagen eller veckan, så då är det tur att…

17:00 och tills mycket senare
… Man kan träffa kära Sofie på vin och indiskt. Men det glömde jag fota, som sagt så den kanske mest trevliga biten av min dag kommer ni aldrig få se.Lovar bättring nästa gång! Hejdå från ett menlöst blogginlägg.

- Posted using BlogPress from my iPhone

Hemester

Hemester
En av sommarens sista grejer för min del var en weekendresa till huvudstaden. Med tanke på att jag bor ungefär 35 minuter därifrån så kanske det kan verka lite onödigt men det var faktiskt en jättefin helg. Jag och min älskade vän Anki bodde på två olika hotell, (det här och det här), vi drack champagne, läste böcker, drack mjöd på E-types vikingarestaurang, fotade varandra framför turistattraktioner, fikade och tillbringade en hel dag vid ett bord tillsammans med två trevliga damer som vi stötte på för att se Prideparaden. Och så åt vi  förstås. Hotellfrukost, det bästa jag vet! Och testade restauranger jag velat gå på men det har man ju inte så mycket chans till i småbarnslivet. Något festande blev det däremot inte, fast vi kanske hade tänkt det. Det var helt enkelt för lyxigt och skönt att få sova hela nätter i en mjuk säng. 

Utsikten från vårt fönster på Hotel Elite Marina Tower i Saltsjökvarn. Stockholm! 

Det ser här ut som att jag fick en massa jobb gjort under helgen också, och det var också min ambition, men sanningen är att jag sitter och kollar på Youtubeklipp.

Anki, ölen och Prideflaggan. En perfekt kombination. 

Semesterslut

Semesterslut
Hej! Nu är jag tillbaka i Uppsala, på jobbet och i verkligheten. Har längtat så himla mycket efter att få jobba igen. Den här hösten ska bli så rolig, har flera saker inplanerade, bland annat två resor och så det största och mest spännande: bokskrivandet. Så inleder min första dag den första veckan med några timmar på närmsta kafé för att strukturera mina tankar. Gissar att många timmar kommer se ut så här i höst.

HIt och dit

HIt och dit
Det här är en hit och ditsommar . Vi reser med bilen åt alla håll, med rutorna nervevade på max eftersom AC:n är trasig. Men vad gör det när snart sexåringen får lyssna på sina favoritlåtar (den här, till min stora glädje och den här, till viss irritation) och ett och etthalvtåringen får leka med en vattenspruta för att det är så varmt. En jättebra sommar har vi haft hittills. Nu återstår en lyxweekend på hotell med en vän (jag) och några dagar till i Finland med barnen innan jobbet börjar igen. Ses snart!

Sjuttiotalet intakt

Sjuttiotalet intakt
Genom en blogg jag läser fick jag se den en annons om ett hus som är till salu i Burträsk. Och jag har återkommit till den här annonsen. Huset är som ett helt komplett 70-talsmuseum! Det är också så himla fint och fräscht för att vara inte ändrat på 38 år eller något sådant. Har kunnat hitta två icke-tidstypiska detaljer: en mikro och två kuddar i ett sovrum. Är tvungen att visa bilderna – huset skulle kunna plats på stadsmuséet som tidsdokument. En gång gjorde jag ett hemma hos-reportage för tidningen Hus & Hem Retro om ett par som hade ett brinnande intresse för att samla just 70-talsprylar vilket lärde mig en hel del, och det här huset är verkligen ett praktexempel på modernt 70-talsboende! Från de blommiga tapeterna i hallen till gillestugan med furupanel på alla väggar. Fantastiskt!  Här finns annonsen så länge huset fortfarande är till salu.

 (Kunde de inte ha skippat de otidsenliga kuddarna?)

Johannadagen

Idag är det min namnsdag. Johannadagen, mitt i fruntimmersveckan. Jag blev tillbakaskickad i säng av Martin och sen kom han och barnen med kaffe och teckningar. Vi befinner oss i Husinge på Väddö, min morbrors fina hus som vi får låna, andra sommaren i rad nu. Det är så himla fint här! Saknar bara havet utanför dörren, så vi får göra bilutflykter.
Johannadagen. I många år befann jag mig på Kitö den här dagen, och efter många veckor utan närmare kontakt med vännerna hemma brukade jag ringa till Karin den här dagen, som hade båda mina namn som andranamn. Johanna Maria. Nu tänker jag extra mycket på henne istället. Som om jag inte gjorde det varje dag. 

Lugna ner dig, stängsel!

Lugna ner dig, stängsel!
Älskar denna skylt, som jag alltid ser när vi kör från Kitö till Helsingfors. Vilt stängsel. Man kan se det framför sig, det där otämjda stängslet som inte vill stå på sin plats.

Jan Björklundtrollet

Jan Björklundtrollet
Jag har väl aldrig haft så hemskt mycket till övers för Jan Björklund. Men sedan Martin sa att Källartrollet, en karaktär på en av Matildas barnskivor som hör ihpå med en bok (Prinsessans rockband), låter exakt som honom. Vad tycker ni? Jag vet inte, men kan inte se en bild på Jan Björklund utan att tänka på Källartrollet. Och det kanske passar ganska bra.
Lyssna på låten här.

Här och nu

Den här sommaren är jag inte så bra på att vara i stunden. Jobbet förföljer mig i bakhuvudet, det finns halvfärdiga saker som väntar och jag har svårt att släppa dem. Oroar mig för ekonomi, jobb, hur timmar ska gå ihop, en massa saker. Försöker ändå njuta av platsen, här och inte tänka så mycket på framtiden.
Kanske beror det på att livet förändrats så väldigt mycket de senaste två åren. Jag har gått igenom en skärseld och kommit ut på andra sidan, men vem jag har förvandlats till vet jag inte riktigt än. Hoppas att jag vet bättre nästa år, när jag sitter här i soffan igen och hör vågornas brus utanför. Förra året satt jag här fylld med panikartad sorg, den är nu borta och ersatt med något annat, lite mildare och mer vemodigt. Alltså kommer säkert det kommande året bjuda på helt nya känslor igen. Håller tummarna för att det är bra. 

Boken

Boken
Ja. Det är sant. Jag skriver en bok! Inte med drömmen att bli utgiven, utan jag KOMMER att bli utgiven, är faktiskt redan med förlag och kontrakt vilket känns helt fantastiskt.
Boken handlar om föräldraskap, så mycket kan jag berätta. Förhoppningsvis kommer den att bjuda en del igenkänning och många anledningar att diskutera.
Och jag är så GLAD. Det är en av mina högsta drömmar som går i uppfyllelse – nu!

En ny fas

Jag börjar sakta inse hur åren efter småbarnsåren kommer att se ut. Vi märker det på kvällarna när Pontus somnat, när de bara är vi och Matilda. Man kan göra samma saker som man brukar, fast man har barnen med. Ibland har hon med sig kompisar. Och det är så roligt.
Nu kanske en del tycker att man alltid kan ha barnen med, men det blir inte samma sak. Då är man helt fokuserad på barnen och det blir som en prestigegrej att man ska göra samma sak som vanligt då. Med större barn kan man ta med dem utan att det är en stor grej.
Ni som har större barn, har ni vetat om det här hela tiden? Det är ju en jättebra grej! 

En sommarlista

Ja, jag vet att jag haft en bloggpaus nu igen. Man måste få ha semester. (Eller ”semester”, jag har ju jobbat lite hela tiden eftersom jag inte blev klar med mina artiklar om byggarbetsplatser i Borlänge, nätdejting och demenssjukdomar. Kreativ blandning).
Men nu är vi  ialla fall i Finland. Jag har börjat läsa flera finlandssvenska bloggar på sista tiden, som jag verkligen gillar. Bland annat Karkki och Livet och Helsingfors, som är väldigt läsvärda och roliga. Jeanette Öhman som har den senare bloggen, har förresten skrivit en väldigt bra bok om föräldraskap som heter ”Livet och barnet”, kan verkligen rekommendera den! Från hennes blogg stal jag nu den här listan som jag fick lust att fylla i. Skulle kunna komplettera med bilder men Internet är för dåligt här.

1. Hur gammal är du? 35

2. Hur gammal känner du dig? Hemskt nog har jag ofta känt mig väldigt gammal det senaste året, efter alla tunga händelser. Det måste var positivt att jag känner mig mer min egen ålder just idag. Förhoppningsvis blir jag barn igen snart.

3. Vad har du gjort i dag? Inte mycket. Gett Martin sovmorgon och gått upp med Pontus, jagat Pontus, druckit kaffe, ätit lunch. Jag har även tvättat en gummistövel fylld med bajs, smort in barnkroppar med faktor 50 och legat på sofflocket två timmar för att skriva.

4. Vilken film såg du senast? Pretty woman…. på ett hotellrum i England med Pernilla.

5. Vem ringde du senast? Reseredaktören på tidningen Mama.

6. Är du besatt av någonting? Nej, tror faktiskt inte det. Är det tråkigt?

7. Är du rädd för blod? Lite.

8. Beskriv platsen du befinner dig på just nu? Bäddsoffan i vårt vardags/matrum i stugan på Kitö.  Matilda sitter bredvid mig och spelar Toca Builder på min telefon.

9. Kan du nämna fem statsministrar under 1900-talet (fram tills nu). Ja, till min förvåning också några till.

10. Googlade du för att få fram svaret på föregående fråga? Nej.

11. Vilken färg är dominerande i din garderob? Svart, tråkigt nog. Sen har jag ganska mycket grönt just nu, och en del lila. Klänningar i tusen olika färger.

12. När vaknade du i dag? 05:30, av Pontus.

13. Vilken är din favorithögtid? Påsken, helt klart. Prestigelöst och ledigt!

14. Vart i världen skulle du vilja befinna dig just nu? Här på Kitö är fint, men skulle inte tacka nej till en riktigt lång ledighetsresa till Indien eller något paradis som Aruba heller. Något mindre går också bra, som tre dagars barnvakt och två biljetter till Berlin eller Barcelona för mig och Martin.

15. Nämn en plats i världen du besökt som du aldrig vill återvända till? Gimo.

16. Hur vill du tillbringa din pension? Nära mina vänner, med en gungstol till hands.

17. Vad lyssnar du på just nu? Måsar. Om det är musik som menas, Junip.

18. Har du någon gång brutit ett ben? Ja, ett ben i en arm en gång på ett disco i sporthallen i Åkerberga i åttan. Och en spricka i andra armen i nian, cykelfall.

19. Vilka fem saker vill du inte vara utan i ditt skafferi/kyl? Kardemumma, banan, honung, fryst mango och laktosfri yoghurt. (Eftersom jag vill dricka smoothie varje dag just nu)

20. Vem är din favoritkändis? Vet inte? 

21. Vad är du på för humör just nu? Trött men annars på ganska bra humör.

22. Vilka världsdelar har du varit i? Europa, Nordamerika, Australien, Asien

23. Snarkar du? Lite kanske?

24. Vilka yrken har du provat på? Sortera böcker på bibliotek, lärarvikarie, paketera på posten logistik, bryggeriarbetare, tidskriftsförsäljare på press-stop, diskare, snabbmatsrestaurang, arbetat med hemlösa, bildbehandlare, fotograf, journalist, redaktör, webbredaktör, lokalredaktör. Testar just nu på det alldeles nya livet som författare (jo, det är sant!)

25. Hur går du helst klädd? Randigt.

26. Vilket stjärntecken är du född i? Stenbocken.

27. Vilket är ditt favoritgodis? Haribos sega körsbär och allt annat som är så artificiellt som möjligt.

28. Vad sa du senast? Nej.

31. Vilken är din favoritaffär? Monki, Marimekko och Åhléns. Älskar Åhléns, där finns allt.

 32. Vad har du för storlek i kläder? 42.

 33. Vad har du i dina fickor? En hårsnodd och en träbit.

 34. Vad köpte du senast? Fyra glassar, en ask jordgubbar och två liter mjölk på butiksbåten i går.

 35. Hur många gånger har du flyttat? Åtta kanske.

 36. Om du var fast ensam på en öde ö, vilka tre saker skulle du ta med? Martin, Matilda och Pontus. Martin skulle självklart råka ha telefon i fickan så att vi kunde bli räddade.

 37. Är du morgon- eller kvällsmänniska? Ingetdera just nu. Sjukt trött på kvällen, ännu tröttare på morgonen. Fråga igen om ett år.

 38. Senaste filmen du såg på bio? Oj, kommer inte ens ihåg när jag var på bio sist. Kan det ha varit The Hobbit?

 39. Har du blivit sydd någon gång? Ja.

 40. Har du någon gång badat naken utomhus? Så klart.

41. Vad åt du till frukost? Ett kokt ägg och en tallrik flingor med möjlk. Och kaffe.

 42. Hur såg ditt liv ut för tio år sedan? Bodde i Hornstull, var tillsammans med Martin sedan ett år, jobbade på Aftonbladet på nätterna och försökte bli klar med journalistutbildningen på dagarna. Pendlade även till Uppsala hela tiden.

 43. Har du någon gång åkt dit för fortkörning? Nej.

 44. Vem gjorde senast något extra speciellt för dig? Min kompis Sara som överraskningsköpte biljetter för oss två till Primal Scream-konsert i november. Blev jätteglad!

 45. Vart lägger du din mobiltelefon när du sover? Bredvid sängen.

 46. Vad var det sista du åt? Blåbär i skogen.

 47. Vilken tid är din väckarklocka inställd på? Nu på sommaren ingenting, annars 07:30 (hoppfullt nog, blir sällan väckt efter klockan 7 av Pontus)

 48. Är du blyg? Lite ibland, inte alls ibland.

 49. När flög du senast? För några veckor sen när jag och Pernilla hade varit på jobb i Cornwall.

 50. Har du något tatuering? Nej. Men funderar på en.

51. Har du varit med om en bilolycka? Ingen riktig stor där någon blivit skadad, men två gånger har bilen jag suttit i blivit påkörd.

 52. Har du något bevarat inom dig som ingen annan vet? Ja

 53. Vilken är den roligaste träningsformen? Varierar, har ännu inte hittat någon som är rolig jämt. Just nu olika danspass på Friskis & Svettis.

 54. Har du några husdjur? Tycker Pontus är som en liten hundvalp ganska ofta, men nej.

 55. Vill du gifta dig? Inte igen, vill hellre förbli gift.

 56. Var växte du upp? I Åkersberga.

 57. Har du någon gång ringt polisen? Ja.

 58. Vilka är dina största svagheter? Jag är inte stresstålig med familjen, det önskar jag verkligen att jag var.

 59. Har du, eller har haft, något smeknamn? Tjohanna, Jo och Joh.

 60. Vad ska du göra imorrn? Samma som idag, eventuellt också gå till Marimekkos outlet med mamma.

 61. Vad har du in din väska? Plånboken, nycklar, Iphone, handsfree, sten, napp, en lapp från Matilda.

 62. Vad shoppar du helst? Vill shoppa till mig själv, slutar alltid med kläder till barnen.  Men blir det till mig själv så klänningar, helt klart.

 63. Favoritdesigner/märke? Marimekko

 64. Bästa plagg/accessoar i garderoben? Jag har en gul klänning som jag köpte förra sommaren som jag älskar just nu. Men annars har jag inget särskilt, sliter alltid ut allting så fort.

 65. Vilken är din favoritparfym? En med rosdot från Body shop, när jag andvänder parfym. Och den tycker jag om för att det var Karins favorit som hon hade fått av mig.

 66. String, boxer eller vanliga trosor? Vanliga rejäla trosor! Aldrig i livet string, vem vill ha ett snöre i rumpan?

 67. Vad sover du i? Ett långt linne

 68. Går du på någon diet? Nä, men försöker ha en fikabrödspaus just nu. Går sådär.

 69. Nämn tre maträtter du äter ofta? Bönsallad, lax i ugn, fiskpinnar

 71. Om du dricker alkohol, vad dricker du helst? Cava

 72. Lugn hemmakväll eller party all night long? Hemmakväll, men längtar efter mer party om jag skulle få barnvakt (obs obs frivilliga får anmäla sig här!)

 73. Tycker du om att fika? Ja!

 74. Vilka tidningar brukar du läsa? DN, Filter, Hus & Hem Retro, Driva eget, UNT, och så alla tidningar jag skriver för lite då och då

 75. Favoritprogram på TV? Mad Men, Game of Thrones och Glee.

 76. Vilka bloggar läser du? Många, väldigt många.

 77. Hur skulle du beskriva ditt hem? Råddigt.

 78. Pedant eller slarver? Slarver, alltid.

 79. Dricker du kaffe och i så fall vilken sort? Dricker alla sorters kaffe. Brygg, espresso, cappuccino, caffe latte, vanlijlatte, iskaffe osv osv osv. Men svart bryggkaffe går inte.

 80. Tråkigaste hushållssysslan? Diska.

 81. Hur ofta städar du? Oftare än man kan tro, men stöket lägger sig tillbaka bakom min rygg direkt medan jag fortfarande städar.

 82. Leva nu, längta eller minnas? Alla tre, men mest det första, lite det andra och det tredje lite då och då.

 83. Något du aldrig skulle klä dig i? String.

 84. Vad skulle du vilja ha mer tid till? Att skriva på boken.

 85. Vad gör du för att rensa huvudet och få extra energi? Cyklar fort, går i ångbastu, går en fotopromenad.

 86. Drömresemål? Antarktis.

 87. Vilket är ditt drömyrke? Jag älskar att vara journalist men skulle kunna tänka mig att utöka det till att bli redaktör, prata i radio och vara med i tv. Kulturkändis kanske?

 88. Framtidsdrömmar? När min bok är klar och jag ser den stå i hyllorna på Lunde Q. Releasefesten. Bokomslaget. De flesta drömmarna handlar om boken just nu! Och så drömmer jag lite om mer tid ensam med Martin och att barnen ska bli lite större så vi kan resa med dem utan att det blir ett jätteprojekt. En mer stabil inkomst är också en av mina drömmar, är så trött på att ha ont i magen pga pengar.

 89. Vilket blir ditt nästa köp? Olika sorters lax, imorgon på sommartorget..

 90. Hur kommer du spendera semestern? Spenderar den nu, här i Finland, sedan på olika platser hemma i Sverige. Och vid datorn, skriver som en galning på boken. 

Utearbetad utarbetad

Utearbetad utarbetad
Senaste månaden har jag jobbat som en galning. En g a l n i n g. Dagar, kvällar, nätter. Varit ute på hur många uppdrag som helst. Och så tagit hand barnen och på något sätt också varit på två jobbresor till Estland och England. Det är inte slut än. Och jag kommer få jobba lite under sommaren. Men ändå. Nästa vecka åker vi till Finland, till Kitö. Det ska bli så SKÖNT.

Jag på Kitö sommaren 1978, sju månader gammal. Läser Åbo Underrättelser. Skönt att se att jag började i tid. :)

YES!

YES!
Den där hemliga roliga grejen jag nämner här ibland. Det verkar som att den inte kommer att vara hemlig så länge till, som att den faktiskt kommer att bli. Men jag väntar ändå tills jag har allt på papper, sen ska jag berätta allt! Åh, drömmar som blir sanna. Plötsligt HÄNDER det!

(Och nej. INTE gravid. Inte fast jobb. Inte fått tag tjugotalsvilla till rimligt pris i Luthagen. Ni får helt enkelt vänta och se!)

Om mammans drömmar och barnets

Ikväll är det sommarfest på förskolan och självklart regnar det som en dusch ute. Jag ska såklart klä mina barn i blommiga sommarkläder ändå, det är ju lag på det. Och i och med det till saken jag ville berätta om. Jag förra veckan gjorde det klassiska misstaget att utan att fråga Matilda köpa världens (som jag tcykte) finaste byxdress med fjärilar på, som hon skulle ha. Dyr var den också, ett himla danskt märke sånt som man ser på bloggar. När jag visade den för henne sa hon ”…nja… kanske på nästa sommarfest” och jag hade svårt att dölja min besvikelse. efter ett par dagar sa hon att hon visst kunde ha den, för att sen på kvällen gråtande bekänna att hon inte alls ville, alla andra flickor ska ha klänning och då spelar det ingen roll att den här byxdräkten är exakt som en klänning fast med ben. Kände mig så hemsk, som en diktator som försökte tvinga på henne något bara för att jag ville det. Vi gick till Åhléns, hon valde en blommig tunika för 99 kronor som hon älskade, och ett rosa diadem med rosett. Den fina danska designdressen hänger nu i en brun papperspåse i hallen tillsammans med mitt dåliga samvete. 

Cornwall

Cornwall
Arga svanar, vackra stigar, varma vindar och mycket scones. Jag och Pernilla befinner oss på resa i Cornwall och det är helt fantastiskt fint här!


”Kolla, det är en svan på vägen där framme!”
”Kolla, där är några med en barnvagn som inte kan komma förbi svanen!”
Vi kör fram till barnfamiljen som frågar om vi inte kan köra bredvid dem så de kan komma förbi den argsinta svanen. Sjävklart, tycker vi. Men inte svanen, som blir ännu ilsknare och börjar attackera bilen.
”TUTA” ropar barnfamiljen. Svanen blir ännu argare och börjar attackera backspegeln genom att picka på den och bita den med näbben.
”Go go GOO!” skriker Pernilla till barnfamiljen som snabbt spurtar i säkerhet på andra sidan gatan. Vi kör vidare med en massiv bilkö, och en extremt uppriven svan, bakom oss.

Fina, fina ord

Fina, fina ord
”Mamma, om vi köper ballonger så kan vi knyta fast pennar och papper och skicka upp dem till gammelfarmor i himlen. Så kan hon rita av månen, stjärnorna och molnen”

#jagälskarsvenska

I mitt andra land Finland kämpar man just nu med en svår och viktig fråga: svenskan. De senaste åren har hatet mot finlandssvenskar vuxit, och kulminerade förra veckan då två finlandssvenska journalister blev mordhotade via nätet.
Det här är en superviktig fråga som handlar om mycket mer än språk. Det handlar om nationell identitet och respekt. Det handlar inte bara om svenskan heller, det handlar också om en stor främlingsfientlighet i största allmänhet som spridit sig i det finländska samhället och ända upp i partitopparna.
Bland annat. För mig handlar det personligen om att jag är finlandssvensk (om än svensk medborgare sedan halva mitt liv) och varje gång jag reser till Finland märker av klyftan mellan finskspråkiga och finlandssvenskar tydligt.
Nu har frågan tagits tag i av två stora dagstidningar, finska Helsingin Sanomat och finlandssvenska Hufvudstadsbladet som markerat så här och så här. Hoppas fler liknande markeringar kommer framöver!
Följ #jagälskarsvenska på Twitter också. 

Äventyraren från Knivsta

Äventyraren från Knivsta
För ett tag sedan gjorde jag ett jobb för lokaltidningen om Sören Kjellkvist, en äventyrare från Knivsta som skulle ge sig ut på sitt livs äventyr. Nu är han iväg: paddlar längs med hela Norges kust, från söder till norr, i flera månader, utan några medhavda pengar eller mat. Han ska leva på vad naturen och vänliga lokalbor ger honom, helt enkelt. Nu är han inne på femte dagen och jag är fast i lägesuppdateringarna som kommer varje kväll. Hur långt har han hunnit? Vad fick han äta? Hittills har det varit mest en blandning av småfisk och kottar som verkar lite sådär, men idag blev han bjuden på middag av några svenska seglare. Ni måste följa honom och uppmuntra honom! Här är hans hemsida och här är hans facebooksida.

Sören Kjellkvist, foto Johanna Stenius

Sören och hans hund när jag träffade honom för tidningen Knivstabygden för ett par månader sedan. Han vann priset ”Årets äventyr” på Vildmarksmässan tidigare i år. 

Fullt upp!

Fullt upp!
Det händer mycket just nu. Jobben forsar in, jag är ensam med barnen i åtta dagar medan Martin är i Indien (ÅH, bilderna på maten han äter som kommer till min telefon, jag står inte ut. Indisk mat i Indien. Det ÄR det bästa som finns) och om en vecka åker jag och Pernilla till Cornwall på reportageresa. Innan dess ska jag skriva minst sex artiklar, bolla ett av mitt livs just nu roligaste projekt (det hemliga!) och sen kanske sköta barnen också, med lillfingret sådär.
Känns lite skönt just nu att frilansandet alltid går ner lite på sommaren. Redaktörer kommer med besked att ”de inte köper in förrän i augusti”, så jag hoppas att jag kan få några veckors ledigt i sommar utan att behöva ha ont i magen av oro för höstens jobb. Det är så, frilanslivet. Ena veckan panikmycket, nästa vecka ingenting. Jag är rätt van vid det här laget, men föredrar ändå de här perioderna när det är fullt upp. Det känns tryggare.

Detaljer från dagen

Detaljer från dagen
En handfull svart vinbärsblad.
En omväg i blåsten.
En pratstund med kaffe.
En historia om konflikter.
Två vänner i en park.
Två skrikskrattande flickor på balkongen.
Ett barn i famnen.
En hand full med mjölkindränkt hushållspapper.
En pepparkaka.
En glad tanke.
En sorgsen tanke.

En vardagsdag.

De reser sig ur askan

De reser sig ur askan
Igår var jag ute på ett ovanligt givande jobb för en av mina roligaste uppdragsgivare. Jobbet innefattade ett besök på Sigtunahöjden, konferenshotellet som brann ner till grunden i januari i år. Nu är återuppbyggnaden i full gång. Reportaget kommer senare i höst, men jag vill ändå visa några bilder.

Ett träd som blivit svett av eld. 

Allt, precis allt,  brann upp. Vad som skulle räddas avgjorde slumpen. En penna i en blomlåda vid entrén. 

Sotig lampa.

Idag…

Idag…
… stressar jag upp mig över att det är helgdag IGEN. Maj är verkligen inte en månad för småföretagare!

… Skrattar jag åt Facebookgruppen  ”Vi gör en Littorin” som en av mina redaktörer startade igår.

… Är jag sjukt glad och pirrig inför ett möte som precis bokades in. Anledning hemlig, plats hemlig. Men går det bra lovar jag att berätta!

… Ska jag snart gå till psykologen och det känns för en gångs skull som att jag inte är i bitar.

Och så här ser det ut vid disponentvillan just nu. Så fantastiskt att det är overkligt. 

Skolmatsalar då och nu

Skolmatsalar då och nu
Det finns mycket jag förknippar med måltiderna i skolmatsalen i låg- och mellanstadiet. Ordet ”restaurang” är inte ett av dem. Jag minns lyckan de dagar vi fick ost på brödet. Jag minns restdagarna som kallades ”husmors resurser”. Jag minns den mjöliga potatisen med tjockt skal. Jag minns lasagnen som alla älskade och lapskojsen som jag avskydde. Jag minns när jag var skolans enda vegetarian och mattanterna suckade argt när de gav mig min lilla plåtlåda med brända rödbetsbiffar.
Det var inte mycket som liknade den matsal jag besökte i en kommunal skola idag, där det bland annat fanns en salladsbuffé med ungefär 20 sorters sallad, brieost och hembakt bröd och där det alltid finns tre rätter, varav en vegetarisk, att välja på.
Det går ju att göra något riktigt bra av offentlig mat, även om personalen får, som de själva uttryckte det, ”trolla med knäna”. Det är alltid spännande att besöka kommunala matsalar och kök tycker jag, det är faktiskt där en majoritet av alla barn får dagens största måltid serverad.

Lokalkändis.. i Estland.

Lokalkändis.. i Estland.
Förra veckan i Estland bliev jag intervjuad av en journalist från lokaltidningen Põhjarannik. Nu har de publicerat en  bild på mig när jag ska äta ister med honung och jag sett att första delen artikeln är baserad på mig. Har försökt översätta med google translate fast förstår ändå bara en del. I huvudsak verkar de ändå ha fått med vad jag vill och tycker, och det verkar vara en nyhet i sig att jag reste dit för tio år sedan. Roligt!

Den som kan estniska får gärna försöka översätta. Klicka för att förstora bilden.

Dagens stressade

Dagens stressade
Eftersom våra barn går på en såndär lyxförskola som kan få för sig att barnen ska ha ”vårlov” fast det är en vanlig vecka i övrigt, bara röd dag på onsdag. Alltså är jag hemma med barnen idag. Jobbar ändå, med datorn stående på ett högt bord mitt i kaoset. Håret står på ända och frukostrester kvar på bordet. Småbarnslivet alltså!

Det gamla och det nya kurlandet Estland

Det gamla och det nya kurlandet Estland
Att återvända till Toila spa efter tio år var… ja, kanske inte som att ha vänt ett blad. Men som att ha ansträngt sig för att skriva om det nuvarande så fint det går. Den stora kolossen vid havet som senast var brun, smutsig och där vi huttrande klev ner i kurbadkar i ett kalt källarrum hade nu fått en helt ny tillbyggnad i form av en jättefin wellnessavdelning och en rejäl anisktslyfning också i övriga lokaler. Eftersom jag inte är ett stort fan av behandlingar är det jag uppskattar mest med baltiska spaanläggningar att de verkligen vet hur man ska servera en bastu. Många olika sorter, olika bad med olika temperaturer (från iskallt till närmast outhärdligt hett), små burkar med honung och salt att krroppsbehandla sig själv med. Jag uppskattade allra mest Toila spas ångbastu, som hade effektfull belysning som långsamt skiftade färg genom dimman. Underbart.
Ja, på spasidan hade det verkligen skett en uppryckning! Däremot var väl resten av hotellet sig likt, om än upprenoverat. Internet på vissa rum, god mat men med varierande kvalitet, jättetrevlig personal som hjälpte till med vad man ville. Och underbar havsluft samt en hisnande utsikt utanför fönstret.
Till Toila spa kommer många finska och ryska turister, kanske framför allt pensionärer för att vila uppsig och välja och vraka på den omfattande menyn av behandlingar. En del svenskar också faktiskt. Jag tror de kommer att bli fler.

Den nya och den gamla delen av Toila spa (som alltså fram till cirka år 2000 var ett sanatorium) 

Den ursprungliga byggnadens arkitektur är typisk för Sovjettiden. 

Mycket inne i hotellet var helt nytt, men de hade bevarat den här fantastiska lampan från ursprungsinredningen! 

 Överblick över hotellets nya wellnessavdelning…

… och en skylt utanför den gamla. Det var här vi låg i badkar i kala rum. Fortfarande rätt kala, men nu fräscha med vitt kakel. 

Framme i Toila

Framme i Toila

När jag öppnar hotellfönstret och sticker ut näsan doftar det vedeld, hav och skog. Luften är kylig men tystnaden är likadan som för tio år sedan. Jag är tillbaka på hotellet i Toila i provinesen Ida-Virumaa i östra Estland. För tio år sedan var hotellet en stenkoloss som var helt brun inuti, märkt av Sovjetåren och bara något år ifrån sin verksamhet som sanatorium för gruvarbetare. Idag är det ett kanske inte topprenoverat, men fräscht och jättestort spahotell för framför allt ryska och finska turister.
Kontrasterna mot då är mycket påtagliga och framför allt fysiska. För samtidigt är vissa saker sig alldeles lika. Kohtla-Järve till exempel, industristaden med slaggbergen. Den är sig lik. Jag längtar verkligen efter att skriva mitt reportage! Här kommer lite bilder från dagen, utan närmare beskrivningar än ett löfte om att det kommer mer senare.

 Kohtla-Järve

 Kohtla-Järve

 Peipsi

Tillbaka till Ida-Virumaa

Tillbaka till Ida-Virumaa
Nästa vecka ska jag åka på en häftig resa! Den går till östra Estland, närmare bestämt Narva, Sillamäe och Kohtla-Järve. Samma plats jag besökte för tio år sedan för ett reportage om miljöförstöring och framtidstro, en resa som stannat i minnet. Nu ska jag alltså så återse bland annat hotellet Tolia sanatoorium, som en gång var en behandlingsanstalt för gruvarbetare men nu är spa. Det har till och med bytt namn på tio år såg jag, de vill vist tvätta bort sanatoriestämpeln. Åh, det ska bli så otrolig spännande att se hur allt har förändrats, de senaste tio åren har ju varit enorma händelserika i Estland! Den enskilt störta händelsen kanske är EU-inträdet, men där i östra Estland handlade väldigt mycket om relationen till Ryssland och det fanns stora klyftor mellan ester och ryssar. Det fanns också många statslösa ryssar i området. De ungdomar vi träffade hade en ljus framtidsbild, medan många av de äldre var mycket modstulna. En påtaglig skillnad faktist.
När jag och Sara var i Kohtla-Järva intervjuade vi bland annat en ung estnisk kille, Zenya, om hans drömmar. Honom har jag med all kraft försökt hitta nu igen, för en till intervju. Till slut fick jag genom osannolik tur tag i hans pappa igår, som berättade att Zenya tyvärr flyttat till Moskva. Nåja, det blir nog en bra resa ändå.
Ett av min starkaste minnen är ändå samtalet vi fick en av de sista dagarna i Estland, om att Anna Lindh hade blivit knivhuggen utanför NK. Tänk att det också hände för snart tio års sedan.
Alla bilder här är tagna 2003.

Silhuetter av slaggberg bakom Kohtla-Järves hus.  

 Ryska pensionärer demonstrerar i Sillamäe. jag vet inte vad det står på plakatet, någon som kan ryska?

 Vår mest skrämmande upplevelse var en promenad vid kusten där extremt giftigt avfall låg helt öppet  i stora pölar och sjöar (som inte syns på denna bild) med bara lite sand som barriär ut mot Finska viken. Mannen från fabriken som visade oss runt, var oroad över hur detta skulle hinna åtgärdas innan EU-inträdet. Jag har undrat hur det gått med detta, men tyvärr kommer jag nog inte att få se det på den här resan. Det får bli fler resor i framtiden.

Opera och födseln av en framtida kritiker

Opera och födseln av en framtida kritiker
I lördags var jag en duktig kulturförälder. Jag tog med Matilda till Stockholm för att se föreställningen ”Operaclowner”. Åh, så himla kul att återse Unga Klara, jag går ju alldeles för sällan på teater och Matilda går så mycket med förskolan att han alltid redan sett alla barnföreställningar som går här i Uppsala. På plats skymtade jag i publiken min gamla föreläsare K Helander, från kursen om barnteater som var en del av de 40 poäng i Teatervetenskap som jag tog på 1990-talet. Glada minnen helt klart, barnteaterkursen var den bästa på hela året tyckte jag.

Så, kort sagt, jag var laddad. Och det var Matilda med. Men oj, vad hon INTE gillade föreställningen. Efteråt var hon sur och less. ”De pajasade för lite”. ” De bara skrek”. ”Jag gillar inte opera”. Först blev jag besviken, man vill ju att barnen gärna ska älska allt man tar med dem på. Men sen peppade jag upp mig. Det är ju BRA att vara nyanserad och inte bara gilla allting. Jag började fråga Matilda om vad hon inte gillade och berömma henne för att hon hade åsikter. När vi cyklade hem från tåget på kvällen var hon riktigt nöjd och funderade fortfarande över detaljer i föreställningen ”som VERKLIGEN inte var något för mig”.  Jag är glad att vi åkte dit!
Sen tyckte jag faktiskt inte heller den var så bra. Jag gillar ju inte heller opera.

Operaclownerna Andrea Hagman och Hillevi Berg Niska.

Trädgårdsarbete

Trädgårdsarbete
Idag har jag varit på ett vårigt uppdrag för UNT:s lokaltidning Östra Uppland. De där 16 graderna som utlovats idag infann sig väl inte riktigt därute i Östhammarstrakten där snön fortfarande låg tjock men vackert var det iallafall, och så himla fint fotoljus som silade ner mellan molnen! Önskar att jag ahde haft mer tid innan jag fick vända hem och byta av Martin i VAB-stugan därhemma men ändå glad att jag hann med mitt uppdrag. De flesta bilderna får vänta tills tidningen kommer ut, men ett smakprov kan jag bjuda på!

(Kan inte bestämma mig om den här sista bilden… antingen är den helt fantastisk eller inte bra alls. Jag gillar den iallafall, varför vet jag inte. Hönornas anklagande blickar kanske?)

Vad jag tänker på just nu

Vad jag tänker på just nu
Jag har inte mycket att berätta idag mer än att jag tänker orimligt mycket på dessa saker:

- Alla säger att det ska bli vår på måndag. 15 grader, 16 grader, buden varierar. Men ändå: VÅR!
- Hur relationerna i ”Game of thrones” egentligen ser ut och vem som är vem. Jag och Martin är på avsnitt tre, säsong två nu och jag fattar fortfarande ingenting. Fantasy alltså, det är inte riktigt min grej. Men spännande.
- Nordkorea. Jag har loopat på att Nordkoreas beteende liknar min före detta grannes, vilket nog säger mer om grannen än om Nordkorea.
- Magsjuka. Jag har blivit paniskt rädd för magsjuka efter att vi haft det oräkneliga gånger i vinter. Inte. en. gång. till.
- En hemlig sak. En hemlig, SPÄNNNANDE sak som jag inte vet om den blir av eller inte. Men jag målar upp scenarion framför mig hela tiden hur det kommer bli om det blir av… Åh, outhärdliga väntan.

Annars är det mycket barnen och jag de här dagarna. Han längst ner skolas in på förskolan precis nu, så man får jobba på så gott det går mellan alla hämtningar och lämningar.

Efterlysning av dikt

Efterlysning av dikt
Jag läste en dikt som låg i en av lådorna med saker från min barndom. Först trodde jag att jag kanske författat den själv nån gång i sexan, men nu tror jag inte det. Jag tror att jag har skrivit av den från någon bok för att den är vacker. Är det någon som känner igen?

Uppdatering! Mysteriet är löst! Dikten ”Blötsnö” är skriven av Alf Henriksson och finns med i samlingen ”Diktboken” från 1980, där jag säkert hittade den. 

VABruari VABrs, VABpril

Nej, jag har inte försvunnit. Inte från jordens yta iallafall, men så väl från gatorna och kontoret. Martins pappaledighet är slut och VAB-slitet har börjat igen. Barnen har varit sjuka nästan konstant hela vintern och denna Pontus första inskolningsvecka på förskolan är inget undantag. Så jag jobbar på så gott jag kan, hemifrån, med ett barn som är (tillfälligt?) friskt och som sliter i mig och borde få gå ut egentligen, och ett som bara ligger på soffan och äter isglass för tredje dagen i rad. Friska vår och sommar, kom snart!!!!!

Idag.

Idag.

Idag är det ett år sedan jag gick ut genom Karolinska sjukhusets port och såg att hela världen hade förändrats. Ett år sedan livet ställdes på sin spets och sen har jag ägnat min tid åt att försöka hitta ett sätt att komma vidare.
Och det kommer jag, jag kommer att gå vidare.
Idag ska jag minnas. Jag minns genom att ha på mig en klänning som jag vet Karin skulle älskat, jag har på mig hennes parfym och ikväll ska jag äta middag med hennes vänner. Jag ska ta en promenad i solen och göra något jag tycker är roligt på eftermiddagen. Jag ska ta hand om mig och alla jag bryr mig om. En sådan dag är det. Och nu kommer våren.

(bild härifån)

Om tidningsdrömmar

Om tidningsdrömmar
Bland de där lådorna som min pappa tvingar mig att gå igenom, som legat på vinden i (minst) femton år, hittade jag en hel del intressanta bevis på hur mitt liv hela tiden lett mig fram till den jag är idag, på jobbet alltså. Tidningar! Reportage! Böcker! För mig har det alltid funnits en magisk dragningskraft i dem. Min högsta dröm som tioåring var att få komma till KP:s redaktion. Inte visste jag att min första praktikplats skulle vara Bonniertidningen Allt om resor, som då satt granne med KP och min barndomsdröm besannades. En av höjdpunkterna under mina mellanstadieår var ett studiebesök med klassen på Norrtelje tidnings redaktion. Jag vet inte om det var bara jag som nästan inte kunde sova natten innan, som fascinerat funderade över tryckpressar och tidningssidor i veckor efteråt. Och faktiskt, drygt femton år senare fick jag mitt första reporterjobb, på just Norrtelje tidning.

Jag hittar i lådorna mina egna texter, överallt. Att jag skrev så mycket! Jag hittar tidningar jag har gjort själv. Jag hittar de många välarbetade exemplaren av ”Hemexpressen”, tidningen mina bröder och jag gjorde för att skicka till farmor, journalist och översättare som bodde på andra sidan Ålands hav. Mina bidrag var väl kanske måttliga, men mina bröder utsåg mig, ett par år gammal, till chefredaktör och det ser ju bra ut på CV:t!
Jag blir glad över att se hur jag var som barn. Och så blir jag ledsen när jag tänker på att usel svenskundervisning i gymnasiet nästan dödade mitt intresse för journalistik och texter. I flera år orkade jag inte ta i det alls. Nu är jag så glad att jag har hittat hit.  

Min första enkät gjordes i mellanstadiets klasstidning, runt 1989 Man måste älska skolpsykologen Christers svar. 

I barndomen.

I barndomen.

Jag i sexårsåldern i Åkersberga. Från den plats bilden är tagen ser man numera ett stort lägenhetshus som redan stått där i över 20 år!  

I helgen har jag varit i Åkersberga och hälsat på mina föräldrar tillsammans med barnen (hälsat på och gått igenom ännu ett par av det orimliga antal kartonger med prylar, papper, . Jag är uppväxt där och flyttade till Stockholm som 18-åring, då jag med en ryggsäck med kastruller och en hoprullad madrass i en sopsäck satte mig på 621:an för att inta enliten lägenhet i Hornstull. Nu åker jag til Åkersberga ibland för att hälsa på och drabbas, verkligen drabbas, av minnen.
Det är något med barndomsminnen. När jag med Pontus i vagnen tar en promenad till centrum för att köpa socker så märker jag hur jag mentalt räknar bort ungefär hälften av höghusen jag ser. De fanns ju inte där när jag växte upp. Jag dröjer mig kvar vid Folkset hus, där biografen Facklan ligger, där biblioteket låg, där min kompis Helena jobbade som servitris på kafé Snövit. Ser inte det centrumet som byggts till på andra sidan. att Åkersberga fått bade H&M och Lindex. Fär när jag bodde här fanns det bara Kapp Ahl.
På hemvägen går jag vägen om en stor grusplan. Men den ser jag inte, jag ser min gamla gymnasieskola som nu har rivits. Och i huset står jag mammas och pappas sovrum och ser mig själv och mitt gamla rum med furuskrivbordet från Ikea, den runda fåtöljen och ständigt brinnande rökelse (detta var på slutet, när jag var barn var det mer KP-affischer, knapp- och stensamlingar i rummet).
Det skulle aldrig falla mig in att flytta tillbaka till Åkersberga. Inte bara för att jag vantrivdes (det gjorde jag, men vilken tonåring gör inte det?) och inte för att det utspelade sig ett mord bara några hundra meter från mitt barndomshem nyligen. Utan för att jag inte tror att jag skulle vilja ta mig förbi de här barndomsbilderna. Jag tycker om att ha dem, tycker om att minnas. Jag funderar en del på hur det är för dem som valde att stanna. Hur är det att själv få barn på sin barndoms gata?

Bild från i lördags. Vänta nu… Var är parkeringsplatsen som ska vara till vänster? Var är skogspartiet där Pinkruset brukade skymta genom träden rakt fram? Huset till höger är det enda jag vill kännas vid.

Is.

Is.

Ögonblick mellan två jobb under gårdagens tur i skärgården. Lokaltidningsuppdrag, man måste gilla dem. 

Kvinnodagen

Idag är det internationella kvinnodagen. En dag så bra som någon att lyfta fram den ojämlikhet som finns i samhället idag.

Som exempel tänkte jag lyfta några tillfällen som jag råkat ut för genom jobbet. Att vara kvinna och driva sitt eget företag i stort sett baserat på sin egen drivkraft och sina idéer är något som, faktiskt, fortfarande kan verka förvånande.

Situation:
Jag och fotografen (också kvinna) besöker en gymnasieskola som vi ska göra ett jobb om för en av våra kunder. Vi har möte med de två manliga rektorerna. Efter att ha avhandlat det vi kom dit för börjar de berätta om en resa skolan ska göra framöver. Vi lyssnar, kommer med kommentarer och plötsligt kommer rektorerna på idén att vi två kanske skulle kunna följa med på resan, för att göra ”något” om den. Vi börjar lyfta fram tidningar vi jobbar för, hur vi brukar jobba och vad det skulle innebära att anlita oss.
Rektorns kommentar:
”Men vilka DUKTIGA tjejer, vad ni kan! Vi kan förstås inte betala för detta men det kanske kunde vara intressant för er.”
Sedan skakar vi hand, säger hejdå och hör aldrig av dem igen.

Situation:
Jag sitter i en minibuss i norra Tyskland, på en rundresa tillsammans med en grupp journalister. Alla är män, de flesta minst 20 år äldre än mig. En representant från turistbyrån berättar om det vi ser. Manliga journalisten pekar på en kvinna på gatan utanför.
”Har ni många här som ser ut sådär? Henne skulle jag vilja skriva om, ha ha!”

Situation:
Jag intervjuar en av Sveriges mer kända medieprofiler till ett stort personporträtt för lokaltidningen. Efter en stund vänder han intervjun till att handla allt mer om mig och min familj. Han ställer privata frågor om hur jag jobbar och vilka frågor jag brukar ställa. han undrar hur jag orkar jobba nu när jag är gravid. När vi ska skaka hand klappar han mig istället på magen. ”Lycka till med det där nu”. Sedan tar han min hand och skakar den.

Detta är bara vardagsögonblick, något som inte är stora händelser i sig men som i grupp bildar ett mönster som blivit norm. Det ÄR lättare att vara man och journalist. Man blir tagen på allvar på ett helt annat sätt. Eftersom man inte kan välja vilka man ska intervjua, bevaka och kontakta tvingas man ofta acceptera tilltal som man aldrig skulle acceptera i sitt hemmaliv. Ska man verkligen få höra att man är ”duktig” när man jobbat i tio år som journalist? Ska man verkligen behöva sitta tyst istället för att ställa relevanta frågor för att man helst inte vill uppmärksamma de andra på att man är kvinna? Ska man behöva få sin yrkesroll ifrågasatt för att man är gravid?

Idag är det internationella kvinnodagen. Fundera över detta. Och läs detta och detta.

Hästhagen

Hästhagen
Här på jobbet har vi pratat om övergivna platser de senaste dagarna. Om övergivna platser och urban exploring, som är något som lockar mig otroligt mycket. Några gånger har jag ramlat över platser som verkligen varit helt magiska på det där speciella, tysta, sorgsna och minnestyngda sättet. Platser där bara ekot av alla de som en gång fanns där oh allt sm utspelade sig är kvar. Att hitta en riktigt häftig övergiven plats och gå runt där med kameran, det är ren lycka för mig. Jag tänkte visa några av ställena jag hittat här i bloggen framöver. Först ut är en plats som faktiskt inte finns alls längre – bostadsområdet Hästhagen i Söderfors utanför Tierp. Husen, som innehäl runt 150 lägenheter, byggdes på 1950-talet men när brukssamhället avvecklades blev de tomma. De användes som flyktingförläggning en period på 1990-talet men stod sedan övergivna länge innan de revs runt 2007. När vi var där 2006 var det alltså i allra sista sekunden. Ljudet av paintballskott ekade i byggnaderna och en del hus hade blivit av med ytterväggarna, det var som att titta in i ett trasigt dockskåp. Ändå kunde man se spår av det som varit överallt.

(Läs om Hästhagen här, ett fint examensarbete som några studenter gjorde i samarbete med SVT)

Snart ett år.

Det har blivit mars. Det har blivit mars och jag visste hur det skulle bli. Varje dag är en nedräkning, en genomgång av vad jag gjorde den här dagen för ett år sedan. Fram tills den 27 mars, dagen då mitt liv oåterkalleligt tog en vändning som jag aldrig hade kunnat ana och jag stod vid min älskade väns sida minuterna innan hon somnade in. Sedan var livet förändrat för alltid, av den stora förlusten och det trauma vi som var med när det hände drabbades av.
Idag är det den 3 mars. Och igår var det ett år sedan jag pratade med Karin för allra sista gången. Jag vet det för att jag har sms:et jag skickade till strax därefter kvar i min telefon – en bild på Pontus som då var fem månader gammal. Hon ville så gärna veta hur det gick för Pontus. Jag sa att det finns bilder på Facebook, men hon förklarade att hon inte orkar sätta på datorn. Det fastnade hos mig, för deras lägenhet är så liten att det kanske bara är några steg till datorn, eller inga steg alls. Men hon orkade inte. Det tänker jag på idag. Det tänkte jag på igår. Det har jag tänkt på varje dag i snart ett år.

Sämre jobb kan man ha

Sämre jobb kan man ha
En sån där riktigt härlig vårvinterdag var det igår. Snön droppade från taken, solen strålade och solen värmde på riktigt. Som jag har längtat efter en sådan dag, kände jag igår när jag hade den stora turen att slippa sitta på kontoret. Istället tog jag bilen ut till Väddö, där jag skulle göra ännu ett trädgårdsjobb. Den här gången tog jag hjälp av de duktiga personerna som driver Senneby trädgård i mitt grävande. Vad det blir kommer att avslöjas i en stor dagstidning framåt vårkanten! 

Mästare på multitasking?

Mästare på multitasking?
Multitasking. Mitt senaste ämne för dissikering. Jag gör det alltför ofta. Till exempel nu pratar jag i telefon samtidigt som jag skriver detta, vilket tydligen gör att jag verkar dummare än om jag hade rökt marijuana, enligt forskningen jag tagit del av. Hm. Undrar vad min samtalspartner tänker precis nu.

 Multitasking Infographic

Nedstämd över världens tillstånd

Nedstämd över världens tillstånd
Idag är jag ledsen och upprörd över världens orättvisor. Kanske kan det bero på att jag läser en bok som handlar om flykt från hemlandet och vilka ärr det sätter i själen (den här, har inte läst ut den än, men den är riktigt bra hittills). Hur kan vi glömma det här i Sverige, varför folk som kommer hit egentligen är här? Läste den här nyheten i DN och blev så sorgsen, varför är det så här. Jag vill inte bo i det här inhumana samhället där människor tvingas återvända till ett land de aldrig ens bott i, som deras föräldrar antagligen flytt ifrån mot sin vilja. Så fruktansvärt.

Jag en otroligt bra film igår, ett indiskt drama som heter My name is Khan. Jag har velat se den länge och nu råkade den till min stora glädje finnas på Netflix. Den handlar om en indisk muslimsk man, spelad av den indiska nationalhjälte-skådespelaren Sharukh Khan, som dessutom har aspbergers syndrom. Han flyttar til USA och gifter sig med en hinduisk kvinna. de lever ett lyckligt liv, tills terrordåden den 11 september förstör deras liv. Resten av filmen handlar om hur huvudpersonen Rizvan Khan kämpar för sin rätt att få leva i det amerikanska samhället utan att bli betraktad som terrorist för att han är muslim. En helt otroligt bra, och väldigt viktig film som visar perspektivet som man talar för lite om: hur muslimer världen över har fått betala priset för ett fåtal fanatikers dåd. Se den.

Rizvan Khan (spelad av Sharukh Khan) reser runt i USA för att försöka träffa presidenten. 

De magiska festerna

De magiska festerna
Just nu läser jag muminböckerna för Matilda. Det är en upplevelse att se någon höra dem för första gången, själv har jag läst den så många gånger att de är som en de av mig. Bäst hittills var i slutet av Kometjakten när Matilda nästan klättrade upp i taklampan av spänning.
Mina favoritavsnitt i böckerna är alla de fantastiska festerna de går på. Trädgårdsfester fulla av överraskningar, skratt, dans och stora tunnor med äppelvin och skottkärrslass med pannkakor. Fester som pågår tills morgonen gryr. Som den stora festen för Tofslan och Vifslan i Trollkarlens hatt, eller självhärskarens trädgårdsfest i Muminpappans memoarer. Jag önskar att jag fick gå på de där festerna någon gång. Det verkar så underbart.
Ur ”Trollkarlens hatt”

Livets märkligheter.

Avdelningen livets märkligheter. Kände mig som en kämpe från underjorden när jag låg där klockan fyra på morgonen med telefonen på timer var femte minut för att pressa i Pontus, som kräktes minst en gång i halvtimmen, vätskeersättning. Och idag. Verkar han inte ens sjuk. Och jag. Trött.

Om nätkärlek

Om nätkärlek
Jag har inte skrivit något om näthat för att jag inte visste vad jag skulle skriva som inte hela världen redan skriker ut, det vill säga hur sjukt och fel det är. Men sen trillade det här mejlet ner hos mig:

Vad styrka är för mig? För mig är du styrka. Inte bänkpressstyrka eller äta-chili-korv-styrka, utan för att du inte ger upp fast det är svårt ibland. För att du gör det du tror på och på så sätt fungerar som en förebild för både mig och andra. För att driver fram något du själv tror på och inspirerar andra att också tro på sig själva. För att du inte slutat vara den du är.





Du okända person som valde dess vackra rader till mig, tack för att du gjorde min eftermiddag. Jag hade precis suttit och skrivit en lång, lång text som var för sorglig för att publiceras och nu känner jag mig lite gladare. 
Gå genast in och gör någon glad med lite anonym nätkärlek här. Jag har redan gjort det.




Vår, vår, kom snart!

Vår, vår, kom snart!

För två år sedan i april tog jag den här bilden med mammas kamera. Isen hade nyligen gått på fjärden utanför Kitö och plötsligt såg jag något som såg ut som snabbt simmande fåglar komma utifrån öarna. Det visade sig vara älgar, som antagligen övervintrad någonstans på någon ö. Nu hade de tydligen bestämt sig för att flytta sig och kom simmande till grannens strand där klev iland och promenerade upp i skogen. Så fantastisk stund. Åh, vad jag längtar till våren. Förra veckan hörde jag årets första koltrast så nu vet jag att det är på gång. 

Blogginlägget som skapar livskriser

Blogginlägget som skapar livskriser
Liksom många andra läser jag regelbundet bloggen Niotillfem. Kanske lite för regelbundet, nu när jag tänker på det.
Vi som läser Sandras blogg har följt hennes livskris det senaste året. Hon har alltså flyttat från Stockholm till New York och skaffat sig ett liv liv där. Hennes pojkvän, som bodde i Los Angeles,  gjorde slut som en blixt från klar himmel i juni förra året och sen har hennes liv påverkats totalt. Hon skriver otroligt bra och många av hennes inlägg har dröjt sig kvar i minnet långt efteråt.
Nu har hon har sagt upp sig från sitt grymma jobb på en häftig reklambyrå i New York och ska flytta till Paris för att leva på bloggen och skriva. Hon har hittills nästan 600 kommentarer på inlägget, de allra flesta i form av hejarop och människor som blir inspirerade, glada, chockade och gråter av glädje (det är över huvud taget alltid många som gråter när de läser Niotillfem, har jag reflekterat över tidigare också).

Min kollega Ylva gav mig en insikt kring detta idag: Sandra ger alla i tjugoårsåldern inspiration att våga, våga bryta upp och följa sina drömmar – fantastiskt! Men det senaste inlägget där hon helt plötsligt har sagt upp sig, lämnar allt och flyttar till sin författardröm, är också ett inlägg som ger alla bloggläsare i trettioårsåldern (det vill säga mig och mina kollegor och deras vänner, bland annat) en livskris. Här har man följt hennes väg mot drömjobbet, sett henne lyckas och sen bara säger hon upp sig. Hon kan leva och bo i Paris bara med hjälp av bloggen. Jag blir grymt stressad! Så typiskt mig.
Jag har tänkt lite för mycket på att Sandra ska flytta till Paris. Vad säger det om mig? Jag borde kanske bli lite mera åttiotalist. Eller nåt.

Jag och Pernilla träffade Sandra Beijer över en lunch för en intervju och ett porträtt när vi var på vår senaste reportageresa i New York. Men strax därefter hände en massa saker och reportaget publicerades aldrig (däremot gjorde vi ju en massa andra jobb den resan som har publicerats och som kommer framöver) och nu är det definitivt för sent. 

”Hör av dig om du är i stan nån gång”

”Hör av dig om du är i stan nån gång”

Jag sitter på tåget mot Stockholm, på väg för att fika med en för mig viktig person. Senaste året har några av mitt livs mest avgörande tankar fått fäste här på Uppsalapendeln. Jag har gjort telefonintervjuer. Jag har skrivit arttiklar och annonser. Jag har gråtit. Jag har tittat på mina medpassagerare och tänkt ”vet de?””Syns det på mig?”. Kanske finns det de som sitter här nu som är på väg hem från sitt livs mest dramatiska möte. Kanske finns det fler som tycker att inget är sig likt, att inget ser ut som igår och världen har ruckats ur sin bana för att aldrig mer komma tillrätta.
Så är det med tåget. Här måste man sitta och tankarna far, oavsett vem man är och vad man är på väg till eller från.
Men det betyder inte att jag älskar att åka det här tåget.
Jag har åkt alldeles för mycket tåg det senaste året. Ibland har det känts som att jag suttit på tåget mer tid än jag tillbringat med min familj. Jag längtar hem, vill stanna i Uppsala och fika där.
Aldrig trodde jag att jag skulle skriva så när jag flyttade från Stockholm. Men jag är så grymt trött på att åka dit hela tiden för att träffa de jag bryr mig om (att åka dit och jobba är inte så farligt, det är en annan sak för mig). Jag önskar att folk kom till mig. När jag pratar med folk i Stockholm så verkar det mentala avståndet till Uppsala vara helt gigantiskt. De skulle liksom aldrig komma på tanken att åka dit över dagen för att fika. Men att jag sätter mig på tåget och kommer till Stockholm för att ses i två timmar, det är helt normalt. Varför är det så? Nu ska jagväl tillägga att det FINNS flera underbara människor i mitt liv som ofta sätter sig på tåget och åker till mig, och det uppskattar jag så oändligt mycket.
Men ändå. Så TRÖTT på att åka tåg. Det är säkert bara en period.

Stockholm, jag älskar dig. Men inte så mycket.

Jag och England

Jag och England
Nu vet jag vart jag skulle vilja resa. I och för sig kanske påverkad av att min femåring ska göra sitt livs första utlandsresa utan mig dit med sin farmor om några veckor: England. Gärna London såklart. Men jag älskar hela Storbritannien och har rest runt ganska mycket där, till och med bott där en period, även om det nu är ett par år sen. Särskilt gillar jag norra England, från Yorkshire via Lake district till Newcastle, som är en riktigt cool stad. Jag älskar pubkulturen, tedrickandet, dialekten. Jag älskar till och med maten, i måttlig mängd. Importade länge Marmite via en engelsk kompis, tills det till min stora glädje började finnas i min vanliga mataffär. Ett sätt att låta lite inspiration från resor smyga in i den vanliga vardagen. 
Här är lite bilder från en jobbresa till Newcastle och Lake district. 

Smestersug

Smestersug
Åh, jag vill så gärna ha lite ledigt!! Resa bort nånstans med familjen kanske, inte nödvändigtvis långt men bort (flygresa med vild krabba/galen ettåring är inte jättelockande).  Vad skulle man kunna hitta på som inte kostar alltför mycket? Fjällstuga? Båtresa?

Jag kommer aldrig glömma blommorna på slaggbergen

Jag kommer aldrig glömma blommorna på slaggbergen
Det är inte vanliga berg. Utan berg av slagg från oljeskiffer. 
Under journalistutbildningen fick vi möjlighet via någon östersjöfond att resa till Baltikum och göra reportage som del av utbildningen. Jag och Sara Åkesson (som numera heter Marczak i efternamn) valde att resa till Kohtla Järve i norra Estland och göra ett stort reportage om det stora miljöproblen de har i forma av oljeskifferbrytning. Detta var 2003, alltså tio år sedan i år, och då (kanske fortfarande, idag är jag inte lika påläst) kom större delen av Estlands el från oljeskiffer som brändes. Slagget från produktionen var ett gigantiskt problem och låg i stora berg runt staden. Själva stadens gator hade sjunkit ihop på flera ställen allt eftersom gruvan bredde ut sig.

Det var en mycket speciell resa, under en tid som aldrig kommer tillbaka. Estland var ännu inte med i EU, vilket märktes tydligt var man än var. Kohtla-Järve ligger nära den ryska gränsen och med nästan uteslutande rysk befolkning så var det en laddad plats på många sätt. Vi bodde i ett gammalt sanatorium dit numera finska pensionärer kom för att kurera sig. Och överallt stod Sovjetarkitekturen intakt. Vädret var fantastiskt, allting prunkade och blommade de varma sensommardagar vi var där.  Det var lite som att resa till en helt parallell värld, så nära vår egen men så totalt annorlunda. Jag kommer aldrig att glömma det. Resultatet av vårt jobb publicerades i tidningen Frihet med mina bilder och Saras text. Det var före digitalkamerans tid och jag tycker det analoga tillför mycket till stämningen i bilderna.

 I grannstaden Sillamäe demonstrerade ryska pensionärer för sina rättigheter.

Kommunhuset i Kohtla Järva. Ett sovjetiskt monument, oerhört imponerande i sin strama, slitna betong-elegans.

Vi besökte en gymnasieskola och blev genast en del av elevernas engelskalektion. Alla ville arbeta utomlands och hoppades på ett EU-medlemskap.

 

 Borgmästaren Valeri Korb och hans sektreterare. Vi upplevde dem som tyngda av, uppgivna och kanske… trötta?

17-åriga Zenya var vår tolk och guide under veckan. Också han dörmde om något större, långt bort från slaggbergens Kohtla-Järve.

Här är mitt reportage, fick skriva ett för skolans skull.

”Men vi bor ju här”

Ida-Virumaa, Estlands nordöstligaste provins, är en svart fläck på miljöförstöringens karta. Men invånarna i staden Kohtla-Järve är fyllda av vemodigt hopp om en bättre framtid. Föroreningarna tänker man inte så mycket på.
Kohtla-Järve är en av de största problemregionerna i landet. Miljöförstöringen är enorm, vattnet odrickbart för flera århundraden framåt. Peeter Eek, ordförande för avfallsdepartemenet i Estland, låter ganska allvarlig på rösten och drar handen genom håret när han tyst pratar om livet i Estland mest utsatta region. 75 procent av befolkningen där är ryssar och runt städerna tornar jättelika kemiska slaggberg upp sig som alper i det annars helt platta landskapet.

Vi reser i en skumpig buss längs en spikrak väg mot Kohtla-Järve. Städer, alla mycket lika varandra, passerar. Runt oss pratar alla ryska. Skymningen faller, från radion strömmar ryska folkvisor. När vi kommit in i Ida-Virumaa skyms fullmånen plötsligt av höga skorstenar. Plötsligt tornar de omtalade bergen upp sig, större än vi kunnat föreställa oss. Vad vi ser, förstår vi senare, är den största aktiva gruvan i Kohtla-Järve. Ingen annan verkar reagera, men vi sitter med ansiktena klistrade mot rutan. Runt om är naturen bedövande vacker.

Är ni exremturister? Ingen est kan förstå att man väljer att åka till Kohtla-Järve och Sillamäe istället för till Den Vackra Universitetsstaden Tarttu eller Den Fantastiska Sjön Peipsi. I andra delar av Estland vill folk helst inte ens kännas vid att dessa rysktalande städer tillhör samma land. I Kohtla-järve och Sillamäe ser man framåt, trots att nuet ser ut att vara krävande nog. Husen är gamla och slitna, den sovjetiska hammaren och skäran syns överallt. Men människor pratar gärna om de stora klyftor som finns mellan ryssar och ester, och hur de ska överbyggas.

Kommunstyrelsens ordförande Valerie Korb sitter hopsjunken bredvid sin tolk bakom sitt 30 år gamla konferensbord och pillar med en nyckelknippa. Han är rödmosig i ansiktet och pratar om den arbetslöshet som uppstod när oljeskiffergruvorna plötsligt fick skära ner produktionen från 30 miljoner ton per år till 12 miljoner. Miljöproblemen gruvorna bär med sig har han, liksom de flesta Kohtla-Järvebor inte tänkt så mycket på, men han har hört att de bygger någon sorts skydd runt de kemiska slaggbergen. När vi frågar om han vet något om vad de har för effekt på människan blir han tyst en lång stund.
– Men vi bor ju här.
Hans ord säger det mesta om Kohtla-Järve. En stad där människor bor och lever, som alla andra städer. Också här kämpar folk för största möjliga lycka utifrån de förutsättningar som finns. Hur skulle man varje dag kunna gå och fundera på hur de kemiska slaggbergen eller det gömda kärnavfallet har påverkat en? Kommunen har inte heller råd att göra något åt miljön, utan lämnar det till staten och företagen. Istället försöker man satsa på ungdomar och kultur.
– Låter jag bli att köpa ett nytt skrivbord, även om jag nog skulle vilja så kanske jag kan hjälpa en musikskola istället.

Naturen i och runt Kohtla-Järve och Sillamäe är otroligt vacker. Vid en vandring längs stranden skymtar en häger, grönskan är påtaglig. Overkligheten slår senare till när vi står på toppen av ett lerberg med 25 meter radioaktivt avfall under oss. Vinden sliter i håret, havets brus överröstar allt. Klart att det här landet orkar. Här finns så lite – och så mycket.

DIY: Lampa av virkade dukar

DIY: Lampa av virkade dukar
Jag har pysslat igen! Den här gången blev det en lampa gjord av gamla spetsdukar. Jag använde mig av en kombination av instruktionerna i den här guiden och en grytlappslampa i den här boken som jag verkligen älskar, så himla rolig och inspirerande! Lampan är inte riktigt klar, jag ska köpa en grön lampsladd och sätta fast den ordentligt, men var tvungen att sätta upp den ändå för att se hur det blev. Är så himla nöjd! Nu ska jag göra en med bara vita dukar, då ska jag fota hela processen och lägga upp här.

Tärnsjö garveri

Tärnsjö garveri
Idag har jag varit ute på reportage här i länet. Jag och en UNT-fotograf åkte till Tärnsjö garveri. Det var så himla roligt att komma ut på lite ”riktigt” jobb! Vilken fascinerande plats med massor av unik hantverkshistoria i sig. Lokalerna har inte förändrats mycket under åren, och man märkte att det fanns en stor yrkesstolthet hos de som arbetade där. Deras garvning är dessutom, till skillnad från många andra ställen, fri från krom vilket gör att det är mycket mindre kemikalier i de skor och väskor vars läder kommer därifrån. Fint att förstå hur det funkar. Artiklarna kommer i UNT framöver.

Jag var ju inte fotograf idag, fick istället den ovanliga förmånen att få åka ut på jobb tillsammans med en av tidningens fotografer! Så mina mobilbilder är väl lite sådär.


Tärnsjö garveris produkter har använts av designers och modehus över hela världen, bland annat Gant, Acne, Tiger of Sweden.  Här ovan är några av produkterna tillverkade med deras läder. Stolarna kommer från Studio Axel Bjurström

Nu är det nu!

Nu är det nu!

Har glömt att önska alla gott nytt år! Nu är det ÄNTLIGEN 2013 och det mörka året 2012 är bakom oss. Nu kommer allt och bli bättre, jag måste tro det. 

tillbaka @ jobbet . nu

Nu är jag tillbaka på loftet. Klev upp här imorse och möttes av ett stort tomrum eftersom en av de tre bästa kollegerna i världen har gått och gjort något så ovanligt som att få ett fast jobb. Nu hade han tagit nyårshelgen till att packa ihop allt, inklusive sitt skrivbord och här sitter jag och längtar efter fikasällskap…
Hur som helst, nu är julen slut, jag jobbar igen och allt är (förhoppningsvis) i sin ordning! 

Mina föräldrar och Finland

Mina föräldrar och Finland
Apropå Finlandsnostalgi. Efter mitt förra inlägg om Finland skickade min pappa den här fina bilden till mig. Det är han, mamma och mina äldre bröder Fredrik (i vagnen) och Mårten under ett Valborgsfirande på Vårdberget i Åbo 1972.

Jag hjärta Finland

Jag hjärta Finland
Jag ska börja året med att frossa lite i finskhet. Jag är som bekant född finlandssvensk, på ett sjukhus i Åbo. Redan som spädbarn flyttades jag till Åkersberga i Sverige. Men många årliga resor till Kitö har gjort att jag för alltid förknippar allt finländskt med värme, ledighet, inspiration och glädje.
Nåja, inte allt kanske. Inte sannfinländarna, inte det tröttsamma lillebrorskomplex mot Sverige som man ibland kan blir utsatt för som svenskspråkig där. Inte djurhållningsreglerna eller den höga självmordsstatistiken. Men mycket annat som jag valt att tycka om. Humorn. Musiken. Designen. Naturen. Finlandssvenska rundradion, Radio Vega som alltid skuffar undan min vanliga musiksmak med sina melodier från förr. Mina släktingar och deras finalndssvenska och finska vänner, såklart. Jag tror inte jag skulle vilja bo på heltid i Finland, men får jag resa dit åtminstone en eller två gånger om året hålls jag nöjd.
I dag såg jag en så väldigt fin bild, från ett snöigt 60-tals Helsingfors och drabbades genast av längtan. Jag kan se mina föräldrar som unga framför mig i den här bilden. Den sammanfattar så bra vad jag älskar med Finland, inte bara för motivet utan för tonen i bilden.

Bilden kommer från National Geographic. Fotografen är George Mobley, året 1967. Här är källan.  

Här kommer fyra andra Finlandsfavoriter just nu.


En låt med mitt namn av ett bra band


Lite ur en riktigt bra film

Detta fantastiska foto från en utställning med Claire Ahos produktreklambilder som jag hittade på ett vykort i butiken på Designmuséet i Helsingfors.

Den här kappan från Marimekkos höstkollektion 2012.

Förresten. Vi läser Trollkarlens hatt för Matilda som godnattsaga just nu och inte bara jag, utan också Martin, är tillsagda på skarpen att läsa alla repliker på finlandssvenska. Ibland får jag läsa allt på finlandssvenska och känner mig transporterad till min egen barndom när pappa läste den för mig. 

Hejdå sorgliga år

Nu är äntligen 2012 slut. Mitt livs värsta år och jag är så glad att få gå in i ett nytt 2013. Lite ledsnare, lite äldre i sinnet men också flera insikter rikare. Många mörka, svåra saker har hänt mig i år. Men det har hänt bra saker också. Jag har sett hur människor sluter upp runt den som behöver det. Jag har funnit nya vänner på oväntade platser. Jag har förstått hur glad jag ska vara som har fått ha, och fortfarande har, så många underbara människor i mitt liv. Jag har saknat,  gråtit, varit arg, bottenlöst ledsen men också varit tacksam. Det finns ingenting som betyder mer än de relationer man har och är det en sak jag vill ta med mig in i det nya året så är det glädjen över att verkligen ta mig tid, att lyssna och låta de som är nära mig veta hur mycket de betyder för mig.
Det blir den årssammanfattningen jag gör. Tillsammans med några av de låtar som jag lyssnat mest på. Alltså inte bara sådana som släppts i år – utan de som betytt mycket för mig.

2013 ska jag försöka bli mig själv igen, det blir mitt enda nyårslöfte, ett ganska stort sådant. Till det hör att ordna en hejdundrande inflyttningsfest, bjuda hem vänner på middag och börja sova ordentligt på nätterna. Jag hör av mig.

Ps. Vill ändå tillägga att jobbmässigt har det här året varit riktigt, riktigt bra. Jag har dragit in fler nya, roliga uppdrag än jag kunnat ana med en bebis hemma. Det är jag väldigt nöjd med.

Pysselchock!

Jag tycker egentligen att jag är en person som älskar att pyssla. Förr höll jag jämt på, klippte och klistrade och grejade och hade mig. Men de senaste åren har det inte blivit så. Konstigt nog, med barn borde man ju pyssla ännu mer. Orken försvann med alla jobbigheter som inträdde i livet och jag har inte tagit i pysselsakerna på evigheter. Men igår kom en inspiration plötsligt över mig. Jag och Matilda lyssnade på hennes spotifylista och pysslade! Jag hittade sån fin inspiration på den här bloggen så vi härmade lite och gjorde julgranspynt, skålar och fina små blommor av smälta pärlor i ugnen. Så himla enkelt pyssel.

pyssel2 pyssel3 pyssel4

Trädgårdsarbete

Trädgårdsarbete

Jag har varit ute på ett mycket trevligt uppdrag i veckan! Uppdraget innefattade en hel del grävande och hackande i jorden, lite lyssnande på fågelljud och till och med sommarkänslor när jag besökte tropiska växthuset här i Uppsala. Resultatet kommer att synas i ett magasin framåt våren.

Nytt och gammalt. Planteringsspaden till höger är tillverkad i botaniska trädgården för länge sedan och har sparats som ett föremål att vrida och vända på, och undra hur någon trädgårdsmästare orkade gräva med en så tung jättegrej. Den till vänster är en ny modell från Fiskars.

 Vi testade att hacka i  jorden under djungelträden i tropikerna.

Och vi fyllde stora krukor med lös planteringsjord. Bland annat.

Den trevliga trädgårdsmästaren Christina Grusell var min gräv-mentor under dagen. Här testar hon att luckra upp stenig jord.

Bestulen

Bestulen
Jag har blivit av med min mobil. Herregud vad handikappad man känner sig. Jag minns när jag reste till Borneo och vi satt i en tuk tuk och jag fick mobil-fantomkänslor av vibrationerna. Lite så är det nu med, hela tiden. Går runt på stan och ser potentiella Instagrambilder, vill bara ringa någon medan jag sitter och kör, vill kolla Facebook varannan sekund. Det är nog bra för mig att vara mobillös ett par dagar.
Men det är INTE bra för mitt jobb, det är det som gör mig superstressad. Vill inte missa några chanser eller vara ineffektiv. Så jobbar på att lösa problemet helt enkelt. Tills dess – mejla! Jag kollar mejlen hela tiden, eller så ofta jag hittar nätverk med laptopen. Kände mig som en galning när jag körde längs Valhallavägen idag och stannade var femtionde meter i någon ficka för att leta efter olåsta nätverk att tjuv-surfa på. Vid Fältöversten fick jag napp, triumfen! Det syns på mig på bilden hur nöjd jag var med mig själv.

Fotothing

Fotothing

En gång i tiden var jag väldigt aktiv på ett fotoforum som hette Fotothing. Det var långt före Instagram och Twitter, till och med före Facebook (herregud, har det funnits en tid före Facebook?!?) .  Det var ett behagligt enkelt format, en bilddagbok som jag uppdaterade lite då och då. Sen har jag helt glömt det. Men mina bilder där ligger kvar och jag har inte hjärta att avsluta kontot. När jag tittade igenom dem nu hittade jag saker jag helt hade glömt. Fina, fina saker som väcker minnen för mig! Och så kom jag att tänka på de vänner jag fick genom Fotothing, speciellt Dora som visade sig bo nästa stad och som jag träffar rätt så ofta, som jag skrivit flera artiklar om, som var med och arrangerade min möhippa och vars son nu är jämngammal med Pontus. Vi hade aldrig hittat varandra utan Fotothing. Sociala medier har verkligen gett mig mycket, i ganska många år redan!

Här kan ni kolla in min Fotothing.

En bloggpost för att utrota polio

Här kommer ett inlägg i samarbete med Unicef, ett av många sätt att försöka bidra till en bättre värld.

Världsdel efter världsdel blir poliofri och möjligheten att helt radera den dödliga sjukdomen från jordens yta är inom räckhåll. Det är ingen lätt uppgift men det går. Och du kan hjälpa till.

Förra året upptäcktes endast 650 fall av polio i världen. Det är inte många men bara några få fall gör att sjukdomen sprids och skördar barns liv. För att helt utrota polio krävs att man vaccinerar varenda unge i varje by. Det gör UNICEF. Genom världens största hälsokampanj ser de till att miljontals barn världen över får vaccin och skyddas mot sjukdomen. Köp vaccin och hjälp till att utrota polio!

unicef.se/gavoshop/poliovaccin

För att barn ska få ett fullgott skydd behövs tre doser vaccin. I UNICEFs gåvoshop kostar 60 doser 72 kronor. Det räcker för alltså för att rädda livet på 20 barn.

 

Att förklara det värsta

Att förklara det värsta

Vi är på väg hem från Nelins, jag och Matilda, där vi har handlat julmust, bananer och barnmat. Precis när vi närmar oss järnvägsövergången ser vi blåljusen. En ambulans, en brandbil och flera polisbilar. Två sjukvårdare springer mot ett stillastående tåg med en bår i handen.
”Har någon blivit sjuk på tåget?” undrar Matilda. Och jag med. Vi frågar en polis som kommer gående med en polishund i koppel. Han svarar att han inte vet vad som hänt. Vi går in. Genom fönstret har vi ändå utsikt som från första parkett. Tåget, fullt med synbart ovetande passagerare står där, nedanför vårt hus. Timme efter timme. Framför står en grupp poliser och diskuterar, klättrar upp och ner i loket, lyser med ficklampa på en karta.
”Olycka stoppar all tågtrafik mellan Uppsala och Sala” står det på nätet.
Olycka, alltså. Det säger jag inte till Matilda.
När sjukvårdarna kommer tillbaka efter nästan två timmar, pulsande genom snön med en tom bår drar jag en inre suck av lättnad.
Men sedan kommer en brandbil. De drar fram en tjock slang och börjar spola av framsidan av loket.
”Varför sprutar de vatten, brinner tåget?” frågar Matilda.
Jag kan inte svara vad jag tror. Kan inte ens tänka på att de trodde att tåget hade kört på en människa. Det verkar inte ha varit så, det kanske var ett djur eftersom de kom tillbaka med tom bår.
Men det kunde ha varit en människa på båren, och vad skulle jag ha sagt då?
Matilda har redan fått tänka så oerhört mycket mer på död och förlust än vad jag skulle ha velat.
När min älskade vän K gick bort tidigare i  år var en av mina allra första tankar medan jag i en storm av chock vandrade genom sjukhuskorridoren: Matilda. Vad ska jag säga. Hur ska jag förklara.
Så fort klockan var tillräckligt mycket ringde jag till den enda jag visste att fråga: BVC.
”Säg som det är, var ärlig utan för mycket detaljer”, sa Kerstin.
Martin fick berätta för Matilda för jag klarade det inte själv. Men hon har tagit det bra, det har varit många frågor men bra frågor. Funderingar om änglar. Om varför. Om hur det ska gå för barnet. Om vem som ska bli mammas kompis nu. Inte några frågor om skuld, eller att hon verkat ta något på sig själv. Hon har förstått att det är jag som sörjer och inte hon. Så tacksam jag är för det, så tacksam för att hon är så klok och empatisk.
Men jag vill inte förklara döden på fler sätt just nu. Jag står vid fönstret och håller andan och vill att det bara ska vara ett växelfel, vad som helst.
”Brinner det mamma?”
”Jag vet inte, jag vet inte vad de gör” svarar jag.
En liten stund senare rullar tåget långsamt iväg. 

Tjoho, vi är med ny bil!!

Tjoho, vi är med ny bil!!
Nu ska jag berätta historien om Seaten. Vi har alltså i mer än tio i år kört omkring i en grön Seat från 1999 som sakta men säkert gått sitt öde till mötes. Och ödesdagen kom, i början av november när en besiktningsman skakade på huvudet och pekade ut en… två… tre… fyra stora rostangrepp på undersidan av bilen. Det senaste årets händelser fick sin förklaring. När jag körde igenom en stor vattenpöli en viadukt och blev stående en halvtimme medan Seaten hostade sig tillbaka till liv, en lukt av våt gammal ull omkring mig. Martin som fick knuffa igång bilen i en nerförsbacke på väg hem från Dalarna medan Matilda grät i baksätet. Hur den vägrat starta så fort det regnat och varit lite kyligt. Hur den stannade mitt i en korsning på Skolgatan. AC:n har inte fungerat på flera år. vindrutan har en läcka och om man kör på motorvägen viner det så man inte hör bilradio, som förresten väljer fritt vilken högtalare den ska spela i.
Det är helt enkelt mycket hög tid att byta bil. Och det har vi alltså gjort, idag inköptes en bättre begagnad Opel Astra på en lokal bilhandlare, som känns som värsta vrålåket i jämförelse. ser fram emot att våga köra omkring med barnen utan att riskera att bli anmäld för oansvarighet.
Men Seaten. Den har tagit oss långt. Kommer alltid att minnas den med värme!

 Martin kör under en av de allra bästa resorna vi har gjort med Seaten, till Gotland i juli 2010.

Under en av alla oräkneliga gånger vi köat för att köra på finlandsfärjan för att åka till landet. Matilda, då 10 månader, festar på majskrokar såklart. 

121212

121212

Det är ett himla tjat om 121212 idag och jag fattar ingenting. Ska det vara något speciellt med den här dagen? För mig är den då alldeles som vanligt. Kanske händer det något fantastiskt ikväll? Vad kan det vara?
Bjuder på en bild på från Australien, på en inburad påfågel. Mest för att få skapa en bildmapp på datorn som heter ”121212”. Så har jag också gjort något av det här datumet!

Dracula

Dracula
Jag tog den absolut sista chansen igår och såg Uppsala stadsteaters sista föreställning av Dracula, med musik av Jonathan Johansson. Haj var förresten också med i föreställningen. Förutom att jag fick nästan kväva mig själv för att inte hosta sönder stämningen i salongen, så var det en stark och suggestiv föreställning som lyckades berätta mycket med hjälp av ljus och endast enkel rekvisita. Och musiken – såklart fantastisk. Speciellt andra akten tyckte jag kändes i kroppen. Som en påle i hjärtat, för att använda en passande liknelse.
Bilderna kommer från Stadsteaterns Flickr-konto.

Dracula
Dracula
Jonathan Johansson i Dracula

Ylva, min räddare i nöden

Ylva, min räddare i nöden
För första gången ska jag dela ett recept här i bloggen! Det är dock inte mitt eget recept, utan min kollega Ylva Porsklevs. Hon är frilansjournalist med huvudfokus på mat och så otroligt snitsig i köket! Nu har hon dessutom räddat mig och Martin mitt i vår värsta förkylningsperiod nånsin, med sin förkylningsdryck som jag druckit oräkneligt antal koppar av senaste veckan. Man kan bäst få receptet hos Ylva på hennes blogg, men såhär gjorde jag iallafall, summerat i en massa konstnärliga Instagrambilder, ett försök att få vår just nu inte så glamourösa vardag att inte synas så mycket. Det gick visst sådär. Men ta gärna efter recepetet!

Man behöver: några dl vatten. En halv lime. Ett citrongräs. 
Ingefära. Honung.

Skär av cirka fem cm längst ner på citrongräset. Banka på 
änden med knivskaftet tills det är trådigt eller hur man 
ska säga. Skiva sedan grovt.

Skär 3-4 skivor färsk ingefära, den behöver inte skalas.
Ylva kanske skulle tycka att mina skivor är för tjocka.

Koka upp vattnet, lägg i ingefära och citrongräs. 
Sjud sedan på låg värme cirka tio minuter. 
Pressa i en halv lime. Citron funkar också tycker jag.

Sila ner drycken i en kopp. Söta med honung.

 Drick framför kvällsjobbet.

Förkyld framgång

Förkyld framgång
Just nu är vi ständigt sjuka hemma hos oss. Hosta, feber, rinnande ögon, tappade röster… Nämn ett förkylningssymptom och vi har det. Längtar efter vår, sommar och varför inte en två veckors semester på något varmt ställe!!
Positivt är i alla fall att det går bra på jobbet! Jag har flera nya roliga uppdrag på gång och har äntligen fått kontakt med ett par redaktioner jag velat arbeta för länge.  Före jul ska allt vara klart så just nu är det hektiskt. Bra hektiskt!

En liten glimt av det material jag sitter och jobbar med just nu. Bilden är tagen av mig på Kangaroo island, Australien. 

Fredag!

Fredag!
Trevlig helg alla! Om ni tittar i UNT på söndag så kan ni se vad jag gjorde på jobbet förra veckan. Bilden härunder är en ledtråd. 

Att sälja

Att sälja
Av alla saker som jag gör varje dag på jobbet så är det en sak som är det tveklöst svåraste: att sälja. Just nu är det mycket sånt för mig. När jag kom tillbaka på heltid för tre veckor sedan var jag helt inställd på verkligheten: hade inga inbokade jobb, visste inte ens vad jag skulle göra samma eftermiddag.
Hittills har jag haft fullt upp, det har gått bra, för attinte säga enkelt, att få in jobb. Men oj, vad man får ligga på! Ringa och ringa och mejla och mejla och tänka att det måste gå fem, eller kanske tio, nej på ett ja. Vissa dagar är det enkelt att göra det. Vissa dagar sitter man och slår pannan i bordet av frustration. Jag vet ju att jag kan det här, att jag har kompetensen och att mina jobb skulle lysa upp alla de där tidningarna! Problemet är bara alla andra tusentals andra frilansare. Det gäller att slå sig igenom den där massan av konkurrenter och sticka ut som det bästa valet och det är verkligen inte så enkelt alla gånger, hur kompetent man än är.
Jag som ändå har jobbat i tio år! Hur skulle det vara att börja från noll nu, det tänker jag en del på. Då och då blir jag kontaktad av journalister som ska börja frilansa och vill ha tips och tricks av mig. Då är det ibland svårt att svara. Min bästa hjälp är min egen erfarenhet och den kan man bara jobba sig till. Tiden är verkligen ens bästa vän, och man har obegränsat med exempel på lyckade jobb man har fått publicerade.

Nej nu. NU är det dags att lyfta luren istället för att skriva förhalande blogginlägg. Wish me luck!

Hennes röst

Idag är en sådan dag. Mina tankar är inte riktigt här, de är någonstans ett år tillbaka i tiden och mer. Jag är med Karin i huvudet och minnen föll över mig när jag promenerade till jobbet. Att de är just minnen och att det aldrig kommer bli annat och inte finns någon annan än jag som kan fylla i detaljerna, kan jag fortfarande inte fatta.
Karin hade en helt underbar röst. Så melodisk, harmonisk och klangfylld. Jag tänker mycket på hennes röst. Sista åren hade vi mycket kontakt på telefon eftersom vi bodde i olika städer och jag tänker på hur hon lät när vi hälsade och sa hejdå. Ibland lyssnade jag bara på hennes röst och missade orden hon sa, den gjorde mig så lugn. Jag hoppas att hon inte tog illa upp, hoppas hon inte trodde att jag inte lyssnade. Ingen gjorde mig så trygg som hon.
Hon sjöng också. Själv och i olika band och tillsammans med Tom. Jag följde henne och bandet på olika spelningar och satt i olika källare och lyssnade. Helt fantastisk var hon.
I några låtar på Tom Malmqvists första skiva, hörs Karin i form av sitt sång-alias Jani. Jag har lyssnat på det här en enda gång sen i våras och det var för smärtsamt. Det kommer att dröja innan jag lyssnar på det igen. Men jag vill gärna dela en låt med er här, för de är fantastiska tillsammans.

Wood

Helgen.

Helgen.

Vi rymde i helgen, till De sydöstligaste dalaskogarna där det finns en gammal by och ett gammalt hus. Och där är alltid lika vackert, oavsett årstid. Nu finns där en varg också, hade vi hört, men den såg vi inte.

 Pontus har upptäckt Lego!

 (denna fantastiska bild har Martin tagit)

Så här kan det också se ut, i maj ungefär….

Inte bara politisk

Inte bara politisk
Det har varit mycket tyckande och politik här på sistone. Men faktum är att jag göra annat också! Finns på Instagram till exempel. Följ mig gärna, Tjohanna heter jag. 


Unicef tar ställning

Unicef tar ställning

Nu har Unicef öppet tagit avstånd från Katrin Zytomierska. Det känns jättebra att jag antagligen varit med om att påverka att detta skett!

De skriver så här:

”Vi vill understryka att vi inte har något samarbete eller överhuvudtaget uppmanat henne att dela vårt innehåll. Olyckligtvis uppmärksammade vi även på Twitter att hon lagt upp bloggmaterial om vår kampanj. Vi beklagar det och att vissa har uppfattat det som ett samarbete och stöd för henne.

 Som barnrättsorganisation tar vi avstånd från alla former av kränkningar och diskriminering oavsett om det sker i sociala medier via en bloggare eller i det verkliga livet. ”

Så längt så bra. Men jag ifrågasätter starkt deras metod att först ”godkänna” vissa bloggare för att publicera deras material, men sedan ändå dela ut alla bilder och annonser fritt på sin hemsida så att vilken bloggare som helst kan hämta dem. Unicef behöver en strategi för att deras material inte ska hamna i fel händer på nätet. Det är ju så lätt hänt. Speciellt en kampanj som vänder sig mot mobbing, som ju ofta sker via nätet idag, måste försäkra sig mot detta. Jag hoppas på en rapport om förändring av detta. Till och med jag, som än så länge är ganska ny med att vara så pass aktiv inom sociala medier som jag är, kan se att detta inte fungerar alls. 

Jag och Katrin Zytomierska

Jag och Katrin Zytomierska
(skärmdump härifrån)

Nä, det trodde ni väl inte? Inte jag heller. Jag är en av dem som har mycket svårt för de budskap hon sänder ut i sin blogg, som jag läste ett tag när hennes son Bingo var nyfödd. Nu har jag varit tvungen att titta in på den igen. För igår blev jag på ett oväntat sätt placerad i samma fack som henne när jag genom ett twitterinlägg blev uppmärksammad på det här. Katrin har bestämt sig för att pusha för Unicefs kampanj för utsatta barn. och hon bestämde sig för att göra det en minut efter att hon publicerat det mycket kontroversiella och omdebatterade inlägget om gymkedjan SATS kampanj (tänker inte länka till henne).
Jag är själv en bloggare för Unicef. När de vill ha fram ett viktigt budskap mejlar de mig med information, bilder och annat som jag sedan kan lägga ut på bloggen. Det var Unicef som själva kontaktade mig med en förfrågan om att blogga för dem, och jag fick intrycket av att de hade kollat bloggen innan så jag blev glad. När jag har bloggat om dem så brukar de tacka mig via mejl och i en bloggkommentar.
När Katrin Zytomierska la upp annonsen så tackade Unicef henne offentligt, bland annat på Twitter. Detta trots att hennes blogg ofta inte signalerar annat än att det är ok att mobba. De motiverar detta med att hon har många läsare. De har också svarat mig efter en direkt fråga på Twitter, att hon inte  ens är med i Unicefs bloggnätverk.
Vad är det för värde i att ha utvalda bloggare som får blogga åt Unicef om man sedan ändå inte bryr sig om var ens annonser hamnar? McDonalds tog bort sina banners från finest.se efter hennes hatiska inlägg mot SATS. Hur kan det komma sig att inte ett FN-organ gör det, utan till och med uppmuntrar henne, en person som mobbar andra offentligt för deras vikt? Vad sänder det för signaler till många av de utsatta barn och de många unga som läser hennes blogg?

Precis nu har jag fått veta att Katrin har fått sparken från finest.se. Inte så konstigt kanske, med tanke på hur många annonsörer de tappade efter hennes inlägg. Men NU om någonsin är det väl dags för Unicef att öppet ta avstånd från henne?

För två år sen

För två år sen
Imorse snöade det när vi cyklade till förskolan. Mentalt har jag konserverat all kroppsvärme och siktar på ren överlevnad fram tills någon gång i mars. Nej, jag tycker inte om vintern. Ännu mindre nu när vinter innebär engigantisk drica av overaller, vantar, mössor, skor, tröjor, galonbyxor och så vidare i all evighet som man måste dra fram och klä på sina motsträviga barn varje gång man ska ut.
Kan ju inte låta bli att tänka på vad vi gjorde för två år sen precis vid den här tiden: matade och red på glada elefanter på Koh Chang, Thailand. Tur att man ändå har gjpot sådana saker, så man har något att drömma lite om!

Jag ser henne överallt

Tisdag kväll sent i oktober. Jag är på Friskis & Svettis som vanligt den här tiden. Kan passet utantill och alla andra också, kanske dags för ledaren att byta snart? Allt är som vanligt. Tills jag mittemot mig ser en tjej i tjugoårsåldern i ett blommigt linne. Ett linne som kommer kanske från Indiska eller H&M och som jag och Karin diskuterade ingående för några år sedan. Minns att vi sa att det var precis min stil, men att det var Karin som hade ett. Jag tror att hon hade ett, minns inte exakt. Bara att vi pratade mycket om det där linnet.
Och då försvinner musiken och dansstegen och allt runtomkring. allt mitt fokus försvinner och jag dras in i en tystnad. Och överallt runt mig ser jag henne. Hon som dansar intill har Karins hårfärg, en annan har hennes glasögon. Jag ser henne framför mig här, i det linnet, med mig. Hur kan det vara så att hon aldrig mer kommer att vara med?? Hur kan det, jag kan fortfarande inte fatta. Kan. Inte. Fatta. Herregud.
På vägen ut ser jag Friskispressen i ett tidningsställ. På framsidan ler Karins ansikte mot mig. Alla andra ansikten har bleknat bort.
Jag vill hem.
Jag vill ha henne tillbaka. 

Dags för heltidsjobb!

Dags för heltidsjobb!
För att vara föräldraledig jobbar jag nog mer än genomsnittet, men nästa vecka är det iallafall dags på riktigt: Martin och jag byter och jag ska jobba heltid! Det är med skräckblandad förtjusning jag ser fram emot det, för det är ju en utmaning att vara frilans idag. Men jag har iallafall uppdrag som täcker den första veckan så är rätt nöjd för stunden. Sen blir det väl till att spruta ur sig bra idéer.
Och jag ska flytta in på jobbloftet igen! Åh, ser fram emot det så mycket.

Matilda hälsar på i köket på loftet som 1,5-åring

Mitt skrivbord, fast jag har MYCKET större skärm nu! ;) 

Inga barn får hamna utanför

Ett av mina sätt att försöka förbätta världen lite, att publicera blogginlägg av Unicef.

Något är fel. I Sverige är vi överens om att alla barn ska ha samma rättigheter. Ändå finns det barn som inte räknas in. Som ingen ser. Som hamnar utanför.
Det kan börja i fattigdom, segregation, med en diagnos, med föräldrar som har problem eller att hjälpen ser så olika ut beroende på var man bor. Vissa får hjälp, andra inte. I värsta fall leder det till att barn inte klarar skolan. Därifrån kan vägen tillbaka vara väldigt lång.

Inga barn får hamna utanför. Om barnkonventionen vore svensk lag skulle det vara svårare för vuxna att glömma bort, att inte se, att inte ta ansvar. Jag har skrivit under på unicef.se/utanför.Gör det du också!

Alla svåra vackra dagar

Alla svåra vackra dagar
Sitter på tåget från Uppsala till Stockholm. Idag ska vi fira en nära vän som har gift sig. Hon ska få en hemlig efterhandsmöhippa. Vi ska ringa på och överraska henne med frukost och sen rullar dagen på. I min väska ligger en t-shirt som jag jag tryckt fast Ernst Kirchsteiger på, en flaska prosecco, en brieost och skinka från Musko rökeri på Väddö, min väns stora favorit. Jag har packat ner ett par gemensamma minnen, en finklänning och hälsningar från ett par andra vänner som inte kunde vara med. Solen strålar och streck av flyttfåglar drar fram över en gul- och rödmålad Uppsalaslätt. I öronen har jag denna låt, som jag i perioder lyssnar mycket på. Man måste vara i rätt stämning.
Det går inte att inte tänka tillbaka till min egen möhippa idag. En aprildag förra året trodde jag att det var födelsedagsbrunch hos Pernilla. Istället mötte mina fina, älskade vänner i hennes kök. De, och flera andra som inte kunde vara med, hade gjort en fantastisk dag åt mig. Precis som jag ville ha den. Bara god mat, skönt häng på en relax, lite lekar och så tapas på kvällen. Jag fick en jättefin tröja också, med mig själv som mumintroll som Dora hade designat och Karin tryckt i verkstaden på Lava, Kulturhuset, där hon jobbade. Alla hade dessutom på dig pins som det stod ”Johannas fan club” på.
En helt fantastisk dag.
Och jag kan just nu inte tänka på den utan att den totalt överskuggande känslan blir sorg och saknad. Så är det med alla stora minnen just nu. Pontus ettårsdag förra veckan som jag i princip grät mig igenom, namngivningen vi ska ha som jag bävar för. Vår bröllopsdag om en månad kommer att bli tuff den med.
Allt som står i böcker om sorgbearbetning stämmer, allt jag går igenom finns beskrivet i detalj av experter. Det gör inte saken enklare, jag saknar Karin så att det känns som att jag ska sprängas.
Jag är så lycklig som har så fina vänner, som får vara på tåget med en flaska prosecco i väskan. Som har fått starta en egen hemlig Facebookgrupp för möhippan, som hade mycket svårt att välja bara ETT av många, många gemensamma roliga minnen att ta upp under en av dagens planerade lekar.
Men.
I min väska finns också en flaska parfym jag tänkte spruta på mig efter spabesöket. Den heter Rose du maroc och var Karins favorit, eller jag vet att jag skickade henne en flaska för inte så länge sen. Hon hade letar efter en rosparfym länge, sa hon. När vi packade ner hennes saker efteråt var den nästan halvtom. Jag köpte en egen. Brukar inte ha parfym men nu har jag den nästan varje dag. Också idag. Så är hon med mig på också den här möhippan.
Älskade Karin.

- Posted using BlogPress from my iPhone

Ettåringen

Ettåringen
Idag för ett år sedan låg jag i en säng på Akademiska sjukhuset och tittade ut mot slottet och en höst som inte hade kommit lika långt som den vi befinner oss i nu. Jag hade en nyfödd bebis på mitt bröst, faktiskt vid mitt bröst. Jag ammade Pontus ganska exakt ett dygn. Det var en magisk dag. På kvällen kom våra kära vänner, Pontus faddrar, Pernilla och Erik upp med pizza till oss och jag fick inte ner en bit av min sallad.
Idag fyller Pontus ett år. Ett år som har varit fyllt av starka känslor och tyvärr mycket mer sorg än jag hade kunnat drömma om. Idag ser jag på min son och lyckan sväller i bröstet. Samtidigt börjar mina tårar rinna över de som inte är här för att se honom.
Nu ska vi fira honom, vår älskade lillebror.

Bra covers!

Jag gillar verkligen bra covers. Ibland, inte alls sällan, är de bra mycket bättre än originalen. Jag har gjort en spellista på Spotify på temat. I något fall fanns inte originalet så då har jag tagit den cover som är mest välbekant. Covern kommer först, sedan originalet.
Varsågod, om du har Spotify!

Musik som inte åldrats med värdighet

Musik som inte åldrats med värdighet
När man begraver sig i gamla minnen kommer, i alla fall för mig, många skivor och låtar med på köpet. Låtar man gått med på hög volym i hörlurar i ösregnet, låtar man legat på golvet och somnat till, låtar man dansat sig tokig till på en festival, låtar man blivit kär till, låtar man sörjt till. Vissa är fortfarande lika bra, vissa håller faktiskt inte måttet. Gjorde de det ens då? Jag tog idag fram skämskudden och lyssnade på the Levellers ”Levelling the land”, mest för att jag minns hur imponerad jag var av alla irländska hippies med dreads som reste runt med häst och vagn till rainbowträffarna jag brukade åka till medan jag lyssnade på den här musiken. Till slut fick vi biljetter till en Levellerskonsert på Fryshuset 1997 – som verkligen inte alls var vad vi hade hoppats på.  Efter det falnade lågan och nu… nä, jag kan inte lyssna. Kanske handlar mer om mig än musiken?

En annan skiva som, enligt mig, inte åldrats med värdighet är denna, Sebadohs ”Harmacy” som jag lyssnade på om och om igen ungefär 1997. En helt ny värld öppnade sig för mig då, med lo-fi, shoegazeande gitarrkillar och konserter på Studion, Gino,  Fritz Corner och Allhuset. 90 procent (ofta snygga) killar på alla konserter som jag ofta gick på med mina nya kompisar fån universitetet. I skivbörsarna runt S:t Eriksplan köpte jag mig fattig så fort CSN-pengarna kom, skivor med bland annat Sebadoh, Folk Implosion, Guided by voices, Pavement, Helium och såklart Jesus and Mary Chain. Vissa band håller bra idag med, men andra väcker bara minnen av den tid som var, vilket i och för sig också är positivt eftersom det var en rolig period i mitt liv. Lo-fi-perioden.

Seriös shoegazeing av Sebadoh, 1995. Bild härifrån.

Begraver mig i minnen

Begraver mig i minnen
Karin på Metargatan 1999

Jag går igenom dagböcker, gamla brev, lappar med telefonnummer från krogen, baksidor av blandband och andra människors fotografier av mig. Och jag hittade till slut två stora flyttkartonger fulla med foton och negativ från 1990-talet i källaren, högt upp på en hylla hade de hamnat. Att begrava mig i minnen är just nu något som får mig att må bättre. Jag tycker om att hitta tillbaka till den jag var en gång, inte så att jag vill bli den jag var men det är lite som att vandra bakåt på en stig och se varför saker blev som de är nu. På gott och ont, ska sägas. Den där femton år gamla dagboken som jag trodde var fylld av insikter och funderingar visade sig vara som en lista över olika klubbar, barer och killar…

Huset i Haberga

Huset i Haberga
Mina vänner Jenny och Anders har gjort det där som många drömmer om. De har köpt en riktigt nergången gammal järnvägsstation några mil från Uppsala som de nu renoverar och gör till sin. Jag är så grymt imponerad av dem! Anders har flera gånger sagt till mig att de har undrat vad de håller på med som inte kan något om hantverk och tror att de ska klara detta, men jag tror att det är just den inställningen som krävs. Att inte ha övertro på sig själv utan ta saker för vad det är. Deras hus kommer att bli helt underbart när det är klart. I går kunde man läsa om det i tidningen Östra uppland, klicka här, sidan 8-9. Och i helgen var vi själva där och hälsade på dem och blev avundsjuka, såklart. Vem skulle inte bli det, särskilt när man själv just nu bor i en byggarbetsplats utan annan grönska än en och annan gräsmatta som kommit hit hoprullad på ett flak.
Anders, som är min kollega, har också gjort en superfin hemsida och blogg åt deras husprojekt, kolla in här!
Just nu är huset ett renoveringsprojekt, mycket måste fixas innan vintern. Utbyggnaden till vänster är det gamla godsmagasinet. Ser fram emot finfina fester där under kommande år!

Barnen hittade gamla hallonbuskar med sommarens sista bär. Jag är säker på att det finns massor av skatter i den övervuxna gamla trädgården, när man vandrade runt syntes både trädgårdsrosor, pioner och vallmo i det höga gräset.

 Inne i godsmagasinet, ovanpå den gamla kuren har de hittat gamla brännvinsflaskor. Man maskade på jobbet då också. 

Tidtabell från 1940-talet. Järnvägssträckan många drömmer om idag: Norrtälje- Rimbo- Stockholm. Via Haberga.  

 Lutad mot ett slitet allmogeskåp från 1700-talet står den gamla stationsskylten. 

 Tegelpannor som ska tvättas.
Byggnadsställningar kan ha flera funktioner.

Inne i bostadshuset finns också minnen kvar. Till exempel lägenhetsnummer ovanför nuvarande köksdörren. 
Många års minnen kommer fram när man tittar bakom gamla tapeter.  

 Fantastiskt mönster på kökstapeten! 

Trappan till övre våningen. Huset är gammalt och slitet men ljuset därinne fantastiskt och stämningen påtaglig. Jag förstår verkligen varför de kände sig tvungna att flytta dit.  

Övre plan. Än så länge tomt, men jag råkar veta att det finns stora planer här med. 

 Här är Anders och Jenny, jag vet att Jenny kände sig förkyld så hör av dig om jag ska ta bort bilden! 


Instagram

Hurra, nu har jag lagt till en Instagramruta här till höger i bloggen. Jag använder Iinstagram jättemycket och heter Tjohanna. Leta upp mig om ni har lust! 

Streptoskit

Det är lite tyst här för jag är sjuk… igen. På en månad har jag nu haft halsfluss två gånger. Sen i juni har Matilda haft det en gång, Pontus en gång, plus att Pontus även har haft tre öroninflammationer och fått diagnosen förkylningsastma. Man kunde ju tro att det var februari eller nåt. Men nej, utanför fönstret är det strålande vacker sensommar (eller ska man säga tidig höst?) och jag längtar ut. Orkar inte läsa, orkar inte kolla på tv. Orkar bara ligga och spela mobilspel och nu är jag så sjukt (ha ha…) trött på det! 

The XX

The XX

I går var jag på konsert. Det var länge sen jag gick på konsert själv, sånt jag alltid gjorde förr när jag bodde i Stockholm. Nu lyckades jag i absolut sista sekunden få tag i en biljett till the XX, ett av de band jag lyssnat allra mest på de senaste åren trots att de hittills bara har släppt en skiva. Det är vackert, minimalistiskt, hjärtskärande. Precis vad jag behöver och musiken har fyllt mig med märkligt hopp under många smärtsamma tågresor det senaste halvåret.
Så jag satte mig i bilen och körde till Stockholm, mötte upp några främlingar utanför Berns (biljettsystemet var personligt, man var tvungen att gå in med den som köpt biljetterna), väntade två timmar till och stod sedan helt stilla i lite mer än en timme medan musiken, ljuset och glittrande konfetti regnade över mig. Helt fantastisk konsert. Delar med mig här av de två låtar jag tycker är bäst på skivan XX som kom 2009. Om bara några dagar kommer nästa skiva, Coexist. Jag är knappast den enda som väntar.

Femtio nyanser av sexism

Femtio nyanser av sexism

Snart kommer den på svenska. Bokserien som säljer bättre än Harry Potter i England. Som sägs vara livsförändrande erotik ”för mammor” (mummyporn), som sägs ha förändrat tusentals människors liv och sexliv. Självklart var jag tvungen att läsa dem, på engelska. ”Fifty shades of grey” av E.L James samt de två andra delarna i trilogin.
Magi? Bättre sexliv? Sensationellt?
Nej.
Böckerna (som från början tydligen var någon sorts ”Twilight” fan-fiction) lämnade mig tom, arg, frustrerad, upprörd. Inte på grund av att böckerna är tråkiga, för det är de också. 75 procent av innehållet är ingående beskrivningar av sex vilket är helt ok de första typ tio gånger fem sidorna men mot slutet hoppar man otåligt för att komma vidare i handlingen. Utan för budskapet som sänds ut. Hade böckerna varit skräp som inte ens såldes på pocket shop hade jag väl kanske inte brytt mig. Men det här är böcker som läses av miljoner, vars spridning säkert kommer motsvara Da Vincikoden eller Millenniumtrilogin. Kvinnor över hela världen rusar för att köpa dem, läser dem, inspireras (?), försöker få sina män att bli mer lika bokens manliga huvudperson Christian Grey. Och det är då det blir upprörande. För det här är en trilogi som lyfter fram våld, total kontroll och förtryck från en man som något en kvinna bör lära sig kunna leva med.
Visst, sex kan vara på många sätt. Det är jag med på. Men de här böckerna idealiserar känslomässiga (och ibland fysiska) övergrepp mot kvinnor. De spelar på urgamla sterotyper och försöker placera i dem i en romantisk saga. ”Min kille slår mig, men jag stannar för han kanske ändrar sig. Han älskar ju mig så mycket, jag måste bara hjälpa honom att se det. Jag måste bli mer som han vill, han kommer att möta mig, han kommer att ändra sig. Jag kan inte leva utan honom.”
Det är inte hett med en man som förföljer, vill straffa, kräver att du ber om tillstånd för att få köra bil. En stor del av tiden går huvudpersonen Anastasia omkring och är livrädd för hur Christian ska reagera om ha får veta att hon har använt sin jobbmejl privat/ tagit en drink med en kompis/ gått på stan utan hans tillstånd. Sen blir han galen av ilska, misshandlar henne psykiskt och bryter ner henne ännu mer och sen har de sex i tio sidor till. Dessutom är huvudpersonen Christian omåttligt, helt överdrivet rik och kan därför i ännu högre grad utöva total kontroll över Anastasia, som självklart var en totalt oerfaren oskuld när de träffades. Vid ett tillfälle söker hon jobb på ett nytt företag och får det, varpå han direkt köper hela företagets koncern för att han annars inte kan acceptera att hon går till jobbet. Det är inte bara tjatigt. Det är hemskt.
Hade det här varit böcker skrivna av män för män hade den avfärdats som anti-feministisk, sexistisk skräplitteratur. Istället har den på något vis blivit en bokserie som sägs ta ett steg framåt i den kvinnliga sexuella frigörelsen, någon typ av sexbibel. Det är fruktansvärt. Böckerna målar upp en misshandlande,  potentiell våldtäktsmans beteende och säljer det som erotik.
Jag väntar hela tiden på att det ska gå upp för Anastasia hur lurad hon är. Hur hon stark och fri kan gå vidare med sitt liv utan den här relationen, gärna med lika mycket spännande sex med andra män och kvinnor. Inte för att böcker måste sluta bra men för att just de här böckerna sägs ge läsaren någon sorts magiskt insikt. Det måste vara insikten, den måste komma snart, tänker jag. Men nej. Istället slutar bok tre (läs inte detta om ni inte vill veta slutet) i total känsla av antiklimax och tomhet då Anastasia Steele har stannat i relationen och är gravid med sitt andra barn och bor med sin dominante man Christian Grey i ett fantastiskt superdyrt hus med ängar och havet och allt vad det är. Herregud så bakåtsträvande.

Jag verkar inte vara ensam om mina reflektioner. En representant för en brittisk kvinnojour har nyligen riktat skarp kritik mot böckerna och att de spär på myten om att kvinnor skulle kunna hela en känslomässigt störd man. Och det här blogginlägget av brittiska Nathalie Gyte, som arbetar med en paraplyorganisation för olika välgörenhetsorganisationer inriktade mot kvinnor säger allt.

Kort sagt – visst ska kvinnor ha fantastiskt sex och kräva ett bättre liv, titta på och läsa erotik och förverkliga sig själva. Men. Strunta i den här vägen. Den lämnar en besk eftersmak. Och som sagt är den riktigt usel också.

Här  är några av de hyllningsgrejer jag hittat på nätet. Det finns hur mycket som helst.

                 

Uppdatering: det har inte gått att kommentera detta inlägg,men nu ska det funka igen! 

Tio år gammal dagbok

För tio år sen, 2002, innan jag träffade Martin, gick jag igenom en sorts livskris. Jag gick i gruppterapi, funderade över mig själv och livet. Och då, precis som faktiskt just häromdagen, fick jag rådet att skriva en lista över allt som jag tycker om att göra. Det är så fint, som ett tvärsnitt av det bästa i mitt liv just då. Det enda jag undrar är vad som menades med ”Skriva om Sunset beach”? Vad var det för fantastisk kreativ idé jag hade kring den gamla dagsåpan, den skulle man ju vilja ta upp igen.

Så här tänkte jag den 12 mars 2002, tio dagar innan jag träffade Martin:

Saker jag vill göra nu

Gå i skogen
Fotografera med liten kamera
Sova
Tycka om mig själv
Skriva texter
Resa
Planera resor
Laga mat
Lära Maja att flyga ute
Hångla
Vara glad
Vara pigg
Gå på stan
Köpa skivor
Sitta på Cinnamon och dricka kaffe och läsa
Gå ute på natten med musik i hörlurar
Tvätta mina fönster
Gå på loppmarknad
Fika en hel dag
Träffa Hagar
Läsa
Gå ut
Sitta vid havet
Resa
Stå på händer
Cykla
Sitta i solen på en bänk
Gå på bio
Lära mig Qi gong
Åka till landet i flera dagar
Dricka för mycket kaffe
Skratta
Sjunga
Gå i gamla industriområden
Ha mitt bildspel på Interakt
Skriva om sunset beach
Ha tid att vara spontan
Tycka om att vara med mig själv

Jag glömmer så lätt vilken unik människa jag är. Känner mig reducerad till ingen, är bara saker jämfört med hur andra är. Jag måste måste slut jämföra mig med andra. Måste. Jag är ju min egen. Tänk allt som jag gjort i mitt liv. Dessutom är man inte sina handlingar, man är den man är. Jag är ju bra. ÄR JU BRA. Och jag är ung. Kan göra vad som helst. Resa jorden runt ett helt år till exempel. Första prioritering är att se till att jag har mer tid till allt. Jag vill inte bli utbränd, inte nu. Kanske ska jag stanna hemma några dagar nästa vecka. Jag ska stanna hemma några dagar nästa vecka. Fick ju aldrig bli frisk egentigen.  

Något annat

Något annat

Det pågår diskussioner lite överallt om programmet jag var med i häromdagen. Jag läser och kommenterar lite, trots att jag fortfarande inte hunnit lyssna på det. Pontus är sjuk och har haft hög feber sen i måndags. Sover högst en kvart i taget och jag har fullt upp, verkligen. Samtidigt jobbar jag lite med ett uppdrag och funderar på vad jag ska göra av mig själv egentligen. Det är lite av en röra i mitt huvud just nu och det finns många olika vägval.

Jag har fått höra att det ska vara bra att göra sånt som man vet att man tyckte om att göra när livet var mer lugnt och normalt. Så nu sitter jag och redigerar gamla bilder för fullt. Har flera tusen som jag längtar efter att göra något åt…

Nu är det över…

Programmet har sänts och jag samlar mod för att gå in på sr.se och lyssna på mig själv och resten av programmet, som verkar intressant och säkert också lite upprörande för det brukar det alltid vara när det ska debatteras om amning. Ni ska få veta vad jag tyckte sen!

Tänkte puffa lite för ett inlägg jag gjorde strax efter att Pontus föddes. Där finns hela berättelsen om hur allt hände. Klicka här.

En liten hand för ett år sedan

En liten hand för ett år sedan
För ett år sen vändes mångas värld upp och ner, när en liten liten flicka föddes flera månader för tidigt. Hon vägde 635 gram och var 31 centimeter lång. När jag träffade henne för första gången vägde hon runt 800 gram och var alltså ”stor” som vi tyckte då. Hennes lilla hand kunde precis gripa om min pekfingertopp, hela hennes handflata fick plats på min nagel.
Igår fyllde den underbara lilla flickan ett år, frisk och stark. Och jag är hennes gudmor. Det gör mig så lycklig!

Två månader gammal, här hade hennes hand växt. Tidigare än så hade jag andan i halsen konstant och tänkte inte på att ta fram kameran. 

Att vända på steken

Tack Lisa! Min trevliga granne har snappat upp mina nödrop från bygget och påmint mig om att det kan vara riktigt vackert här, kolla bara. Och det är faktiskt sant, idag var vi i vår halvbyggda park där byggarbetarna just hade ställt ut vattenspridare i de nyplanterade rabatterna. Just då rådde tropisk hetta och Matilda och hennes kompis slängde av sig kläder och sprang fram och tillbaka under vattenstrålarna. Superhärligt, och helt och hållet byggarbetsplatsens förtjänst. Så jo, visst har det här området sina stunder. Inte minst den grannsämja som sakta men säkert sprider sig bland oss som flyttade in samtidigt och under våren har bott i det här huset, som männniskor på en levande liten ö i en virvelstorm av byggmaskiner, jord, cement och ljudet från svetsar och slipar. Just idag kunde jag le åt byggarbetarna igen.

Att bo på bygge, del 5462549

Att bo på bygge, del 5462549
Att semestern är slut märks på ljudnivån i vårt kvarter redan halv sju på morgonen. Efter att under juli ha varit overkligt tyst, en spökplats där enstaka byggarbetare håglöst lyfte något rör, är det nu närmast panikstämning här på bygget där vi bor. Det byggs alltså en hel stadsdel runt oss, och vårt hus är det enda som är klart. I tre av grannhusen ska det flytta in folk under den närmaste tiden och inget, verkligen i n g e t, är klart. Idag när vi gick till förskolan blev vi inklämda mellan en traktor fullastad med jord och en någon sorts lastare med massor av isolieringsmaterial på väg till ett av husen. En höll på att backa in i oss, den andra skulle förbi till varje pris. Mitt i stod jag med ett barn i barnvagn och ett på en liten cykel med stödhjul, hon höll dessutom höll för öronen på grund av ljudvolymen. Och jag undrade: vad har vi gjort? Och jag vet ju svaret. Det var helt omöjligt att bo kvar i vår förra lägenhet, vi ville bo kvar i området, vi vill vänta med hus… Argumenten var många. Men iallafall, i dag var INTE dagen då jag hälsade glatt på byggarbetarna. Jag knep ihop, lyckades krångla mig fram och tillbaka till förskolan, duckade under en svängande lyftkran, nickade åt en byggjobbare med en skottkärra full med sopor, sparkade bort cementresterna från skorna och tog sedan hissen upp till lägenheten som jag ju ändå tycker jättemycket om. Tur är väl det! Men långt inne i mig: en sjudande groende ilska över hur vi drevs bort från vårt förra hem. Ska berätta om det någon dag, i framtiden.

Så här ser min dröm om grinden till ett hus ut. Bilden är tagen häromveckan i Axelsberg.

 Och så här ser grinden till VÅRT hus ut just nu. Ni kan förstå att man börjar tröttna?

Mitt i första höstterminsveckan

Mitt i första höstterminsveckan
Det är onsdag, tredje vardagen är här. Än så länge känns allt rätt så bra. Jag är hemma med Pontus som far omkring som en skottspole (vad ÄR en skottspole egentligen?) genom rummen, försöker komma i ordning i lägenheten så smått, det kommer att ta hela hösten. Vi hade ju faktiskt inte bott här särskilt länge när allt hände i våras och alla saker man brukar göra kom av sig. Jag har också tagit på mig lite jobb, så klart. Det kan jag aldrig låta bli. Jag har fyndat en kaffebryggare och ska åka till Stockholm ikväll och träffa en fin person.

Förresten, ni som har tidningen Mersmak kan just nu se exempel på vad som skapas på mitt kontor. Liselotte Forslin och Ulrika Ekblom har gjort ett fint kärftskiva-jobb där en viss välbekant dotter till mig fick vara med på ett hörn! Bläddra fram till sidan 18 här eller leta på bilden härunder.

Vardagsfobi…

Vardagsfobi…
Imorgon är det dags. Vardagen börjar igen. Förskolan öppnar och Martin jobbar sin första dag. Själv ska jag vara hemma med Pontus. Och jag känner mig lite kall, nervös och orolig.
Inte för att det är något som hänt just nu, Pontus är lätt att ha att göra med.
Men precis innan sommaren, då mådde jag så fruktansvärt dåligt, så dåligt att det kändes helt akut. Kunde inte vara själv med barnen. Bara grät. Det kändes som att det kokade i mig hela tiden, ända upp till hårfästet. Som att jag befann mig i ett stålbad. Det hade helt enkelt blivit för mycket. Alldeles. För. Mycket. Det är inte meningen att man ska få sitt andra barn samtidigt som man tvingas flytta, ens ena bästis får barn i vecka 25 följt av att ens andra bästis hastigt går bort. Det låter helt absurt när jag skriver det så här. Men det var så det var för mig och jag ligger på nätterna och går igenom allt som hänt. Självklart har Karins död (herregud, att jag ens skriver det, jag kan fortfarande överhuvudtaget inte fatta att hon inte kommer tillbaka, att jag inte kan ta uppluren och ringa henne när som helst) överskuggat allt annat. Men situationen gör inte att allt som hände innan blev lättare att hantera det heller. Jag har inte vetat vart jag ska vända mig, hur jag ska tänka, hur jag ska vara. Jag har inte vetat vem jag är.
Och sen kom sju veckors semester. De första tre i Finland var rent nödvändiga för att jag inte skulle bli galen. Resten av tiden har varit en långsam, liten början till återhämtning. Det är lång väg kvar men det är iallafall inte kokpunktstemperatur i mig just nu, inte i det här exakta ögonblicket. Semestern har varit fantastiskt ovärderlig, trots att vi varit sjuka den mesta tiden. Vi har iallafall varit tillsammans.
Så ja, självklart är jag orolig. Orolig att trilla ner igen, sorgen finns ju där och jag förväntar mig inte att den ska mildras. Jag måste lära mig leva med den. Jag hoppas jag kommer klara det. Jag vill känna den stora entusiasmen igen. Jag vill leva och skapa och göra allt som jag vet att Karin hade velat att jag skulle. Jag vill finnas där för hennes familj och hennes barn så mycket som det går, samtidigt som min egen familj ska må bra. Jag måste hitta ett pussel där bitarna passar ihop, på ett helt nytt sätt. Det kan bli mitt livs största utmaning, men jag kommer klara det. Någonstans djupt inne i mig vet jag att jag ska klara det. Och så kände jag inte i juni. Så det ska väl gå det här, på ett eller annat sätt.



Bilderna är tagna under ett av sommarens sista bilstopp, nämligen fantastiska Verket i Avesta. Älskar det där stället, det är helt magiskt (och låt er inte luras av deras ganska dåliga hemsida). Skrev om det förra året också, då vi just hade hittat det av en slump, det inlägget kan man läsa här.

Vardagsfobi…

Vardagsfobi…
Imorgon är det dags. Vardagen börjar igen. Förskolan öppnar och Martin jobbar sin första dag. Själv ska jag vara hemma med Pontus. Och jag känner mig lite kall, nervös och orolig.
Inte för att det är något som hänt just nu, Pontus är lätt att ha att göra med.
Men precis innan sommaren, då mådde jag så fruktansvärt dåligt, så dåligt att det kändes helt akut. Kunde inte vara själv med barnen. Bara grät. Det kändes som att det kokade i mig hela tiden, ända upp till hårfästet. Som att jag befann mig i ett stålbad. Det hade helt enkelt blivit för mycket. Alldeles. För. Mycket. Det är inte meningen att man ska få sitt andra barn samtidigt som man tvingas flytta, ens ena bästis får barn i vecka 25 följt av att ens andra bästis hastigt går bort. Det låter helt absurt när jag skriver det så här. Men det var så det var för mig och jag ligger på nätterna och går igenom allt som hänt. Självklart har Karins död (herregud, att jag ens skriver det, jag kan fortfarande överhuvudtaget inte fatta att hon inte kommer tillbaka, att jag inte kan ta uppluren och ringa henne när som helst) överskuggat allt annat. Men situationen gör inte att allt som hände innan blev lättare att hantera det heller. Jag har inte vetat vart jag ska vända mig, hur jag ska tänka, hur jag ska vara. Jag har inte vetat vem jag är.
Och sen kom sju veckors semester. De första tre i Finland var rent nödvändiga för att jag inte skulle bli galen. Resten av tiden har varit en långsam, liten början till återhämtning. Det är lång väg kvar men det är iallafall inte kokpunktstemperatur i mig just nu, inte i det här exakta ögonblicket. Semestern har varit fantastiskt ovärderlig, trots att vi varit sjuka den mesta tiden. Vi har iallafall varit tillsammans.
Så ja, självklart är jag orolig. Orolig att trilla ner igen, sorgen finns ju där och jag förväntar mig inte att den ska mildras. Jag måste lära mig leva med den. Jag hoppas jag kommer klara det. Jag vill känna den stora entusiasmen igen. Jag vill leva och skapa och göra allt som jag vet att Karin hade velat att jag skulle. Jag vill finnas där för hennes familj och hennes barn så mycket som det går, samtidigt som min egen familj ska må bra. Jag måste hitta ett pussel där bitarna passar ihop, på ett helt nytt sätt. Det kan bli mitt livs största utmaning, men jag kommer klara det. Någonstans djupt inne i mig vet jag att jag ska klara det. Och så kände jag inte i juni. Så det ska väl gå det här, på ett eller annat sätt.



Bilderna är tagna under ett av sommarens sista bilstopp, nämligen fantastiska Verket i Avesta. Älskar det där stället, det är helt magiskt (och låt er inte luras av deras ganska dåliga hemsida). Skrev om det förra året också, då vi just hade hittat det av en slump, det inlägget kan man läsa här.

Ett litet bloggtips

Nu när jag inte hinner blogga så kan man ändå läsa om vad som händer här i huset där jag bor! Det är min trevliga granne Lisa McConnell som blivit Luthagsbloggare i UNT. Läs henne här.

Det regnar mest men kanske känns allt lite ljusare.

Det regnar mest men kanske känns allt lite ljusare.
13 grader i vattnet. Inte många fler i luften. Så är det här på vår ö i finska viken just nu. Men jag klagar inte. När vi kom på midsommarafton var det strålande sol och barnen sprang nakna på stranden. Den här sommaren har det i sig, jag känner det på mig. Hur som helst är jag så tacksam för långa lediga dagar tillsammans med min familj. Den långa jobbiga tiden fram tills vi åkte känns nästan som en dröm. Jag skriver jättemycket, tänker ännu mer. När jag är här lägger sig som en tunn hinna över alla sår och jobbiga tankar, med lite distans vågar man se dem för vad de är. Samma tankar som hemma, som mest bara består av ett enda mantra: hon är borta, hon är verkligen borta, hon finns inte mer. Så obegripligt sorgligt och hemskt. Slår mig dag som natt, jag sover dåligt men också det är lite lättare att hantera här.
Så är livet.
Där jag är nu finns också ljus och lite glädje. Och en finsk bastu, som jag strax ska kasta mig in i.

Sommarlov

Sommarlov
Äntligen. Sju veckor ledigt, hela familjen tillsammans. Tid att åka till havet, att sitta tillsammans utan tidspress och måsten, att bada finsk bastu. Och framför allt. Att hinna tänka alla tankar, gråta alla tårar och orka börja skratta på riktigt igen.
Semestern har aldrig verit mer välkommen än i år. Vi hörs!

Förlust

Förlust
Det är svårt att förstå förlust, har jag märkt. ”Du är mitt i en kris, ge dig själv utrymme”, säger psykologen till mig. Mitt i en kris. Jag. Det måste jag ringa och prata med Karin om. Hon skulle veta hur jag ska hantera det här och hjälpa mig att hitta styrkan inne i mig själv, tänker jag instinktivt. Krisen får ett ansikte precis mitt i den tanken. Jag är mitt i frånvaron av Karins närvaro. Känslan är som att tappa andan när man lutar sig långt ut över avgrunden. Som att famla i luften efter något. Som en bakgrundston i mitt liv som tystnat utan att ersättas av något. Allt liksom haltar, är i total obalans. Så känns förlusten just nu.
En halvkläckt fjäril kanske inte är det bästa för att illustrera förlust. Men det känns lite hoppfullt. Livet är ju så, allt går i cirklar. Bilden är iallafall tagen av mig under en resa till Aruba. 

Det man måste, men inte vill, höra

Idag läse jag ett så otroligt sorgligt blogginlägg. Jag har följt Sandras blogg ett bra tag, och Pernilla och jag även intervjuat henne en gång i New York. Hon skriver otroligt bra och målar upp en (för det mesta) fantastisk bild av sitt liv i bloggen som har väldigt många läsare varje dag. Och nu har det näst värsta hänt henne. Det som kommer efter att förlora någon man älskar genom döden –  hon har blivit lämnad av sitt livs kärlek, helt utan förvarning som det verkar. Jag känner så med henne. Hon har så många välvilliga och känsliga läsare, över 800 tröstande kommentarer till inlägget, många skriver att de gråter, att de inte kan tänka på något annat, att de vill resa över Atlanten och krama henne, deras pojkvänner skriver också kommentarer om hur flickvännerna lider. Vilken kraft det finns i bloggandet, jag är helt fascinerad.

Förutom bloggandets sprängkraft har det här fått mig att tänka på hur folk reagerar när något riktigt hemskt händer en person i ens närhet – man blir omedelbart tacksam över det man själv har. Går hem till sina närmaste och håller om dem. Pratar med sin partner om hjärtesorg och att man aldrig ska lämna varandra. Självklart gör man det och så ska det vara. Det som är så hjärtknipande i det hela är att för den personen som sörjer blir det ännu värre. Alla facebookstatusar som säger typ ”har idag insett hur skört livet är, man ska ta vara på varje ögonblick”. Alla som lyssnar på ens berättelse, börjar gråta själva, lider med en, vill och försöker trösta men också inom sig tänker ”tur att det inte händer mig”. Alla som försöker förstå det ofattbara som just hänt fast det inte går om man inte befinner sig mitt i det. Det gör bara situationen verkligare för den drabbade – det HAR hänt. Genom folks reaktioner förstår man det enorma i situationen.  Den enda man kan prata med är de som går igenom samma sak – och i längden hjälper inte ens det. Till slut har man bara sig själv så det gäller att samla styrka.
En sak vet jag iallafall. Det måste kännas fint att ha mer än åttahundra okända människor som fäller tårar åt en. 

Förändringar på jobbet

Just nu upplever jag att det kommer ske en stor förändring inom mitt jobb framöver. Inte så att jag har något nytt på gång. Tvärtom, flera av mina absolut största uppdragsgivare har plötsligt, av olika anledningar, bestämt sig för att sluta köpa in frilansmaterial helt och hållet (alltså inte bara av just mig, vilket väl är tur). Så nu känns det som att det verkligen gäller för mig. Jag måste vara kreativ och komma på nya sätt att ha en stadig inkomst. Det känns lite.. tomt liksom. Med bara luft under fötterna. Visst kommer det dyka upp något? Det är minste tre år sedan jag senast inte visste vad som händer till hösten. Jag vet ju av erfarenhet att det alltid löser sig, tur att jag vet vad jag håller på med iallafall! 

Trädkyrkan i Berthåga

Trädkyrkan i Berthåga

Att besöka olika kyrkor och gravplatser för att få lugn och ro i tanken har blivit något av en vana för mig den senaste tiden. Min favorit just nu är en lite gömd plats här i Uppsala: Berthåga kyrkogård, ungefär tio minuter med cykel från huset där jag bor. Inte helt olik den mycket mer kända Skogskyrkogården i Stockholm är den en märklig och overkligt vacker plats med sina öppna landskap och varsamt hanterade natur. Häromdagen var jag i trädkyrkan i solnedgången. Jag satte mig i den just nu tomma dammen framme vid altaret och bara lyssnade. Fågelkören var så stark som jag aldrig hört förut och koltrasten sjöng starkast av alla. Det är något med koltrastar just nu, de följer mig vart jag går.

Skrivmaskinsdagbok från 1992

Skrivmaskinsdagbok från 1992
Jag har hittat en massa gamla dagböcker och anteckningar. Det som är mest spännande är inte mitt liv utan att de säger så mycket om hur livet såg ut då. ”Engelsk oljerock” liksom. Skrivet på min elektriska skrivmaskin.

921028

Nyhet 1: Idag är jag sjuk.

Nyhet 2: Förkyld

Nyhet 3: Det är jobbigt

Nyhet 4: Det är tråkigt att vara hemma från skolan. Jag menar att man inte får träffa kompisarna.

Nyhet5: Jag gick till orkestern, men det var inget idag.

Nyhet 6: Maria har ramlat och fått en spricka i foten.

Nyhet 7: I förrgår var det demonstration utanför Bergateatern. Någon kastade ägg på Britt Ryding. Det var om att det ska sparkas lärare.

Nyhet 8: Igår morse var det sittstrejk i skolan. Över hälften av alla elever var där och jag blev uppskriven för skolk på första lektionen.

Nyhet 9: Vi hade konsert igår med Snålblåsten. Det gick inte så bra för oss, men det hela var roligt och Jannes hade frack.

Nyhet 10: Jag har fått en ny jacka som jag har beställt från Femina. Det är en ”engelsk oljerock” och den är jättesnygg!

Nyhet 11: På fredag åker Bippa och jag till Finland. Vi kommer hem igen på onsdag morgon.

Nyhet 12: Vi ska repetera med teatern halva nästa vecka. (Tisd – torsd)

Nyhet 13: NÄSTA VECKA ÄR DET LOV!!!

Nyhet 14: Nästa vecka börjar Beverly Hills 90210 igen.

Nyhet 15: Jag har tagit bort gipset!

Nyhet 16: Jag har kvartsamtal idag.

Nyhet 17: HÄJDÅ!!

Ett tvärsnitt av livet som tonåring i Åkersberga på 1990-talet….


Tillägg: Britt Ryding var en rektor. Snålblåsten var min orkester, Jannes dirigenten. Bippa är ju min mamma!

Bloggföreläsning

Jag följer statistiken på bloggen och vet att jag har rätt så få regelbundna besökare här. Däremot har jag vissa dagar väldigt många läsare, om jag skrivit något speciellt. Varför är det så? Säkert för att jag inte har något genomgående tema och baktanke. Det är ingen livsstilsblogg, inte en karriärblogg, modeblogg eller matblogg. Det kommer heller inte att bli så. Jag trivs bra såhär. När jag vill att folk ska läsa så verkar de ändå hitta hit.
Nästa vecka ska jag frukostföreläsa på Reginateatern om bloggande för kreativa företagare här i Uppsala, arrangerat av Kreatörslots Uppsala län. Jag hoppas kunna dela med mig av all inspiration jag hämtar bara genom att ha det här forumet att dela med mig av saker i. Lite nervöst är det förstås, jag är ju den jag är och kan inte, som jag tror att många bloggare jag gillar gör, skapa en sammanhållen bild av mitt liv utan att skriva om också andra saker som jag har lust med. Jag hinner inte. Mitt liv, och bloggen, ser ut som de gör, helt enkelt. Det räcker långt!

Här finns inbjudan till föreläsningen, om du skulle råka vara en kreativ företagare i Uppsala län som vill äta frukost och se mig vara nervös på scenen. 

Sömnbrist

Sömnbrist

Det börjar handla om inte några nätters, sömnbrist, inte heller någon vecka eller ens några veckor. Det handlar om månader då jag inte har sovit mer än någon timme i sträck. Och det gör konstiga saker med ens kropp. Yrsel, konstant hunger, obalanserat humör. Huden känns lite som gummi och håret står på ändå. Kan ju också vara en reaktion på de senaste månadernas omskakande händelser, men jag skyller till stor del på sömnbristen. Måste. Få. Sova. Bebisen hostar och hostar, när han inte hostar så äter han eller kryper i sömnen tills han väcker sig själv. Den stora vill ha mjölk eller vill inte ha mjölk, vill gå på toa eller drömmer. Jag studsar upp och ner ur sängen som en jojo. Tvåbarnslivet. Glamouröst är det INTE. Jag sitter på jobbet och drömmer mig bort bland gamla resebilder och festbilder från förr. Hur livet förändras.

Road trip runt Las Vegas med Pernilla, våren 2010.

Samma roadtrip, tidigare på dagen.

Skolverket

Skolverket
Just nu håller jag på med ett gaska stort jobbprojekt. En tidning jag är redaktör för som ska handla om skolan, för att sammanfatta det mycket kort. Därför besökte jag i går Skolverkets nya lokaler i det gamla tingshuset på Fleminggatan i Stockholm och blev imponerad. Det var så himla snyggt och respektingivande där! Någon riktigt smart inredningsarkitekt hade verkligen använt sig av de resurser som byggnaden ger och gjort det bästa av dem. Jag skulle ha kunnat stanna där länge bara för att fota inredningen. Men jag hann inte med mer än några Instagrambilder, ja och så porträtt på min intervjuperson förstås (gissa vilken inredningsdetalj på bilden nedan vi använde oss av för porträttet…). Men de får ni vänta till Almedahlsveckan för att titta på. Vill ni följa mig på Instagram så heter jag Tjohanna.


Tillägg: har nu lyckats googla mig till att det är Tema arkitekter & inredning som gjort inredningen, tillsammans med Skolverkets egen projektledare. Huset är till stora delar K-märkt. 

Lite mindre kärlek

Lite mindre kärlek
Jag läste en sak i Underbaraclaras blogg en kort tid efter efter att Karin gick bort. Några ord som fastnade hos mig, som just då kändes som för magstarka för mig. Men nu. Jag känner verkligen igen mig.

”En av de stora förlusterna när en närstående går bort är att man själv blir mindre älskad. Det är ingen ädel känsla men precis så känns det. En person som älskade och brydde sig om en är borta. Och för varje sådan förlust blir man lite mera vuxen och lite mer ensam.”

När någon man älskar går bort så försvinner också en stor del kärlek från ens liv. Det är en person mindre som älskar en här i världen. Just när allt hade hänt kände jag stark tacksamhet över att ha fått ha så mycket fin kärlek i mitt liv. Karin var alltid så frikostig med att säga att hon älskade mig, att uppmuntra mig och mitt ibland dåliga självförtroende i relationer och alltid få mig att känna mig värdefull och stark. Hon kunde göra det för att hon känt mig så länge, för att hon har sett mig bli den jag är och för att hon stöttat mig under några riktigt jobbiga perioder. Jag lyssnade alltid på vad hon sa.
Nu är jag arg för att jag inte längre har den kärleken i mitt liv. Jag behöver den. Jag menar inte att det inte finns folk som älskar mig, jag har flera fantastiska vänner och en underbar familj som stöttar mig nu och som lyssnar och försöker förstå. Men det är, hur hemskt det än låter, inte samma sak. Jag har ett hål i mitt liv där det brukade finnas vänskap och kärlek som inte liknade något annat. Vad ska jag fylla det med nu?
Jag har, precis som Clara, tröstat mig med barnen och Matildas kloka syn på livet och döden. Så här sa hon när jag berättade för henne vad som hade hänt.
”Men mamma, det gör ingenting för nu är Karin en osynlig ängel som följer med oss överallt.”
Och den tanken har styrkt mig. Men inte idag. Idag vill jag bara ta upp telefonen och ringa henne, jag behöver min älskade vän. Och så finns hon inte där. Det är banne mig inte rättvist.

Ängel-Karin (till vänster) och hennes ängelkompis ”Lysa”. Ritat av Matilda.

Vakna vakna

Vakna vakna

Apropå trötthet och sömnbrist. Hittade det ultimata överlevnadskitet på italienska delikatessaffären igår. Choklad med espresso i. Kan det bli bättre? Jag åt tre på raken såklart. 

Ibland vet man

Ibland vet man
Den här texten skulle jag väl ha publicerat för sådär fem sex veckor sen men livet kom emellan.
Tänk att man så gott som aldrig vet vilken betydelse vissa människor ska ha i ens liv. Inte när man först träffar dem.
Tänk om jag hade vetat de där första nätterna på Aftonbladet att min vikariekollega Pernilla skulle bli en av mina allra bästa vänner, en vän som jag skulle dela både glädje, frustration, sorg och många resor med?
Tänk om jag hade vetat när jag klev in på första föreläsningen i teatervetenskap hösten 1996 att en av de som satt där skulle vara den jag följde genom sjukdom och kamp, som alltid funnits där för mig när det varit som mörkast? Älskade Karin, jag hoppas att jag sa till dig tillräckligt många gånger hur tacksam jag var för att jag fick ha dig. Men jag tror faktiskt att jag gjorde det, jag är så glad att jag gjorde det.
Att den person som råkade svara på BVC när Matilda var nyfödd skulle bli vår vägledare och vårt stora stöd under jobbiga spädbarnsmånader och framåt genom livet som föräldrar.
Att den man som gick förbi utan att hälsa när vi flyttade in i vår förra lägenhet också skulle bli anledningen till att valde att flytta därifrån.
Nej. Det är inte ofta man vet. Men ibland vet man. När jag satt på en 60-talsfest i Flogsta låghus i  mars 2002 och min klasskompis från JMM skrek ”ta Martin! Han är singel!” Strax efter det visste jag. Kanske inte när vi hånglade vid kvarterslokalen intill lite senare, kanske inte när jag satt i en soffa och hans mycket fulla och glada kompis i skrikig Hawaiiskjorta stojade omkring oss. Kanske inte heller när jag kom hem till Martins studentrum och såg hans Doktor Kosmosskivor. Men sen på natten. När jag de fem minutrarna (ungefär) som jag sov drömde att vi hade barn tillsammans. Då visste jag. Och ja, resten är historia eller hur man ska säga. Vår tioårsdag firade vi med ett mycket trött glas cava på en tapasbar här i Uppsala, Karin var redan mycket svårt sjuk och vi var i tankarna hos henne. Men ändå. Tio år!

Jag och Martin på valborg 2002 – en månad efter att vi träffats.

Inatt jag drömde

Inatt jag drömde
Jag sover mycket dåligt just nu. I många veckor har vi blivit väckta nästan varje timme av något barn och både dagar och nätter har gått som i en dimma. Nu när barnen äntligen sover bättre så har jag upptäckt att jag inte sover iallafall. Istället snurrar mina tankar i en allt snabbare takt och när jag sover är drömmarna komplicerade, stressiga och ibland obehagliga.. Det handlar enbart som allt som hänt mig de senaste månaderna, uppblandat med lite ångest från höstens flytt. Vi flyttade alltså på grund av en granne, nu när allt är över kan jag väl ändå avslöja så mycket. Situationen i huset gjorde det helt ohållbart att bli kvar. I ett år väntade vi på att vårt nybygge skulle bli klart, under den tiden han nästan alla andra i huset flytta på grund av samma granne och jag tvingades att bli ordförande i bostadsrättsföreningen, trots att jag var höggravid. Sista halvåret led jag mig igenom och efteråt känns allt det där som en jobbig dröm i sig. Ändå förekommer också grannen i mina drömmar ibland, krävande och anklagande.
Vad kan man göra åt detta? Det finns ingen tid på dagarna att bearbeta allt som hänt, det måste ha med det att göra. Det måste finnas ett sätt att kunna göra något konstruktivt, kanske kreativt, av sömnlösheten och drömmarna? Så att inte allt känns så meningslöst.

Idag

Idag

Detta är vad jag tillbringar fredagar med nuförtiden. Barnen och ett mer eller mindre kreativt kaos.

- Posted using BlogPress from my iPhone

Location:Pelargatan

Värme för en frusen

Värme för en frusen
Några dagar innen mitt liv vändes upp och ner till ett sorgset kaos så var jag och barnen i botaniska trädgården och tropiska växthuset här i Uppsala. En så himla fin plats att besöka om man känner sig frusen i kropp eller själ. 

Det var då

Det var då
En gång i tiden sysslade jag med konstfoto. Analogt såklart, timmar i labbet bakom. Jag hittade några från två av mina projekt när jag gick igenom gamla bilder i jakt på minnen. 


Gustav Bendt på Stampen, slutet av 1900-talet.
Interakt på Fylkingen 2001 
Soviac på Stampen, slutet av 1900-talet.
Interakt.

Livets vägar

Det är svårt att veta hur och hur mycket jag ska skriva om det som händer mig just nu. Jag har ett enormt behov av att uttrycka hur jag känner, men vill samtidigt inte göra livet jobbigt för någon annan. Jag har skrivit så många långa inlägg som jag till slut valt att inte publicera och som jag nog aldrig kommer visa för någon. Men nu har det kommit en annons i tidningen så allt är väl liksom öppet nu. Och sanningen är lika iskallt fruktansvärd, hur lång tid det än går och hur många som vet eller inte vet. Min fina, fina, fantastiska vän är borta och kommer inte tillbaka.
Det har i flera veckor känts som att hela världens sorg tillhör bara mig och de runt mig som sörjer vår älskade Karin. Ingen som inte förlorat någon som jag har förlorat henne kan förstå. Chocken, det plötsliga akuta i hela situationen. Avskedet på sjukhuset. Sorgen som är som en spång över forsande vatten. Ibland har man foten på en bräda och allt känns helt okej, det kommer att gå bra. Sen fastnar blicken mellan bräderna, nere i det forsande djupet. Kanske fattas en bräda och man trampar rakt igenom. Då är saknaden helt gränslös, tårarna rinner, det är som en kran som kan vridas på lite närs om helst. Det kommer när man minst anar det.

Men i förrgår var jag på BVC med Pontus. I väntrummet satt en tjej med två barn i samma åldrar som mina. Hon pratade i telefon och tårarna rann, hon var väldigt upprörd och ledsen. Samtidigt lekte hon med sitt stora barn med ena handen och hade en bebis i famnen. Jag kände igen mig så otroligt mycket och tänkte just då att nej, det är egoistiskt att tro att just min sorg är den värsta. Man kan inte jämföra så.

Men.
Min sorg är min.
Jag kommer att sakna henne så mycket. Så mycket. 
Och livet går vidare, det måste det ju. Jag jobbar och nattar och handlar och lagar mat till och med skrattar. Jag träffar mina vänner, jag träffar alla hennes vänner. Jag håller Karins nyfödda, fantastiska, friska, sovande barn i mina armar och ser på bilden av henne när hon höll Pontus precis lika liten i höstas. Livet. Man kan aldrig veta vilka vägar det ska ta.
Liten uppdatering: här har jag skrivit lite mer om det här. 

Världen har upphört

Världen har upphört
2 april skrev jag detta, men det har inte känts som läge att publicera. Men när är det egentligen läge? Publicerar nu.

Världen som den var har upphört att finnas. Varje andetag, varje sten jag går på, varje ord som kommer ut ur min mun och mina händer känns nya, ovana.
I går vaknade jag till en ny månad. April. Min första tanke var att jag ville spola tillbaka. Jag vill att det ska vara mars för alltid för då var det iallafall den här månaden vi pratade med varandra, den här månaden hon levde och vi planerade för framtiden tillsammans med våra barn. Nu är det april och jag ska leva vidare utan min vän vid min sida. Min fina, älskade vän som funnits som en ryggrad för mig när livet varit svårt. Min vän som jag skrivit till så många gånger, långa brev för att hon ska veta precis varje liten detalj om det som är jag, för att inga missförstånd ska ligga mellan oss. Som jag älskade så mycket och som jag vet älskade mig tillbaka.
Mitt livs värsta vecka ligger bakom mig. Ett nytt liv ligger framför mig. Hur förlusten ser ut har jag inte ens börjat förstå. Alla mina minnen, mitt vanliga sätt att tänka och känna, ligger i vägen. Jag sätter ord på allt till alla andra och kan inte förklara någonting alls för mig själv. Så mycket ord runt mig, om känslor och saknad och avsked. Ändå kan jag inte förstå att det här verkligen händer. Jag sitter stilla i soffan med händerna i knät och nej, det är för oerhört, det går bara inte. Det kan inte vara möjligt.

Försommarkänslor

Försommarkänslor
Vårkänslor. Jag har sovit kanske två sammanhängande timmar i natt, resten blev uppstyckat av bebisskrik, bebisskrik och.. bebisskrik. Men solen värmer och jobben rullar in så man ska väl inte klaga! Och här på loftet är det rena försommaren. Funkar ofta så när man jobbar med mat och inredning har jag märkt, man får hela tiden ligga ett steg före. Och nu verkar det som att det varit sommar i matstudion därnere. Det känns bra att sommaren inte är så långt borta. Jag hoppas vi kan tillbringa vår i lite olika fina hus på landet.

Tvära kast

När man varannan dag är mamma (ja, eller det är jag ju förstås varje dag, men ni fattar) och varannan dag journalist som så gärna vill vara med där allt händer, då är det inte alltid så lätt att hitta balansen. På jobbet längtar jag hem, hemma längtar jag till jobbet. Som jag har skrivit förut så finns det få saker som är så inspirerande som att få barn. Idéerna sprutar. Problemet är tiden att omsätta dem i handling innan det är för sent.
Jag vet inte vad jag vill säga med det här egentligen. Bara att jag är så glad att jag är frilans, min egen. Då kan man åtminstone jobba lite hur som helst. Och att jag ibland känner mig som att jag ska flyga iväg för att jag VILL så mycket. Exakt vad är lite oklart ibland. Men storverk ska det vara. 

Fröken gårkvinna

Fröken gårkvinna
För några veckor sedan gick vi på en lördagspromenad. ”Titta det är en flicka!” skrek Matilda. Vid vägkanten, på bygget vid vårt hus, stod en övergångsställeskylt – men inte med en herr gårman. Utan med en alldeles piffig fröken gårman med kort kjol och yppig byst! Nästa dag gick vi till förskolan. ”Titta en annan flicka!” skrek Matilda. På övergångsstället längre ner längs gatan fanns en annan fru gårman, mycket sedligare med bastant utseende och knälång kappa. Vad nu då?
Nu har min kollega Anders Hedberg Magnusson skrivit en artikel utifrån detta i lokaltidningen 18 Minuter, och det hela har uppmärksammats av TT vilket gör att det för tillfället står om yppiga fru gårman i både DN och SvD på nätet, samt en lång rad andra lokaltidningar och bland annat bloggen genusnytt. Matildas upptäckt har lett till att Uppsala kommun nu byter ut sina skyltar, faktiskt är det tydligen redan gjort på ett av ställena enligt sms-rapport från en kompis!
Läs artikeln i 18 Minuter här.
Man kan ju undra hur de här felaktiga skyltarna har spritt sig över landet om de bara tillverkades en kort tid, som Anders berättar i artikeln. Här började det iallafall i Hässleholm där  gatuchefen blev lite sugen på vader och kjol. Skylten finns också i Göteborg, men den reportern kollade visst inte upp saken. Säkert finns den i fler städer, skulle vara kul att veta!
För yppig, enligt VV. Men Uppsala kommun gillar snygga tjejer!

Så här ska det se ut. B3-2.

Bo på bygge

Bo på bygge
Vi har ju flyttat, som en del kanske vet. Den 22 december, på min födelsedag, gick lasset. Och för det mesta är vårt nya liv helt underbart. Lägenheten är sprillans ny. Vi har valt fina fondväggar i varje rum. Köket är snyggt turkost. Toaletterna är stora, fräscha och, inte minst, TVÅ. Till och med att bo mitt i en byggarbetsplats är helt okej, man känner sig lite som herre på täppan här. Vi bor på femte våningen i den första färdiga porten i det första färdiga huset i ett nytt stort bostadsområde. Varje morgon kvart i sju väcks vi av en vissla som talar om för byggarbetarna att det är dags att sätta igång. Vi kan stå på vår stora balkong och överblicka det hela.
Ja, allt är nästan perfekt. Det enda som inte är perfekt är fyraåringens allt mer sorgsna prat om gården vi hade vi vårt förra hus. Tulpanerna, sandlådan, hur vi kunde gå rakt ut barfota och känna det som att vi ägde den trots att det egentligen var ett lägenhetshus vi bodde i. Köksfönstret som om somrarna fungerade som serveringslucka till grillen. Den enda fördelen med att bo på nedersta våningen, den kommer vi sakna enormt mycket. Det är inte lika personligt här. Jag hoppas vår kommande innergård här blir fin, mest för Matildas och Pontus skull. Och jag hoppas vi ska trivas här, bättre än i förra bostadsrättsföreningen som präglades av konflikter, bråk och missförstånd mellan grannar.

Nytt bloggutseende!

Som ni ser har den här bloggen ändrat utseende rejält. Jag har inte hunnit anpassa utseendet bakåt ännu, så  det man läser från tidigare kan se lite konstigt ut. Ha tålamod!

UNder tiden kan ni roa er med att titta på mina arbetsprover och mitt CV, som jag gjort länkar till härintill. 

Då, då och då

Då, då och då

Tio år sedan…
Jag kom in som reserv och började på journalistprogrammet, JMM, på Södertörns högskola, ett av mitt livs bästa beslut! Där fick jag första terminen bland annat använda en digitalkamera för första gången. Jag blev också ett med några människor som skulle bli fina, nära vänner. Jag och Gustav hade precis gjort slut och jag var fri, förvirrad, lite ledsen och lättad. Det året för tio år sen var både mitt bästa och mitt jobbigaste.

Jessica och jag, på den där första digitalkamerabilden.

Bilden på mig från elevpresentationen.

 Sara, lite senare samma år

 Jöran och Jessica på pendeln till Flempan

Fem år sedan…Vikarierade som webbredaktör på Hyresgästföreningen. Trevliga kolleger, superbra arbetsplats men i slutändan inte så tillfredsställande arbtetsuppgifter för mig, för att sammanfatta det hela. Men bra att få testa på webbredaktörsjobbet! Frilansade dessutom på deltid, mest för Allt om resor och UNT. Jag hade precis blivit gravid med Matilda fast jag inte visste om det än och började känna ett svagt illamående. Snöfri vinter var det också, som nu.

 Jag har visst inga bilder på mig själv, tror inte jag kände mig på topp precis då. Så här härlig vinter var det iallafall i slutet av januari.

Och så här fin kunde januarihimlen vara från vårt köksfönster på st Olofsgatan där vi bodde då.

Ett år sedan…
Mådde dåligt över att bo i Sveriges värsta bostadsrättsförening där man inte kunde känna sig trygg i sin egen lägenhet på grund av grannsituationen. Hade precis blivit faster till en liten rödhårig Svante och var gravid med Pontus fast jag inte visste om det än och började känna ett svagt illamående (déjà vu!). På jobbet var det jättemycket att göra, och jag hade börjat göra fasta uppdrag för tidningen 18 Minuter. Jag och Pernilla började så smått planera vårens resa till New York  för att ha något att längta efter i iskylan. Det var sjukt mycket snö och jag var extremt trött på den.

Photobooth för ett år sen. Jag klippte lugg, efter att ha trånat efter det i flera år. Älskar luggen!

Fotade i tropiska växthuset för ett jobb om var man kan hitta sommar mitt i vintern. Tycker faktiskt inte årets vinter ännu har varit lika hemsk som den förra känner jag nu. 



RESA. SKRIVA. FOTA

RESA. SKRIVA. FOTA


Snart dags för årets upplaga av ”Resa.Skriva.Fota”!


Älskar du att resa? Vill du hitta ett sätt att verkligen bevara dina minnen? I kursen ”Resa. Skriva. Fota.” får du ta del av resejournalisterna Johanna Stenius och Pernilla Sjöholms bästa tips för hur du kan berätta om din resa i text och bild. Resedagbok, blogg, tidningsreportage eller helt enkelt en liten anteckningsbok – formen bestämmer du sjäv! Vi ger dig inspiration, konkreta råd och vägledning.
Kursen innefattar så väl genomgång i fotografiska knep som grundläggande kunskap och övningar i hur man skriver en reseskildring.
Plats: Kursen arrangeras i en vacker vindslokal i centrala Uppsala, cirka tio minuters promenad från centralstationen.
Tid: Datum för kursen är inte spikat men kommer att ske i god tid före sommarsemestern. Håll ögonen öppna!
Välkommen att anmäla ditt intresse: kontakt@resaskrivafota.se
För mer information titta in på hemsidan: http://www.resaskrivafota.se/

Tvåbarnschocken

Det hände inte när Pontus var nyfödd och jag gick runt böjd med ett värkande ärr på magen. Det hände inte heller när Martin börjaade jobba efter en månad. De börjar hända så smått nu, efter snart fyra månader när jag ska börja jobba halvtid: tvåbarnschocken. Hur får man som tvåbarnsförälder någonsin något gjort? Vårt hem är fult med påbörjade men aldrig avslutade projekt, allt från en halvfull tvättmaskin till öppnade flyttkartonger och halvlagade luncher. På morgonen klär jag på mig i halvmörker för att inte väcka Pontus som förhoppningsvis somnat om, så att tänka ut vad man ska ha på sig finns inte. Jag har ett svagt minne av att jag var hos frisören och klippte och färgade håret när Pontus var några veckor gammal. Nu hänger luggen nästan ner til näsan, hårbotten kliar (är det förskolelöss eller att man konstant svettas för att man jobbar så hårt?) och hårborsten ligger underst i nån hög. Jag dricker kaffe konstant och äter godis däremellan.
Det finns ju pauser. Som nu, när jag skriver och Pontus sitter i sin babygunga. Men pauserna blir så laddade när man hela tiden vet att de tar slut när som helst. Och av nån fiffig anledning har jag dessutom tagit på mig att skriva flera artiklar den här veckan. När det ska klämmas in har jag ingen aning om .

Uppdatering efter en timme: det var förskolelöss i håret. Upptäckte det när jag borstade håret (till slut…) och en liten lus ramlade ner i handfatet. Matilda måste hämtas från förskolan direkt. Så var det med de artiklarna….

Börjar jobba

Börjar jobba
Bebisbubblan är liten för en fattig frilansare. Dessutom har jag alldeles för roligt på kontoret för att vara borta nån längre tid. I februari börjar jag jobba igen, på deltid. Så skojiga uppdragsgivare och spännande idéer, det är bara att höra av sig!

Det provisoriska hemmakontoret… mysigt, men går ändå inte upp mot kära gamla loftet!

Mitt 2011 i en lista

Mitt 2011 i en lista
… samma lista som jag gjorde förra året!

Gjorde du något i år som du aldrig gjort förut?
Ja. Blev tvåbarnsmamma, mitt livs näst mest omvälvande upplevelse efter att få barn första gången.


Den här gången visste vi vad som väntade och laddade upp med ersättning och flaskor i förväg.

Har du några nyårslöften?
Precis som förra nyår lovar jag mig själv ett lugnare år. Och jag hoppas att det verkligen BLIR så den här gången! Träna och äta bra och bla bla, ja jag kanske försöker.

Blev någon/några av dina vänner föräldrar i år?
Ja! Och flera nya som inte har barn sen tidigare är på gång, så himla roligt.

Vilka länder besökte du?
USA, Finland och Sverige.

Vilket datum från år 2011 kommer du alltid att minnas?
Den 3 oktober när Pontus föddes.

Vad var din största framgång 2010?
Oj vad svårt. Jag har inte känt mig så jätteframgångsrik. Men mitt roligaste jobb var nog min och Pernillas resa till New York, som resulterade i två artiklar i Vagabond.


Jag, en pizza och en helsida i senaste Vagabond.

Största misstaget?
Att jag tvingades ta på mig posten som ordförande i vår bostadsrättsförening. Ansvaret från helvetet, helt klart. Mer om detta i senare inlägg, när flytten definitivt är över.

Bästa köpet?
Vår nya lägenhet!


Martin inspekterar och Pontus bajsar i nya köket. 

Vad spenderade du mest pengar på?
Lägenheten, helt klart. Om den inte räknas så var det nog resan till New York som kostade mest. Två gravida, trötta journalister och världens bästa shoppingstad är en farlig kombo!

Gjorde någonting dig riktigt glad?
Ja, efter många försök blev jag ÄNTLIGEN gravid igen, det gjorde mig så lycklig!


Pontus Pelle Sixten föddes den 3 oktober med planerat kejsarsnitt

Vilka sånger kommer alltid att påminna dig om 2010?
Kanske den där ”Moves like jagger”. Inte för att jag älskar den särskilt mycket men för att jag mer än halva året trodde de sjöng ”Move my jacket”.

Var du gladare eller ledsnare i år jämfört med tidigare år?
Trots den stora lyckan att Pontus kom till oss så måste jag nog ändå säga att jag varit ledsnare än tidigare år. Jag har varit så innerligt trött, vi har jobbat så mycket och hela processen med att först renovera vår lägenhet och sedan sälja den och flytta har tagit hårt på mig. Jag har också oroat mig mycket och länge för en av mina absolut käraste vänner som fick barn alldeles, alldeles för tidigt.

Vad önskar du att du gjort mer?
Träffat mina vänner.

Favoritprogram på TV?
Glee

Vad gjorde du på din födelsedag 2010?
I stil med resten av året så flyttade vi precis den dagen. Så jag firade med tårta i den nya lägenheten innan flyttlasset kom.

Hur skulle du beskriva din stil år 2010?
Mycket trikå, som följd av graviditeten och tiden därefter.

Den bästa nya personen du träffade?
Alla fantastiska människor som hjälpte oss genom min graviditet med extrem förlossningsoro och oron för första tiden efter, som hjälpte oss att lösa det så att det blev en fin upplevelse. Ja, och så lilla POntus själv förstås.

Bästa boken du läste i år?
Har nästan inte haft tid att läsa seriösa böcker alls i år. Jag som annars läser så mycket, att jag ska göra det igen får väl bli ett nyårslöfte då!

Största musikaliska upptäckten?
Hmmmmmm… vad har varit i år? Danger Mouse?

Något du önskade dig men inte fick?
Lugn och ro.

 Den enda korta tid av riktig ro vi fick i år, tre helt fantastiska och jättevarma veckor på Kitö.

Att bara vara förälder

Jag fick ett mejl från en kompis som en reflektion på det här inlägget och mina andra om amning och föräldraskap. Hoppas han tycker det är okej att jag klistrar in lite, för han har en så bra poäng.

Jag kan känna mig in i känslan av att inte kunna amma och ständigt få höra att en riktig mamma ska amma. Trots att det bara är skitsnack. Jag är lika trött på alla som hackar på att pappor inte gör si eller så eller inte tar ansvar. Känner vi många som inte gör allt för sina barn? Jag känner kanske ett fåtal, men de är verkligen undantagen. Småbarnsföräldrar behöver pepp och stöd, inte en massa oro, fördomar och förakt.
Förresten, har du nån gång känt att du måste undvika att läsa tidningar för att slippa se amningsreportagen? För så känner jag just nu nämligen. Jag vet inte om jag klarar en artikel till som hackar på pappor.

Min kompis har alltså sedan första början som förälder ensam haft ansvar för sitt barn. Han har flaskmatat, tagit ut alla föräldradagar (efter en viss kamp, ska sägas, eftersom ogifta pappor inte automatiskt har rätten till vårdnad), lekt på öppna förskolor och lekplatser, vaggat, vabbat, stekt fiskpinnar och allt annat som man nu sysslar med som förälder som man inte gjorde innan, ensamstående eller inte. En standardförälder på många sätt alltså, och en kärleksfull pappa till sin son. Ändå upplever han ofta frustration och hittar sällan bra rådgivande läsning som han kan känna igen sig i, eftersom han tillhör minoriteten ensamstående pappor. En stor del av läsningen riktar sig nämligen till mammor och den som handlar om pappor lyftar inte alltför sällan fram pappor som tar ansvar för sina barn som lite extra ”duktiga”, och nästan uteslutande i relation till mamman. Men om mamman inte finns? Då finns tydligen inte pappan heller och då är det synd om barnen. Konstigt nog, för när jag träffar min vän och hans glada son så är det då rakt inte några jag tycker synd om. Tvärtom, skulle jag säga. 
Hur skulle det vara att börja prata om föräldrarollen och inte ”mammarollen” och ”papparollen”? Då kanske man skulle kunna börja överbygga de stora föreställningar och fördomar som finns om hur mammor och pappor ”ska” vara och hur familjer ”ska” se ut. Då skulle dessutom alla samkönade par med barn också automatiskt vara inkluderade.
”Hur ska jag förklara?” undrar min kompis. Ska man ens behöva förklara? Man ska bara kunna vara, och känna sig trygg med det

Kärlek

Kärlek
Idag är en dag fylld av både lycka och oro för livets bräcklighet. Själv försöker jag hantera fyråringens ilska över kända och okända saker och sänder tankar åt de håll där folk behöver dem.

Hejdå paradiset

Hejdå paradiset
Det här inlägget har jag tänkt skriva ett tag men inte haft tid. Jag har skrivit om det förut, drömmen om paradiset som inte finns.
När man väl har börjat tänka på det, att det är vår orimliga dröm om de orörda stränderna som bidrar till den globala exploateringen allt mer, så kan man inte sluta. Resereprtagen som jag och många journalister med mig spyr ur oss bidrar. Som den här artikeln i Dagens Nyheter. Gili Meno, ”den minst exploaterade” av tre korallöar. Nä, inte så länge till va, inte efter att söndagsbilagan publicerar en gigantisk artikel om den. ”Här finns ingen elekricitet, inga motorcyklar, ingenting att göra”. Det som vi fasar för här hemma är den högsta drömmen på resan jorden runt, särskilt för en backpacker. Status rentav.
”- Vi har varit på Bali, men tyckte det var hysteriskt, vi har varit på Lombok men gillade inte det heller. Och så kom vi hit – och det är helt underbart! säger ett par från Nya Zeeland lyriskt.”
Jag slår vad om att om fyra-fem år kommer samtliga stränder på Gili Mena likna Lonely beach på Koh Chang – en gång en lite mer undanskymd, mindre exploaterad strand, numera full av jonglerande killar i dreadlocks och solbrända svennar i thaifiskarbyxor som bor i hyddor med stengolv.Så som det blir om inte charterhotellen hinner först.
Jag tycker faktiskt att hela resejournalistiken liknar en enda stor klyscha ibland. Kanske har jag skrivit för många såna här reportage själv? Jag tycket i och för sig att andra halvan av reportaget i DN är bättre, den som inte låtsas att Gili Meno är ett bortglömt idylliskt paradis utan en ö där det faktiskt bor folk med riktiga liv och problem. Men den stora problemet kvarstår – hur den konstruerade paradisdrömmen som bara är till för oss som har råd ska hanteras. För att sluta resa helt är ju som sagt inte ett alternativ, alltför många människor överallt är beroende av turismen som källa till inkomst.
Lonely Beach, Koh Chang, Thailand. Jag kom, såg – och fick dåligt samvete.
ps. På DN:s hemsida ser det ut som att artikeln publicerades 1999. Så långsam är jag inte med mina inlägg, det var alltså för några veckor sen jag såg den i tidningen.

En fin dag

En fin dag
Efter många veckor av sömnlösa nätter och skrik är det inte oavbrutet som man känner den där bebislyckan alla tjatar om. Efter många trötta dagar med gnäll och trots är det snarare tvärtom – man undrar varför man hade fått för sig att det här med barn var en bra idé.
Men vissa dagar är livet ljusare än andra dagar. Vissa dagar får man gå till sjukhuset och träffa en av sina finaste vänner som i augusti fick barn i vecka 25 efter flera månaders oro. Och man upptäcker att bebisen faktiskt nästan är lika stor som en vanlig nyfödd bebis, man märker att vännen och hennes man ser lite gladare ut än på väldigt många veckor och när man tittar på sin egen bebis och deras så är skillnaden inte så stor. Och man ser sin fina vän och hennes man varsamt lägga ner sin dotter i barnvagnen med syrgastub i underredet och sen går man tillsammans ut på deras livs första barnvagnspromenad. Den lyckan, den går inte att beskriva.
Jag och min vän har haft barnvagnspromenaderna som målbild ändra sen nån gång för evighetsmånga månader sen när jag var i mitten av graviditeten och deras problem började. Nu är vi snart där. Åh.
Vi. Och våra barn.
En annan fin sak som hände på sjukhuset idag var att jag mötte den aurorabarnmorska som genom samtal hjälpte mig att komma över min förra, traumatiska, förlossning och komma till beslutet om kejsarsnitt. Jag har henne att tacka för enormt mycket och vi hade inte hörts av sen Pontus föddes. Hon blev så glad att se oss att jag blev helt rörd. Och det var fint att berätta att allt har gått så mycket bättre den här gången. Att vi gjorde rätt val.
Så ja. En fin dag.

Vi ses på Hyndans

Vi ses på Hyndans
Det var 1995 som jag första gången upptäckte vad jag verkligen gillade att göra, vilka människor jag passade bäst med, var jag helst ville vara. Jag började trean i gymnasiet och hade precis tågluffat genom Europa. Roskildefestivalen, Amsterdam, London, Dublin. Jag gjorde dreadlocks hos en källarfrisör i Kensington, vi reste på en galen klassresa till Prag under hösten. Mörka höst- och vinterkvällar fylldes av mina tre bästa vänner som jag var som förälskad i: Hagar, Malin och Anki. Och vi sysselsatte oss på tre platser som inte finns kvar idag men som väcker fantastiska minnen hos alla oss som var unga och lite alternativa i Stockholm i mitten av 90-talet: Café Gul, Skitiga duken och Hyndans hörna. Café Gul ,ett nattöppet fik där man drack gigantiska koppar te och köpte bullar på nattbageriet intill. Skitiga duken, en skramlig bar i Gamla stan där ölen var lite för dyr. Och såklart Hyndans hörna där det var lätt att sno slattar eller tjata till sig en öl från någon som var lite äldre med bättre resurser. 23-årsgränsen hindrade oss inte från att varje helg stå i den långa kön på Kornhamnstorg för att få komma in i vad som kändes som en drömvärld för oss som kom från en förort där ingen annan var som oss. En enda gång blev jag nekad i dörren, det var när jag hade klätt mig helt i 1970-tal, från superutsvängda manchesterbyxor till ultratight randig trikåtröja. Men det var enda gången. För sen kände vi både bartendrar och vakter och det var mer som en glad hemmafest än något annat. Jag har kanske aldrig mer haft så roligt i mitt liv som vissa av kvällarna där på Hyndans. Och minnet av mina vänner där har ett slags skimmer över sig. Kanske inte bara på grund av stället utan för att det dök upp under en period i mitt liv när jag behövde det som mest. Efterfesterna, nattbaden vid Slussen, dagen efterfikorna på Kafé String och Blå Lotus. Och sedan, det första året, första morgontåget hem till Åkersberga. Och så musiken, förstås! Garbage, Charlatans, Pixies, Sonic Youth. Kanske också min riktiga musiksmak grundades där och då. När jag ett år senare, 18  år gammal flyttade hemifrån till en liten etta i Hornstull blev jag stammis på Hyndans. Förälskelsen höll i sig i flera år, tills vi så småningom gick dit alltmer sällan och stället, något på dekis, stängde för gott med en hejdundrande hejdåfest där jag som tur var fick med mig lite av inredningen hem. En affisch som hängde ovanför källartrappan: ”Ung fri och nykter”. I flera år hängde den i min lilla kokvrå. Nu vet jag faktiskt inte vart den har tagit vägen.
Det är märkligt vilka minnes-stigar man hamnar på när man inte sover på nätterna.

Anki, Hagar, Malin, jag. Våren 1996, tror jag.

Sommaren 1996, Roskildefestivalen. Jag och vår uppblåsbara lägerflagga Kent (inte döpt efter bandet, men säger inte mer för att inte såra någon). Vi hade precis tagit studenten och kände oss oövervinnerliga. De Stockholmsansikten man träffade på Roskilde dök alltid upp på Hyndans framåt hösten.

Bebistrött

Bebistrött
Att vara egenföretagare som är van att spruta idéer ur sig vi första bästa tillfälle är inte så lätt när man ska vara föräldraledig och dessutom inte får sova på nätterna. Hjärnan känns seg som kola och idéerna är mycket långt borta. Samtidigt är jag rastlös och lite sur för att jag inte kan vara lika kreativ som jag brukar. ”Sov när barnet sover” säger alla, det är så himla svårt! Och ändå har jag alla chanser, Pontus sover åtminstone ungefär 75% av tiden. Och det är inte så att jag kan jobba när jag har tiden, förra veckan gjorde jag en lämning som normal ar en förmiddag. Den tog tre dagar. Kanske med en veckas sömnbrist till, att det går att vila på dagen då?

Tvåbarnschock

Tvåbarnschock
Mina två. Matilda och Pontus. Livet.

Nu är jag tvåbarnsmamma! Efter tre korta timmar på bb blev jag nerrullad till en operationssal och mindre än en timme efter det var Pontus född. Skilnaden mot min förra förlossning, som mer eller mindre varade i sex dagar, kunde inte ha varit större. Jag är så glad att jag har fått chansen att göra allt annorlunda, tack vare fantastisk mödravård här i Uppsala.

Kom och köp!!!

Kom och köp!!!
Vår fina lägenhet är till salu och vi har slitit som djur för att göra den så finfin som den är nu. Kom och titta, kom och köp! Här finns annonsen (är den borta är lägenheten förhoppningsvis såld).






Höggravid

Höggravid
Nu har jag slutat jobba för några veckor. Om mindre än två kommer bebisen ut, med ett planerat kejsarsnitt som jag har kämpat för i många veckor. Man skulle faktiskt kunna kalla det för en riktig ”resa” om man vill vara lite klyschig.
Det tog nästan ett år för oss att bli med barn den här gången. Vi kämpade och gick på provtagningar och grejade. Och längtade. Därför blev jag ganska överraskad när min känsla efter att äntligen ha fått det där plusset på stickan inte var glädje utan någon sorts desperation. Vår första tid med Matilda var hemsk. Sista tiden innan förlossningen var hemsk, själva tiden på sjukhuset var hemsk och väl hemma fick jag en depression som inte släppte förrän jag slutade amma (vilket jag som tur gjorde ganska snabbt). Nu fick jag panik av bara tanken på att det skulle kunna bli likadant igen. Förta graviditetsmånaderna präglades av oro, gråt och sömnproblem. Som tur har jag verkligen blivit tagen på allvar av alla, från distriktssköterska till specialistmödravårdsläkare. I början av augusti, när jag var i ungefär vecka 33, fick jag beslutet om kejsarsnitt av humanitära skäl. Hur vägen dit såg ut ska jag nog berätta i ett senare inlägg, för jag vet att det här är något jag inte är ensam om. Precis som med flaskmatning är ett ”frivilligt” kejsarsnitt något som många kan ha åsikter om. Vilken tur då att jag inte bryr meig om vad andra tycker!
Vecka 37+1 (om ni undrar vad det är på min hand så har jag bränt mig på spisplattan…)

Postindustriell djungel

Postindustriell djungel

En av mina sista dagar på jobbet innan jag och min stora mage lägger oss och vilar i väntan på bebisens ankomst sitter jag och spelar Machinarium på datorn. Machinarium är ett av få spel som jag verkligen fastnat för,mest på grund av att det är så fantastiskt vackert ritat, och för att själva spelande består av problemlösning. Spelet har redan några år på nacken och jag har tagit mig igenom hela en gång, men det spelar ingen roll. Återupplever gärna miljöerna igen.
Och jag påminns om en av mina bästa oväntade upptäckter i somras, en halvvarm augustidag när vi befann oss i Avesta. En affisch med löfte om barnbio för lilla M lockade oss till

Verket, ett helt fantastiskt inlevelsemuseum som ligger i det gamla järnbruket i Avesta. Det var kanske det häftigaste ställe jag varit på, hur kan man ha missat detta? I de fullkomligt gigantiska gamla hallarna fanns konst som passade så väl in i den gamla industrimiljön, som dessutom var effektivt bevarad. Ja, och så fanns det en Stina Wirsénutställning också där Matilda glatt kastade sig ner i en kuddhög för att titta på filmerna om stora och lilla nalle som hon älskar.

Det bästa i hela verket den här dagen var en utställning som är en del av den årliga utställningen Avesta art. Man fick gå genom en masugnskonsert och ett stort mörker innan den skymtade bakom ett tunt draperi: Postindustriell djungel av den franska konstnären Nicolas Cesbron. Som att stiga in i sitt eget Machinarium, kan man bäst beskriva känslan. Genom en gunga mitt i kan man själv sätta alla de overkliga objekten i rörelse på en och samma gång.
Den här helgen är sista chansen för den som vill se postindustriell djungel, och sista chansen att besöka Verket för den här säsongen. Det är kanske mycket begärt att ta sig till Avesta bara sådär om man inte bor i närheten, men jag lovar: det är värt det.
Jag hade till min stora vånda ingen kamera med mig till denna fantastiska plats, men jag hittade iallafall en bild på Postindustriell djungel på den här bloggen, hoppas att det går bra att jag lånar.
Och några bilder på Verket från Verkets egen hemsida.

Den här platsen. Ni måste åka dit. Eller spela Machinarium.

Snart blir jag två

Snart blir jag två

Jag just nu, ritad av fina designermamman Dora Nacsa.
Okej, att jag inte bloggar betyder inte att jag inte finns! Jag jobbar på i allra högsta grad, iallafall någon vecka till. Sen kommer det annat ett litet tag. Annat i form av en ny liten bebis som antagligen kommer sluka en massa energi. Kanske kommer jag blogga om bebislivet igen, precis som förra gången. Det ledde till många bra saker för mig, bland annat mitt stora engagemang i flaskmatningsfrågan. Jag hoppas att jag kommer det! Jobba kommer jag nog också att göra lite grann, som frilans är det så svårt att låta bli. Tillbaka till kontoret kommer jag nån gång under första halvan av nästa år. Men för all del. Hör av er om ni vill ha något skrivet, jag är inte främmande för att hugga i, total mammaledighet är inget för mig.
Vi hörs snart! Kanske redan imorgon.

Ösregn

Ösregn

Imorgon är det midsommarafton och idag ösregnar det i Uppsala. Just nu längtar jag efter ljus på många sätt så nu sitter jag och bläddrar bland gamla sommarbilder istället för att skriva om bosparande som jag borde. Vändpunkten kan väl bli den här dagen? Efter idag blir det väl bättre?







T.R.Ö.T.T.

Snart, snart, snart är det sommarledigt för mig. Jag kan inte förklara hur välkommet det är. Just nu är jag så trött att jag faktiskt inte riktigt vet hur jag orkar ta mig till kontoret på morgonen. Men det gör jag, än så länge. Det kanske hjälper att målarna som renoverar vårt kök står och ringer på dörren redan klockan sju på morgonen så att man inte ens hinner äta frukost.
Åh klippor, hav och barnvakter. Snart är vi där.

NYC

NYC
Det kan hända mycket under en intensiv regnig jobbvecka i New York… Exakt vad får ni läsa i stor resetidning ganska snart!















En dag på Ackis

Just nu jobbar jag och Pernilla med ett otroligt spännande, intressant och engagerande projekt. Vi följer en grupp cancerpatienter som går på yoga i kombination med samtalsterapi i grupp på Akademiska sjukhuset för att producera flera reportage i olika former och sammanhang som ni kommer att kunna läsa framöver. När jag gör sådana här jobb så blir jag alltid djupt rörd och gripen över hur fantastiska, engagerade och medmänskliga människor det finns här i världen som verkligen har hittat rätt plats att jobba på. De som brinner för och kämpar med yogaprojeket är sådana och jag är så glad att de har släppt in oss så mycket. I dag har jag suttit i ett nedsläckt slitet konferensrum deltagit i ännu en yogatimme av många. Läs mer om projektet här, jag kommer att lägga upp länkar sen när reportagen är ute.

Dag 20: den här månaden

Dag 20: den här månaden
Jag har varit en dålig frilansbloggare! Det har hänt en massa saker såklart, jag ska uppdatera efter hand. Just nu känns det överhuvudtaget viktigt att skriva något alls. Så jag fortsätter på mitt dagstema så här flera månader senare.
Den här månaden har våren äntligen kommit, äntligen äntligen äntligen. Jag har aldrig varit så trött på kyla, is och overaller. Just nu skiner solen, buskar na skimrar ljusgrönt och på lunchen sitter vi i solen utan jacka.
Den här månaden är min stressigaste jobbmånad på år och dag. Men jag ska klara det!
Den här månaden är det påsklov och vi ska resa till Kitö, längtar.
Den här månande påbörjar vi stegen mot flytten i januari, lägenheten ska piffas och fixas.
den här månaden mår jag mycket bättre än jag gjort på ett tag!

Söndagsuppdatering

Söndagsuppdatering
Jag har haft en lång paus från bloggen på grund av influensor, gräsänkeskap och lite andra jobbigheter. Men nu är det dags att sätta fart igen! Det bevisar jag genom att uppdatera i ottan på en söndag tänkte jag.

En stor grej är iallafall på gång! Jag och fotografen Pernilla Sjöholm håller på att arrangera en reseinspirationskurs här i Uppsala! Den är till för alla som tycker om att resa, fota och skriva (eller något av de tre) och som vill ha tips och inspiration i hur man kan dokumentera sin resa. Det känns så himla kul att det äntligen blir av och vi hoppas på många anmälningar!! Gå in på vår hemsida vet jag, eller gilla kursen på Facebook!

Internationell fredag

Internationell fredag
Jag och Pernilla har bestämt oss för att anamma vår oerhört viktiga roll som resejournalister och hedra olika länder genom färgmatchade kläder en gång i veckan! Härunder ser ni de två första veckornas klädsel.
Vi inledde med ett äkta svennebanan-tema för det är ju som man säger: ”Borta bra med hemma bäst”. Gult och blått!
I dag körde vi lite solidaritet med de italienska folket mot deras kvinnorförtryckande ledare Berlusconi och klädde oss i italienska färger. Hunden jag håller i är en liten sjungande gondoljär som Pernilla och jag köpte på the Venetian i Las Vegas.

Bröllop i ett flygande student-tefat

Bröllop i ett flygande student-tefat

Nu har jag varit med i tidningen igen. I dagens 18 minuter kan man inte bara läsa min artikel om roliga vigselplatser i Uppsala utan också se mig testa en av dem – iförd min egen bröllopsklänning. Finaste kollegan Pernilla Sjöholm har fotat mig som vanligt.

Vem vill inte gifta sig mitt bland trötta lärarstudenter?

En glasgång med utsikt mot botaniska trädgården – perfekt att skrida fram mot sitt nya liv igenom?
Bilderna är tagna i Blåsenhus, Uppsalas senaste skandalbygge.

Dag 19: Detta ångrar jag

Det är så himla trist att säga saker som ”jag ångrar inget, alla erfarenheter är positiva i längden” eller sånt men det är just så jag känner. Det enda man ångrar kan vara sånt man inte gjorde, men inte ens där tycker jag om att älta och gräma mig. Man valde som man valde.
Men ändå, något måste det ju finnas!
Och jag kommer på en sak nu.
När jag reste runt i Indien för ganska många år sen spenderade vi bland annat några dagar i Bombay, en fashinerande stad minst sagt. Jag har alltid haft en svaghet för Bollywood, älskar dessa filmer för att inte tala om musiken, så det var lite av en dröm som blev sann att befinna sig i denna filmiska världsstad.
En dag på vandrarhemmet dök det upp en indisk man som frågade oss om vi ville följa med och vara statister i en bollywoodfilm i två dagar. Tydligen var det ganska vanligt att filmbolagen raggade västerlänningar på det här sättet, en västerlänning kunde ge en viss internationell stämning och status i inhemska produktioner.
Vi hade andra planer, nästa dag skulle vi resa vidare och stämningen mellan oss två som reste kanske inte var den bästa heller. Så vi sa nej.
Hur kunde vi???? Jag har nästan aldrig grämt mig så mycket som över detta. jag som ÄLSKAR Bollywood, hur kunde jag missa den chansen att få vara med bakom kulisserna?
Fy sjutton.
 .

Dag 18: Min favoritfödelsedag

Dag 18: Min favoritfödelsedag
Min favoritfödelsedag är inte min utan min dotters. Dagen hon föddes förvandlades mitt liv till något mycket mer mångbottnat och mycket bättre. Fast själva födelsemomentet, alltså smärtan, hade jag kunnat vara utan förstås, det är inget jag gärna tänker på eller tycker hade stor betydelse. Det viktiga var att hon kom ut till oss. Vilken grej. Och det tänker jag på varje år hon fyller år – på FN-dagen.
Nyfödd liten M

Dag 17: Mitt favoritminne

Dag 17: Mitt favoritminne
En av mina bilder från Roskilde 2001. Okänt band på campingscenen.
Juli 2001. Jag är 23 år gammal. Singel sedan ett halvår och våren har varit tuff men mycket rolig med massor av nya människor. Jag har börjat plugga til journalist, jag har kommit på att jag vill fotografera på jobbet och jag och en klasskompis har fixat presspass till Roskildefestivalen. Vi bor på mediacampingen och känner oss coola. Min kompis har åkt hem och jag ska snart möta en annan, Tobias, inne på festivalområdet. Där ska vi ligga i hängmattor ich dricka cocktails och sen ska tillsammans med okända nyfunna vänner titta på Håkan Hellströms magiska konsert (en helt otrolig konsert ska det visa sig, detta var ju hans mest hypade period och allt med honom var explosivt och underbart. Men det hör inte till det här minnet även om konserten förlängde min känsla). Jag går genom den varma eftermiddagssolen i dammet med en Carlsberg i handen. Jag har på mig mina snyggaste, bästa jeans, min snyggaste, bästa t-shirt och Converse. Jag känner mig så stark, så säker och så ofattbart lycklig som om det var precis nu allting började. Jag har så mycket framför mig, så många spännande år av roliga jobb, fina vänner och nya kärlekar. Jag känner en lycka som är glasklar, blank och som överskuggar allt annat, just i det ögonblicket älskar jag mig själv totalt.
Att känna sig helt hemma i sig själv för första gången på flera år är den stora lyckan och det vill jag alltid minnas. Det här minnet tar jag ofta, ofta fram när jag känner mig osäker på mig själv. Att jag har varit den där coola, starka tjejen i rött hår och Converse som hade hittat sin uppgift och fotade sina första reportagebilder på Roskildefestivalen. Det var jag. Det ÄR jag.
En annan av mina bilder. Bandet jag följde under festvalen var inga mindre än mina vänner i Hell on wheels, som jag idag mest har lite facebook-kontakt med.

Dag 16: Min första kyss

Dag 16: Min första kyss

Nej, för mig är detta för privat. Det handlar om mina tonår som på så många sätt var en jobbig tid och jag vill inte berätta om min första kyss. Men det finns en, så klart. Här får ni en bild på en kyss istället, en lånad från nätet nånstans. Men fin!

VAB…

VAB…
I dag är det hemmamamma som gäller, med i princip kärnfriskt barn som kräktes en gång i förrgår kväll. Så värst mycket skrivande blir det kanske inte då. Då kan ni läsa detta, som handlar om något extremt upprörande och viktigt som jag skrivit lite om förut här. Den här gången har det hela fått stor uppmärksamhet, alla de stora dagstidningarna har gjort egna vinklar (här och här till exempel). Skriver mer om detta framöver, jag lovar!
Högklackade träskor för småflickor, så fruktansvärt och sorgligt absurt på H&M i Uppsala.

NEJ

Jag tar definitivt och officiellt tillbaka detdär om skidturen. Jag vill faktiskt INTE ha mer av detta, nu får det räcka:
vinter

 

Ge mig istället omedelbart mycket av detta:

var3

Och detta:
var
Sen vill jag gärna att det blir såhär:

sommar2

 
Och såhär

sommar1

En kort period av det här är vackert och inspirerande:

host

Men det här halvårslånga snöfängelset, det kunde man väl få vara utan? Det är helt obegripligt att det bara är januari fortfarande. Hur kan det vara flera månader kvar till våren? HUR?
Så, nu har jag klagat på det. Nu kanske man skulle försöka jobba lite.

Dag 14 : Vad hade jag på mig i dag?

Dag 14 : Vad hade jag på mig i dag?
Ja, vad hade jag egentligen på mig idag? Nu är dagen inte slut så byten kan väl ske men jag har på mig följande:

Stretschjeans från Esprit
Linne från Tradera
Vit blus från Vero Moda
Kofta hittad på vinden
Strumpor från Åhléns
Sockor julklapp från tomten
Skor dr Martens
Halsband present från Pernilla
Armband från Aruba och Thailand
Vigselringen
Glasögon av okänt märke som är lagade med ett gem

Och underkläder
Hej

En dag på jobbet

En dag på jobbet

Jag har i mitt jobb alltid, alltid med mig mitt anteckningsblock. Jag skulle helt enkelt inte klara mig utan även om jag allt som oftast har stora problem med att tyda min egen handstil. Jag gillar verkligen de bilder Pernilla brukar ta på mig in action när jobbar, ett av få tillfällen när jag faktiskt inte är ett dugg medveten om hur jag själv ser ut och beter mig utan bara ser det som finns runtomkring. Idag hittade jag den här gamla bilden när jag intervjuar en helikopterförare efter en flygtur över Grand Canyon.

Den här bilden när jag rapporterar ett julbord är mer vardagsaktig, och faktiskt (kanske inte så förvånande) också mycket mer representativ för hur mitt jobb vanligtvis ser ut.
Jag tror jag ska försöka be Pernilla att ta fler såna här bilder på mig, det kan bli en liten serie!

Vinter

Vinter
Ja, okej. Vintern kan vara rätt fin ändå. Jag längtar sjukt mycket til våren och vill helst inte se en enda minusgrad till egentligen. Men igår var vi ute i vår lilla skog och grillade korv och lekte kurragömma i solen på åkrarna (för Matilda är det inte så viktigt att man gömmer sig bakom något speciellt, det räcker att ställa sig med händerna för ansiktet på en fin plats). Och då var det rätt fint ändå. Så tack vintern, för att du visade vad du kan. En skidtur känner jag att jag vill hinna med nu. Men sen får det lov att bli vår, tack.


Full av isolering

Full av isolering
Just nu händer det mastodontmycket runt mig. Varför är det så, att en stor händelse aldrig kommer ensam? Det har gjort att hjärnan känns svullen och överhettad. Man kan inte ställa en fråga till mig, jag blir helt blockerad. Det känns som om huvudet är fyllt med ett kraftigt isoleringsmaterial som trycker. Åh, hoppas det lugnar ner sig lite snart.
Självporträtt från häromdagen


Tillägg dagen efter: får väl säga också att det alltså inte är något jätteallvarligt som hänt mig, jag mår fint. Så ni (läs: oroliga familjemedlemmar) behöver vara undra om jag inte berättat något som hänt. Det har det inte.

Tofsfeber på Formex

Tofsfeber på Formex
Jag har varit och spanat in vd som gäller i inredningsväg under våren på branschspektaklet Formex. Och jag kan bara dra en slutsats: det enda vi vill ha är Maria Montazami! Mässan var proppad med vackra, inspirerande saker och människor men var var alla journalister? Ingen annastans än i Maria Montazamis monter där det rådde rena paparazzi-jaktstämningen. Väskor, skärp, hundhalsband och armband är några av sakerna Maria designat och ser man tillfolkmassan så kommer de att synas i var mans hem senare i vår. Se fram emot en vår fylld av tofsar.
Maria Montazami med en av sina produkter, ett flätat skärp. På insidan finns citatet som blivit en moderna klassiker inristat: ”Utan läppstift känner jag mig naken, rädd, exposed”. Ett måste till våren?
En av mina egna Formexfavoriter: under barnrumslampa med kantband och pärlor som jag verkligen skulle vilja ha i mitt eget sovrum. Kommer tyvärr inte ihåg tillverkaren.

Vårkänslor

Vårkänslor
I dag har jag varit på ett så härligt uppdrag. Jag säger inte vad nu, det kommer i tidningen nästa vecka, men det fick mig i alla fall att besöka tropiska växthuset och orangeriet i Botaniska trädgården här i Uppsala. Vilken plats! Perfekt att vara på nu i den här tunga kalla årstiden som aldrig vill ge med sig.


Ännu mer prinsigt

Ännu mer prinsigt
Sällan har jag fått så många frågor om en krönika som den förra som bland annat handlade om det likala Uppsalauttrycket ”prinsigt”. Alla som kommer härifrån verkar ha en nära relation till språket,f ör de som inte hade hört det blev nästan lite upprörda, och de som hade hört det blev jättestolta! Och mysteriet med begreppet har dessutom fått sin lösning. Jag fick följande mejl från en läsare. Ett vardagsmysterium är löst!

Hej Johanna,
I morse satt jag och åt frukost och från vardagsrummet hördes ett tjut och ett asflabb! Anders, min make, rullade sig i soffan efter att ha läst din krönika. Han babblade på i rekordfart och jag ska nu försöka sammanfatta historien för dig så ska du få veta ursprunget till uppsalaslanget prinsig.
Prinsig är ett uttryck som har sitt ursprung i Nåntuna (och med ett grabbgäng födda 1977 så kanske kan det vara så att det faktiskt är vänner till dig som en gång myntat uttrycket, eller vänner till vänner). Det har inget med prinsar att göra utan kommer från cigaretterna röda Prince.
Det var en kille i gänget i Nåntuna vars pappa rökte mycket röda prince och som hade för ovana att sprida sina cigarettpaket kring sig, inte minst i bilen. Grabbgänget tyckte det var ett lodigt och lite bisarrt och i viss mån sunkigt beteende och började kalla det prinsigt att vara lite lodig. Det blev ett begrepp som användes ofta och aldrig i positiv bemärkelse, utan bäst översatt med lodig kanske. Detta var i slutet av 80-talet/början av 90-talet. Killarna är inte helt överens om när men det var definitivt under den så kallade rollspels-eran i gänget för då partades det frekvent om prinsigt.
Så, då var det aldrig positivt, men det är ju lätt att se hur ett sånt uttryck kan förändras till positivt om man inte vet ursprunget.
Anders gillade speciellt din titel. Att bära blazer, gärna med uppkavlade ärmar o lofers, är otroligt prinsigt!!!

Kul i alla fall att du skrev om detta! Gillar att läsa dina krönikor!





Dag 13: Den här veckan

Dag 13: Den här veckan
Den här veckan har inte blivit som jag trodde.
Vad jag tänkte i söndags kväll: Åh vad skönt att få börja jobba igen, jag längtar till loftet. Jag har så mycket inspiration.
Vad jag tänker i dag fredag: Åh jag vill bara gå hem. Hur kan det bara vara en vecka sen jag var ledig? Hur kan jag inte ha hunnit med någonting alls den här veckan?
Jag har till och med fått ge bort ett jobb till Pernilla för att jag inte orkade.
Men det har hänt en massa annat istället. Jag har druckit cava med fina, fina tidigare nämnda Pernilla. Jag har varit hos läkaren. En släkting till Martin har varit svårt sjuk och blivit bättre igen. Och bäst den här veckan: min bror och hans fru fick en liten rödhårig son i natt. Jag är så glad för deras skull!
Nu kommer helgen. Jag ska få besök av två fina vänner som jag träffar alldeles för jättesällan. Och förhoppningsvis får jag träffa den där rödhåriga lilla skrutten också!
Nu du brorsan!

Dag 12: I min handväska

Dag 12:  I min handväska

Jag har skjutit på detta inlägg, måste jag erkänna. Väntat på att min handväska ska bli sådär rolig och intressant som andras verkar vara, med chanelläppstift och ett gammalt tunnelbanekort från New York och någon gullig liten pryl jag fått skickad av en hemlig beundrare. Tyvärr så har inget hänt och min väska är full av rätt tråkiga saker. Here it goes. Allt är fotat med min Iphone, som också låg i väskan.

Väskan är jag iallafall nöjd med! Det är en brun axelgrej i grovt tyg som jag köpte i Bangkok.
En bankdosa

Ett halsband med en ekorre (roligaste grejen i väskan, helt klart!) från Etsy som jag råkade köpa när jag letade smycken till bröllopet.

Ett minneskort

Hörlurar

En hopvikt femtiolapp

Plånbok med blommigt foder

Vit kofta

Läppgrejs

En lapp med anteckningar om ett av mina senaste uppdrag

En hög oöppnade fönsterkuvert, bland annat ett hotfullt årsbesked från CSN…

Handsprit

En krona

Hårspänne som jag aldrig använt

Dag 11: Mina syskon

Mina syskon. Jag har två bröder, båda äldre. Jag antar att jag därmed är en ganska typisk lillasyster som alltid velat välja andra vägar. När jag var liten var det en lycka att ha äldre bröder som försvarade, hjälpte en och som man kunde slå (det var när jag var riktigt liten). Min ena bror M lyssnade på Depeche så hans tak som var mitt golv vibrerade, var teknolog i chockrosa overall och ska snart (inom en vecka, så himla spännande!) få sitt första barn efter att under flera år varit pappa tillsammans med sin vackra frus två söner. Min andra bror F älskar Springsteen och jobbade i skivaffären i centrum när jag var liten, en coolhet som ibland spillde över också på mig när jag alltid fick höra de senaste vinylsinglarna först. Han hade flickvänner i sitt rum och en kanin som hete Pine. Nu är han barnläkare och har också en vacker fru och tre barn, Matildas kusiner som hon avgudar. Nu när vi alla är vuxna kan vi umgås på ett nytt sätt, att jag är ganska många år yngre är inget någon längre tänker på. Det är fint med syskon!

Mitt 2010 i en lista….

Mitt 2010 i en lista….
… som jag hittade nånstans på nätet, men varför inte?

Gjorde du något i år som du aldrig gjort förut?
Ja, definitivt, massor! Gifte mig, till exempel. Reste söder om ekvatorn. Köpte foppatofflor till Matilda.

Har du några nyårslöften?
Tänkte försöka mig på godisstrejk, får se hur det går. Skriva mer på Flaskmatningsboken. Och kanske att ha ett lite lugnare 2011 än vad 2010 var.

Blev någon/några av dina vänner föräldrar i år?
Ja, absolut, men det är mest andra barnet som kommer för folk just nu. Och några första också, så klart.

Vilka länder besökte du?
USA, Singapore, Thailand, Australien, Finland, Aruba och mellanlandningar på ytterligare några länders flygplatser.
Aruba
Jag med min enda casonovinst i Las Vegas – 8 dollar.
Vilket datum från år 2010 kommer du alltid att minnas?
13 november när vi gifte oss på stranden på Koh Chang i Thailand.
Vad var din största framgång 2010?
Privat så har jag förverkligat många drömmar, till exempel den om att våga resa långt med barn. På jobbet tycker jag att jag tagit mig framåt med ganska stora steg och vågat ta för mig mer. Några års erfarenhet i ryggen gör mycket för självförtroendet! En av årets höjdpunkter var definitivt när DN publicerade Pernillas och mitt Las Vegasreportage med bild på söndagsettan och allt.

Största misstaget?
Generellt gillar jag inte att tänka i misstag, de flesta erfarenheter kan man lära sig något av i slutändan. Det skulle vara om någon känner sig sviken av mig, för sådant är alltid ett misstag.

Bästa köpet?
Helt klart resan. Och så mina två nya lyxprylar: Imac til jobbet och Canon EOS 5d Mark II att fota med.

Vad spenderade du mest pengar på?
Jämnt lopp mellan resan, kameran och datorn. Och vår nya lägenhet kanske, men den har vi inte betalat än så det får gå på nästa års konto.
Gjorde någonting dig riktigt glad?
Många saker har gjort mig glad, men att ha ett barn som Matilda gör mig glad varje dag. Jag är så lyckligt lottad!
Min bästa grej, varje dag. Här under en blåsig promenad på Gotland i somras.
Vilka sånger kommer alltid att påminna dig om 2010?
This is the first day of my life med Bright Eyes. Dancing on my own med Robyn. I gotta feeling med Black eyed peas (länkar inte till den för den är inget vidare men den är tätt förknippad med några av årets stora upplevelser)
Var du gladare eller ledsnare i år jämfört med tidigare år?
Svår fråga, men jag tror att jag har varit gladare. Jo, jag har definitivt varit gladare. Mer i nuet. Sen har jag såklart varit ledsen för vissa saker också, det är man ju alltid.
Vad önskar du att du gjort mer?
Skrivit på Flaskmatningsboken.
Favoritprogram på TV?
Mad men
Vad gjorde du på din födelsedag 2010?
Slappade hemma med min lilla familj. På kvällen hade vi fika för några stycken.
Hur skulle du beskriva din stil år 2010?
Småbarnsmamma goes media
Den bästa nya personen du träffade?
Ingen nämnd ingen glömd, men jag är väldigt glad över alla nyfunna vänner som jag delat fantastiska reseupplevelser med det här året inom jobbet, ni vet vilka ni är!
Bästa boken du läste i år?
Kanske ”Fågeln som vrider upp världen” av Haruki Murakami.
Största musikaliska upptäckten?
Hm, vad kan jag ha hittat i år? Jag upptäckte Death cab for cutie ungefär fem år efter alla andra. The XX kanske, eller var det 2009? Mycket the XX blev det i alla fall under året. Och Elvis!
Något du önskade dig men inte fick?
Ja, men jag hoppas på bättre lycka under 2011! Det mesta jag önskat mig har jag ändå fått.

Dag 10: Det här hade jag på mig i dag

Dag 10: Det här hade jag på mig i dag
Jag har sällan samma kläder på mig från morgon till kväll. Ibland är anledningen att jag ska iväg på kvällen, oftast är anledningen att jag sätter på mig något som strax visar sig vara smutsigt. Så var det i dag med. Inledde dagen i en svart reaklänning från Monki, tills jag upptäckte att den var nerstänkt med tandkräm. Då bytte jag till en alldeles för fin klänning från Ida Sjöstedt som jag köpt på Tradera för att ha på nyår eller nåt. Nertill ser den dock ut som en manchesterkjol så jag tog den och så en svart top över. Till detta hade jag ett par röda strumpyxor och ett par vita spetsstrumpbyxor- dubbelt är bra när det är kallt! Armband från olika resor till Aruba och Thailand, halsband från Etsy.com. Och så vigselringen. Utomhus hade jag dessutom stövlar från Clarks, vinterjacka från Bruuns bazaar, sjal och mössa från Indiska, vantar julklapp från mamma.

Dag 9: min tro

Dag 9: min tro

Om min tro vet jag inte om jag vill säga så mycket. Att jag tror på något, det vet jag. Men jag vill inte kalla mig kristen eller något annat. Jag tror helt enkelt. Jag tänder ett ljus när jag går in i en kyrka. Och ibland ber jag – fast nästan bara när jag ska flyga. Så är det med det.

Dag 8: Ett ögonblick

Dag 8: Ett ögonblick
Nu i jul har jag varit hemma hos mina föräldrar i Åkersberga. I tv-rummet, som när jag var liten var min storebrors rum där vi stod och tryckte örat mot dörren för att höra vad han gjorde med sina kompisar och tjejer, finns en hylla med en lååång rad fotoalbum. De är alla numrerade efter årtal, ändå från mitten av 1960-talet och framåt. Här finns hela min historia samlad i ögonblicksbilder. Nyfödd på pappas mage. Som ettåring badande i vetemjöl. Som lycklig fyråring på Kitö. Som nybliven ettagluttare. Som mer allvarsam tolvåring. Studentdagen. Min första pojkvän. Martin. Matilda. Jag bläddrar och bläddrar men hoppar alltid över några album. 1992 är inte ett år jag gärna minns. Inte början av 1993 heller. Fjorton och femton år gammal, det kanske var den jobbigaste tiden i mitt liv.
Nu, för första gången sedan… ja, nästan någonsin tror jag, så vågade jag öppna de där fotoalbumen. Först kunde jag konstatera att de ögonblick som fångats med mig i de åren är mycket få. Sen ser jag att jag på nästan alla bilder har ungefär samma uttryck och jag vet precis vilka tankar som gömmer sig där bakom. Usch, det gör ont att titta på. Tänk om jag hade vetat, tänk om jag hade kunnat få se bilderna på mig senare, från bara några år senare när jag hade hittat till mig själv, hade helt nya vänner, nya dreadlocks och nytt självförtroende.

De ögonblicken som finns kvar från den tiden är allt jag behöver för att minnas, och bli ledsen och sedan så glad för allt jag har fått.

Jag, sommaren 1992, mellan åttan och nian. 14 år skulle fylla 15. Jag minns det inte som igår, det känns ofta som att det inte var jag. Men det var det, och tur var väl det ändå.

Lite senare: Jag måste skriva ett tillägg också nu också. Jag skuldbelägger ingen för att jag kände mig vilsen och ensam. Det är som det är och var. Högstadieåren är inte lätta för någon och jag tror att det var därför det var svårt att ställa upp för varandra. Jag har alltid varit ganska glad över att jag stack ut och inte hade det så lätt för det knuffade mig i rätt riktning och fick mig att våga ta stora steg längre fram. Jag har bara inte varit särskilt bra på att se tillbaka på mig själv som jag var då. Det finns ju så många mycket roligare perioder att tänka på.

Hotet mot paradiset finns inom oss alla

Hotet mot paradiset finns inom oss alla

(Bild härifrån)

En annan nyhetshändelse jag velat kommentera de senaste veckorna men inte hunnit är detta med hajarna och ”dödsmaneterna”. Har inte rapporteringen kring detta varit hiskeligt onyanserad? Havsdjuren har framställts som blodtörstiga monster som helt utan anledning attackerar oss stackars turister.

Jag läser denna artikel i Dagens Nyheter, till exempel. Rena kvällstidningsdramaturgin var det i tidningen med en pardisstrand inramad i hotande svart med stora läskiga hajar och maneter omkring.
Så enkelt är det väl inte? Nog borde man väl i mer än en rad diskutera det faktum att det kanske helt enkelt inte är meningen att vi ska befinna oss vid alla dessa stränder? Det allt mer utbredda resandet och jagandet efter unika orörda miljöer, det är ju självklart att det påverkar naturen.
Hade jag fått skriva om detta hade jag vinklat det på ett ett helt annat sätt: det är vårt eget fel. Vi vill så gärna ha en exotisk dykupplevelse att dykföretagen känner sig tvingade att slänga köttbitar i havet för att locka dit hajarna. Vi vill så gärna ha orörda paradisstränder att paradisstränder finns där egentligen bara mangrove borde växa. Avloppsvattnet från våra hotell rinner ut i havet, orsakar övergödning och lockar dit maneter. Och sen skyller vi gärna på det thailändska samhället som inte varnade oss.
Och så vidare.
Jag har sagt det förut och gör det igen (trots att det kan uppfattas som stenkastning i glashus av en som just rest runt jorden i sex veckor): vårt resande är ohållbart för såväl klimat som samhällen. Något måste förändras och det snart. Media har en viktig roll där och visst borde man väl ta alla chanser att få folk att reflektera lite mer istället för att än en gång beskriva det som att det är hela jordklotet det är fel på, inte oss och våra vanor?
En annan sak jag ofta skriver är att alla måste läsa boken Välkommen till paradiset av Jenny Dielemans. Läs den nu!

Jag ringer mina bröder

I måndags kväll var jag på Stockholms central. Jag och min vän gick, som säkert hälften av alla andra och pratade om självmordsbombaren som sprängde sig i närheten en dryg vecka tidigare. Jag berättar för min vän om en fantastisk text av Jonas Hassen Khemiri jag läste i helgen, hur träffsäker han är i sin beskrivning av samhället djupt rotade rädsla för allt som känns främmande. Hur han ser en misstänkt främling på tåget och sedan inser att det är hans egen spegelbild.
Jag och min vän pratar om det här. Sen ser jag en man i palestinasjal och mörkt hår och en kort sekund tänker jag att han skulle kunna se misstänkt ut om man är en sån som är orolig. Han står och läser tågtiderna och plötsligt inser jag att det ÄR Jonas Hassen Khemiri.

Läs hans text, eller lyssna på den. Alla borde göra det.

Dag 7: Min bästa vän

Dag 7: Min bästa vän

Jag och Maria våren 1981. Lika gamla som Matilda nu, lite över tre år. Matilda som precis har fått sin första bästis, Olivia. Början på ett liv av vänskaper som kommer och går.

Nu har jag försökt skriva inlägget om min bästa vän i nästan en vecka. Men det går inte. Varje vän betyder så mycket för mig på så många olika sätt att jag inte kan göra någon ledsen genom att välja en. Jag måste i så fall döpa om detta inlägg till ”Mina bästa vänner”, men ändå vill jag inte nämna någon speciell. Jag har iallafall flera och det är de jag ringer när jag är ledsen eller glad eller kanske bara lite tom.
Det är fint att ha olika vänner som man pratar med om olika saker. vänner som har känt en länge som som kan se det verkliga djupet av vad som händer i livet. Vänner som man har träffat på jobbet som man kan ösa ur sig sina vardagsproblem för. Vänner som också är ens familj som man kan slappna av helt med. Och vänner man bara har, jag blir alltid så lycklig när jag tänker på att jag är över 30 och fortfarande får nya vänner ibland.
Men jag skulle också kunna skriva något om min bästis. Min bästis som jag delade allt med från bebisålder fram tills mitten av högstadiet. Vi delade nappflaska, vi lekte oss igenom precis hela barndomen tillsammans. Men när när tonåren kom utvecklades vi åt olika håll. Hon var tuffast i skolan, jag var väl något som var nästan tvärtom. Då funkar det inte att vara bästisar. Det spelade ingen roll att vi inte gick i samma klass. Sorgen var stor och jag kände mig ensam, övergiven. Men det var som förutbestämt, det hade aldrig gått att fortsätta. Jag önskar att jag kunde säga att vi återupptagit kontakten, men det har vi inte. Kanske brytningen var för stor helt enkelt. Men hon finns iallafall, ibland möts vi i Åkersberga när jag är där för att hälsa på mamma och pappa. Min allra första bästis.
En av de sista bilderna på mig och Maria tillsammans, våren 1992 då vi var 14 år och skulle fylla 15. Jag kan inte titta på den utan att det gör lite ont i mig. Högstadiet var inte min tid, det kan man väl kanske se på mitt ansiktsuttryck. Det var Marias tid, eller så kändes det åtminstone för mig. Vad hon kände vet jag tyvärr inte. Men kanske finns det inte någon som enbart med glädje minns sin högstadietid.

Mycket mycket

Mycket mycket
I dag är det fullt upp, verkligen. ett reportage om genusarbete på förskolan på förmiddagen, sen tåg till Stockholm och lunch med fin vän innan jag möter upp en annan fin vän, min parhäst Pernilla Sjöholm. Tillsammans ska vi mingla lite med branschen. det blir en del sånt nu innan jul, till och med för mig som egentligen inte alls är en mingelperson.

Bjuder på en bild från vår stora resa så länge. En vild känguru som jag hade ett ”moment” med en solnedgångstimme på Kangaroo island. Den hoppade lite betade lite, tittade på mig. Jag smög efter och tog bild efter bild. Magiskt.

Sorry…

Sorry…
… för uppehållet. Helgen och lite annat besvär kom emellan. Nu vill jag i alla fall skriva! Återkommer med fortsättning av mina temainlägg under dagen ungefär. Tills dess får ni roa er med ett Photoshopmisstag!

Dag 6: Min dag

07:20 Vaknar klockan av att Matilda ropar på mamma. Överraskande nog har hon sovit hela natten, första gången efter ett misslyckat försök att få henne att sluta med napp vilket har resulterat i att hon vaknat minst tre gånger bara för att kolla att vi inte försökt igen. Nu verkar det traumat vara över, skönt.
I dag är en stressig dag, en dag då jag inte kommer att se Matilda igen i vaket tillstånd.
08:15 Jag drar Matilda till förskolan på snow racern (heter det så? Eller heter det bob nuförtiden) och sen rusar jag hem för att ta bilen med mig till jobbet.
09:00 Hämtar kameran på kontoret och beger mig till Missionskyrkan för att göra en intervju med några tjejer som arrangerar ”Schysst jul”-marknaden här i stan. Efteråt tar vi några bilder vid deras banderoll, det är svinkallt ute (-12!) så det blir ingen längre session.

10:00 Tar en snabb sväng på stan för att köpa finskor til min svägerskas son. På lördag ska de gifta sig, min bror och hon.
10.20 Några timmars jobb på loftet. En trappa ner är en fotograf från Svenska Dagbladet på plats för att fotografera mat tillsammans med Liselotte och hennes assistent Ylva. Försöker hitta inspiration till, och skriver slutligen, en krönika med Springsteens ”Nebraska” i hörlurarna. Försöker planera in ett jobb och flytta några andra. Ringer några samtal.
12:30 Lunchlåda mitt i matfotograferingen. En fin hund, svd-fotografens, är och hälsar på kontoret i dag och han blir väldigt förtjust i mina strumpbyxor.
14:00 Pernilla och jag åker till Ikea, Rusta och lite secondhand-affärer för att köpa fina saker till vårt loft. Det tar orimligt mycket tid som vanligt, vad är det med Ikea som gör att man hamnar i ett tidshål? Vi är svettiga och stressade, vill ju tillbaka till våra kolleger för att julpyssla på kontoret.
18:00 Kontoret hänger upp ljusslingor och julgranskulor och dricker champagne istället för glögg.
20:00 Vi äter julmiddag på Magnussons. Det blir oxkind, som jag aldrig har ätit (äter aldrig sånt lyxkött, så är det med en vegetarian i huset) Jag har världens bästa kollegor!
23:00 Tar en taxi hem. Tittar till en sovande Matilda och går och lägger mig.
Fin dag!

Dag 5: Vad är kärlek?

Dag 5: Vad är kärlek?

Svaret finns här. Hos Martin och M, i november 2007
Och svaret är både enkelt och svårt. Kärlek är inte en enda känsla, inte bara lycka utan också sorg, saknad, ilska och en massa andra känslor som ibland är så starka att man nästan inte orkar. Det är bitarna i pusslet som bygger kärlek.
En sån tur man har som får känna allt det där, som har några att känna så inför.
Kärleken finns förresten inte bara i min familj, den finns också bland mina fina vänner som jag inte skulle klara mig utan. Och som jag också kan bli osäker inför och arg på, sakna och gråta över. Så som det är med kärlek.

Nejdå….

Nejdå….
… jag längtar inte ALLS tillbaka till den skira, ljusstarka våren i Adelaide. Inte alls till en vacker bilutflykt till vindistriktet och glada luncher med fina människor. Inte alls till att plaska med fötterna i strandbrynet och klappa känguruungar. Inte alls. Jag är så nöjd med snömodd, sömnbrist och mörker. Så. Nöjd. Inte.
Min enda tröst är att det inte är vår i Australien längre utan stekhet sommar och det längtar jag inte riktigt lika mycket efter. Bara nästan.






Dag 4: Det här åt jag i dag

Den här dagen är inte representativ för vad jag alltid äter, i alla fall inte middagsmaten som oftare består av typ enkla pastasåser och fiskpinnar än av lyxmat med råvaror från saluhallen. Men iallafall, det har varit en riktig lyxdag och såna ska man ju ha ibland!

Frukosten var i och för sig inte så spektakulär. En tallrik flingor med mjölk, såna där flingor med en massa socker inbyggt och torkade bär i. Älskar såna, jag har börjat köpa dem jämt med undanflykten vardagslyx. Sen åt jag upp Matildas halvätna ostsmörgås också (hon har väldigt svårt att få i sig frukost, i dag fick vi i henne lite smörgås genom att säga att den var en bloch att hon skulle ta tuggor så att det såg ut som hjul. Eller hur det nu var). Och en kopp te.
Lunch. Jag och tre kollegor på kvartersindiern. Kycklingcurry, mattar paneer (min favorit! Vilken tur jag hade idag att det fanns på lunchmenyn!), bröd och så cola light att dricka. Chaite.
Och så fredagsfika på kontoret. Det här är verkligen inte en typisk dag! Men vi är så många på kontoret nuförtiden, med en ny trevlig journalist på lofet och en ny trevlig journalist nere med Liselotte i köket så måste man ju fika lite.
Sen middag. Hemlagad sushi! DEFINITIVT inte varje dag! Med lax, räkor och avokado. Matilda älskar sushi och kan lätt klämma i sig tio bitar men inte idag. Hon tyckte (utan att ha smakat) inte om ”det gula som pappa hällde på riset”. Risvinäger alltså, man ska aldrig visa barn exakt hur man förbereder maten….
Och sen fredagslyx förstås, men den har jag inte ätit än. Vindruvor och apelsinläsk!
Vilken matdag! Jag blir helt imponerad när jag läser det.

Dag 3: Mina föräldrar

Dag 3: Mina föräldrar

Min pappa och mamma läser för sina två äldsta barnbarn Kalle och Nora, som på den här bilden är bra mycket yngre än de är nu!


Mina föräldrar är de som jag har att tacka för mycket av det jag är. Jag är så tacksam för att de aldrig tvingade mig i någon riktning utan att jag har fått välja själv, på gott och ont. Det är det finaste man kan få och det hoppas jag kunna ge min dotter också. Tack!

Dag 2: Min första kärlek

Jag är inte den som blir kär så lätt. Jag kan nog räkna på ena handen de gånger jag varit kär på riktigt. Och jag tror faktiskt att jag var 17 år första gången, alla gånger innan var bara påklistrade i jämförelse.
Det var en riktig sommarkärlek, sommaren före sista året på gymnasiet. Jag och min kusin var ute och tågluffade och hittade inte bara nya fina platser utan också oss själva och ett helt nytt sätt att vara. Vi var på Roskildefestivalen för allra första gången. Vi reste till Amsterdam och gick på Technoklubb. Badade i Bodensjön. Drack öl i München. Och sen, redan förändrade och mycket äldre än innan vi påbörjade resan två veckor tidigare (ja, vi reste VÄLDIGT snabbt…), reste vi till England. På Isle of wight skulle vi hälsa på Sally, en engelsk tjej som varit utbytesstudent i min skola. Och hos Sally fanns Alex. Han hade långt ljust hår och smala läppar och jag föll handlöst. Han var det mest fantastiska jag hade upplevt och fortfarande när jag tänker på det så kan jag känna i magen hur det kändes då. I strandbrynet när vi var ute en natt och tände en brasa. När vi satt i vardagsrummet och tittade på varandra över ett hav av folk. När han spelade musik för mig (Morphine minns jag att det var, den här låten). Egentligen minns jag lite av vad vi egentligen pratade om, vad som egentligen hände mellan oss, jag minns mest själva känslan av total förälskelse.
Vi reste hem, jag var tung av saknad. Den hösten präglades av evig väntan på post (på den tiden fanns inte email och facebook så det var brevlådan som gällde). Och en dag mitt i mökret damp det ner ett vykort, ett blått med suggestivt mönster. Hans handstil var rund och glad. Och jag bestämde mig för att jag MÅSTE dit. Så det jullovet reste jag tillbaka, till Devon där han bodde.
Men känslan var inte densamma. Vi reste tillsammans till York där han pluggade och han fick influensa och låg mest och sov. Jag minns mest att jag köpte ett efterlängtat par lila Dr Martens med stålhätta, en halv storlek för små, som gav mig brutala skavsår.
Sen reste jag hem, lättare i sinnet eftersom jag inte behövde sakna så mycket. Vi tappade snabbt kontakten. När jag tänker nu så tycker jag att han var ganska vag, inte så väldigt intresserad av mig egentligen. Han kunde försvinna och vara borta i timmar och inte säga var han hade varit. Den där sommaren, den första, klättrade han ut genom fönstret mitt i natten och kom tillbaka nästa eftermiddag utan vidare förklaring. När vi åkte tåg somnade han i en annan vagn och jag satt ensam på min plats och väntade. I dag är jag så trött på såna killar, killar som är alldeles för medvetna om hur de själva verkar och som försöker för mycket. Men då. Det var precis vad jag ville ha just då, när jag precis fattat vem jag själv ville vara.

Dag 1: Om mig

Dag 1: Om mig

En insändare i Kamratposten från 1989 (klicka gärna på bilden för att förstora). En egen illustration (den hoppande flickan) till min insändare och fyra svar i ett senare ”Svar på tal”. Det var lycka för en 11-årig Johanna Stenius. Och det slår mig att: Det här är jag. Den här tidningssidan sammanfattar den jag fortfarande är. Jag har inte tänkt på det så väldigt ofta, men hela mitt liv har präglats av att jag skriver, på ett eller annat sätt. Och att andra läser det, uppmärksammar det, inspireras eller provoceras av det, det är lycka.
Stora präntade bokstäver när jag som två-treåring blev chefredaktör för min första tidning: Hemexpressen, som jag och mina äldre bröder producerade för att skicka till farmor i Finland.
Textade rader i en rosa dagbok med lås när jag som sexåring reste till USA med familjen över sommaren.
Långa brev riktade till mina favoritförfattare Viveca Sundvall och Barbro Lindgren, som jag tyvärr aldrig skickade.
Senare sida efter sida i en stor svart dagbok med långa resonemang med mig själv om hur mycket jag var värd i förhållande till omvärlden. Som det är när man är 16 år och ganska vilsen. (och ja, också en lista med killar jag hade kysst, måste väl erkännas)
I skoltidningen på gymnasiet. Novelltävlingar och dikter.
En lång brevväxling med en holländare jag hade träffat i Prag på skrynkliga papper, långa och många sidor varje vecka som författades på bussen, på lektionerna, i mörkret vid mitt skrivbord.
Sen en tids tystnad, efter en mycket dålig svenskalärare som inte förstod bättre. Då trodde jag att det var teater jag skulle syssla med. Men sen hamnade jag på rätt spår igen. Det började med påbörjade noveller, långa brev och poetiska b-uppsatser. Sen kom jag in på journalistutbildningen. Och på den vägen är det. Skriva är min väg framåt. Nuförtiden kanske inte allt är lika passionerat, inte när man skriver som yrke.
Men ändå. När någon hör av sig för att de påverkats av något som kommit från mina händer. Det är magi. Då kommer känslan tillbaka, den lycka jag kände när jag satt vid vardagsrumsbordet i Åkersberga och skrev till Du -89. Känslan av att det man skapar kan leda till något nytt och mycket större.

Från en lycklig

I´m back!

I´m back!

En smula kitschigt… och alldeles, alldeles underbart.
Koh Chang, 13 november.

Ska man ha en bloggpaus så ska den vara rejäl! Men nu får det vara nog. Jag är sedan en vecka tillbaka på jobbet och det är minus tolv grader ute. Jag kan inte låtsas att jag är i Australien och Thailand längre, tyvärr. Så nu är det nu. Och jag har GIFT mig! Inget är sig riktigt likt, med andra ord. Sitter och skriver med min ring i vitt guld på fingret och känner mig glad, trots att det visst går magsjuka på förskolan nu. Så mycket en resa kan göra för livet. Underbart. Hoppas den får mig att stå emot mörkret ändå tills det har vänt nån gång i.. mars?

Jag lovar att bjuda på bilder från vår resa framöver, måste bara rensa lite först (ett kamerainköp någonstans där i mitten av resan orsakade ett fotograferande utan motstycke, kom hem med över 3000 bilder…) För att liva upp bloggen lite ska jag också kopiera all andra i hela världen och följa den där listan som tydligen ska göra underverk. Med början i morgon, eller i alla fall nästa inlägg!

Dag 01 – Om mig

Dag 02 – Min första kärlek

Dag 03 – Mina föräldrar

Dag 04 – Det här åt jag i dag

Dag 05 – Vad är kärlek?

Dag 06 – Min dag

Dag 07 – Min bästa vän

Dag 08 – Ett ögonblick

Dag 09 – Min tro

Dag 10 – Det här hade jag på mig i dag

Dag 11 – Mina syskon

Dag 12 – I min handväska

Dag 13 – Den här veckan

Dag 14 – Vad hade jag på mig i dag?

Dag 15 – Mina drömmar

Dag 16 – Min första kyss

Dag 17 – Mitt favoritminne

Dag 18 – Min favoritfödelsedag

Dag 19 – Detta ångrar jag

Dag 20 – Den här månaden

Dag 21 – Ett annat ögonblick

Dag 22 – Det här upprör mig

Dag 23 – Det här får mig att må bättre

Dag 24 – Det här får mig att gråta

Dag 25 – En första

Dag 26 – Mina rädslor

Dag 27 – Min favoritplats

Dag 28 – Det här saknar jag

Dag 29 – Mina ambitioner

Dag 30 – Ett sista ögonblick

Vi ses på andra sidan!

Nu drar jag! Inget jobb på sex veckor, ny resväska inhandlad, nallar och vällingpaket packade. Mot Singapore, Australien och Thailand med min lilla familj. Jag kommer att uppdatera då och då, håll ögonen öppna! Garanterar spännande nyheter!

Omvänd

Omvänd
På grund av extrem stress inför en mycket lång resa är uppdateringen lite sporadisk här just nu. Men jag tänkte iallafall tipsa om att jag i dag gör bort mig på flera ställen i Uppsalas lokaltidningar. Jag och Pernilla har nämligen gjort ett utelivstest, där jagbland annat botar min karaokefobi och visar benen i en bowlinghall. Läs tidningen som e-tidning här (funkar tyvärr bara idag).
Jag och mina nya kompisar sjunger ut till Dolly patrons ”Islands in the stream”. Foto: Pernilla Sjöholm.
Jag har också en krönika ute i dagens City, som handlar om att ge pengar till välgörenhet. Läs den här.

Nu är jag svensk igen

Efter gårdagens uppgivenhet har jag tänkt om lite. Vilken tur att jag är svensk, så att jag verkligen har chans att vara med och stoppa den här sd-galenskapen. Jag vet att jag genom mitt sätt att rösta och vara inte på något sätt har bidragit till det hårda samhällsklimat vi plötsligt har hamnat i. Det tänker jag fortsätta.
Jag blev efter igår uppmärksammad på hur vi här i Sverige reagerar på främlingsfientlighet jämfört med i Finland. Vi demonstrerar, protesterar, politikerna tar ställning och säger ifrån. Detta till skillnad från Finland där det rasistiska partiet Sannfinländarna har mycket stark medvind och inte många säger ifrån alls på det sätt som vi gjort här i Sverige de senaste dagarna.

Vår kraftiga reaktion är något att vara stolt över, även om jag fortfarande skäms gränslöst för att det finns så många okunniga intoleranta människor här i Sverige. Jag såg på nyheterna i går, när en sd-väljare skulle motivera sin röst. ”Det är en massa våld och skit här”, sa hon. ”Och det kan inget annat parti än Sverigedemokraterna göra något åt?” frågade reportern. ”Nej, det tror jag väl inte”, sa väljaren.
Djupare än så går alltså inte väljarens övertygelse om att Sverigedemokraterna är något att ha. Det går att ändra på!!!!

En svart dag

Jag vill bara förklara för resten av världen: vi är inte så här. Sverige ÄR inte så här. De som röstar som de gör, de vågar inte ens stå upp för sig själva och säga att de gör det. Jag har aldrig träffat någon som sagt att de röstar på Sverigedemokraterna. Jag tittade på valstatistiken, och enligt den är det 27 personer som röstar på sd i mitt bostadsområde. Hur är det möjligt, vilka är ni? Varför kom ni inte och frågade mig så jag kunde tala er tillrätta? För inte är väl folk så onda, visst är det okunskap som gör att ni röstar på rasismen? Jag måste tro det för att kunna tro på människan alls.

Jag röstade rödgrönt och är såklart fruktansvärt besviken idag. Men det är ingenting mot den ilska och frustration jag känner över att ett främlingsfientligt parti kommit in i riksdagen. Jag skäms över att jag bestämde mig för att bli svensk medborgare när jag blev myndig. Jag vill inte vara svensk i dag.
Och förresten, bor du i Stockholm så gå då och demonstrera för allt i världen.

Regn hos mig

Det regnar på kontoret i dag. Smatter mot takfönstret och ganska mycket regnkänsla också inuti mig, av olika anledningar. Jag jobbar med flera olika trådar samtidigt och kommer inte riktigt framåt med någon av dem. Hänger mer på Spotify än med det jag borde göra. Kör med min och Pernillas patentlösning för sega dagar: Red bull. Nähe, det funkade inte heller. Tittar på Arubabilder. Surfar Thailandshotell. Funkar lite. Jag tror det stavas måndag. Återkommer imorgon.

Butterfly farm

Butterfly farm

Jag har gått från att undra om det var en bra idé att jag och Martin köpte ett nytt kameraobjektiv till att tycka att det var en mycket bra idé. Det hände när jag såg hur fjärlisbilderna från Aruba blev. Butterfly farm, det kändes som ett litet ställe om man har varit på Fjärilshuset i Stockholm. Men i Stockholm finns ju inte ett sånt här ställe utomhus alldeles bredvid stranden förstås!


Ny krönika

Det har blivit mycket åsikter här den senaste tiden. Så kan det vara när det närmar sig val och man frustrerad över att det inte ser ut att bli regeringsskifte den här gången. Hur som helst, nu kan ni få läsa mina åsikter om något helt annat, nämligen nyblivna studenter. I min senaste krönika som finns här.

Individuell föräldraförsäkring!

Av olika anledningar har jag de senaste dagarna på flera håll fått ta ställning i frågan individuell föräldraförsäkring. Det är en ganska enkel fråga – klart att man ska använda de verktyg som står til buds för att föräldrar ska bli jämställda! Men mitt ställningstagande blir att en tredelad föräldraförsäkring är mest flexibel. Tre lika stora delar, en till mamman, en till pappan och en del som man kan välja vem som tar. En mellanväg är det ju, för lagstadgat 50-50 är egentligen en tydlig fingervisning om vad som är idealiskt. Jag har med andra ord lite svårt att bestämma mig… tredelat eller tvådelat? Att en förändring behövs står iallafall klart.

Yes!

Äntligen en debattartikel som skriver vad jag tycker! Först var jag irriterad på dåligt förberedd reporter under Lars Ohly-utfrågningen men nu är jag bara glad att det blev som det blev. En ordentlig debatt kring detta är precis vad vi behöver.

Pappan är viktigare för barnen än amningen. Så enkelt är det. Så enkelt ÄR det.

Hatar´t

Jag läste en så himla rolig kommentarstråd i dag, till ett inlägg hos Bloggkommentatorerna. Det handlar om bloggares språk och vilka som det går inflation i, som alla bloggare använder som bara är så sjukt krystade. Diskussionen är så himla komisk för att alla är så otroligt upprörda! Det märks att det faktiskt är många som identifierar sig delvis genom vilka bloggar de väljer att läsa.

Jag kommer aldrig att bli någon ”riktig” bloggare. Min blogg är nog mer en sorts hemsida-dagbok än något som rapporterar mitt dagliga liv i form av outfits, inköp och middagsrecept. Nej, det är inte min grej. Däremot läser jag med ganska stort nöje och lika mycket irritation andras bloggar och ja, det finns verkligen uttryck som man kan ledsna på. Sen är det roligt att många bloggläsare vill låta som bloggskribenterna i sina kommentarer. Ett bra exempel är Niotillfem-Sandra, vars läsare aldrig skriver ”kille” utan ”pojke” och som alltid skriver ”åh, jag dör lite”. För övrigt ett av de löjligaste uttrycks om finns. tillsammans med ”gillar´t”, ”klicka hem” och ”fredagsmys”. Det kanske inte är någon annan än jag som bryr sig om såna här språkförtretligheter. Men tänk på att jag alltid varit sådan, det är mer än tio år sen jag gick runt och satte upp små klistermärken med texten ”Varning för särskrivning” på irriterande skyltar på stan. Bloggarna har gett mig en helt ny irritationskanal. Älskar´t!

När bröllopsklockor ringer

När bröllopsklockor ringer


I min ålder går man på många bröllop. Länge trodde jag att det inte skulle bli så för mig, att just mina vänner var annorlunda och inte skulle känna att de behövde skriva till altaret. Så blev det inte. De gifter sig på löpande band och det är möhippor, finklänningar och talskrivning i en salig röra. Då går jag nog ändå inte på lika många bröllop som de flesta andra. Tre blir det för mig i år. Ett var i augusti, fina Jessica och Thomas slog efter tio år tillsammans till med ett lantligt bröllop i Orlunda utanför Vadstena. I oktober ska vi på ett annat bröllop, när Martins kompis gifter sig på stranden i Adelaide, Australien. Det blir en lång resa för ett litet bröllop men det ska också bli vår Stora resa, vår kanske bara en gång i livet-resa tillsammans hela familjen. Tre veckor i Adelaide, två i Thailand. Och så ett bröllop dessutom, och Matildas treårsdag.

Men iallafall. I helgen var jag också på bröllop. Och kanske var det mitt finaste hittills. Helt enkelt därför att bruden och bruden var så oemotståndligt, skandalöst, hejdlöst och sprakande lyckliga och förälskade. Jag skulle vilja säga att jag har aldrig har sett någon som är så kär och säker som min vän M tillsammans med sin fru T. Jag var fotograf för dagen men tårarna sprutade bakom kameran och jag tror aldrig jag har hört så ljudliga snyftningar från resten av bröllopsgästerna. Och då var vi ändå utomhus. Fantastiskt är vad det är, när det är totalt ohejdad jättekärlek som leder fram till ett bröllop. När bröllopsfesten kommer i skymundan för att brudparet är så fullständigt inneslutna i sin egen lyckobubbla.
Jag har känt M i många år och vi har bokstavligt talat sett varandra genom vått och torrt. Jag vet hur lång hennes väg har varit och kanske är det också därför mina starka känslor inte släpper såhär två dagar senare. Åh. Det är så bröllop ska vara.

Om valfilmer och pr-trick

Jag ska inte låta Sverigedemokraterna förkomma ofta i min blogg, det lovar jag. Men en sak måste jag ändå få skriva. Deras valfilm. Som alla pratar om, skriver om, förfasas över. Den är hemsk. MEN: det måste bara vara ett pr-trick. Inte kan de på något vis ha trott att den där filmen skulle få visas i TV? Istället har de fått en massa uppmärksamhet som är positiv för dem, deras valfilm finns överallt på nätet och Danmarks regeringspartier vill skicka valbevakare till Sverige för deras skull. Herregud.

Nu hittade jag en artikel om detta, jag är tydligen inte först med mina misstankar, vem hade trott det?

Mer om Linda och pekpinnarna

Linda Skugge har svaratgårdagens blogginlägg om min känsla av besvikelse. Och ja, det är ju som hon säger. Alla har rätt att förändras, bli vuxna, ha barn och känna vad man vill inför dem. Också Linda Skugge. Och barnen, ja, de är ju onekligen det viktigaste vi har. Det var väl inte riktigt det jag tyckte var problemet. Problemet är alla de tjejer som tyckte att de kunde lita på Linda Skugge som som nu inte kan göra det längre. Problemet är att inte kunna acceptera att folk inte alltid känner lika som en själv. Och det är där Maria Sveland är annorlunda. Hon har aldrig påstått att hon vet vad som är bäst för alla andra och försökt skriva folk på näsan. Hon bara är och gör som hon själv tycker är bäst och säger det. Det är man i sin fulla rätt att göra utan att bli angripen.

Jag ifrågasätter inte Linda Skugges personlighet, bara behovet att kritisera andra för att framstå som bra. Jag förstår nu att hon svarar på ungdomars frågor i Icakuriren i egenskap av en helt ny, ”vuxen” roll. Problemet är att jag tror att många skriver till den gamla Linda, den som förstår precis hur de känner utan att vifta med pekpinnar. Men kanske har jag misstolkat?
Förresten, i SvD-intervjun som startade hela diskussionen säger Maria Sveland att hon mest blivit ifrågasatt för att hon själv levde mitt i kärnfamiljen, gift och med två barn.
– Man kan bara föreställa sig vilken kritik jag hade fått om jag var frånskild, barnlös och lesbisk. Det där är en klassisk härskarstrategi.
Senare i artikeln kommer det fram att hon numera ÄR skild. Och ja, det är bara att konstatera, då kommer kritiken. Så rätt hon hade.

Samma ämne, samma tröttsamma vinkel…

Nu har det kommit ny amningsstatistik och tidningarna är ju så uppfinningsrika (här också). Det är samma gamla vinkel att det är upprörande att färre mammor helammar sin spädbarn, att det är fel på rutinerna, att det är problematiskt (År 2008 ammades 85 procent av de en vecka gamla barnen helt, en nedgång med 4,3 procentenheter jämfört med 2004). Jag skulle vilja lyfta fram en annan vinkel, en som är mer positiv och kanske mer riktig, som också DN tar upp lite längre ner i artikeln: färre kvinnor helammar sina spädbarn för att de har lärt sig att de har ett val! Färre mammor helammar för att de insett fördelen av att dela på ansvaret för spädbarnet. Färre mammor helammar för att föräldrar börjar inse vikten av att ha flera betydelsefulla vuxna i ett spädbarns liv. Det är ju bra!

Som alltid är det oerhört nedslående att läsa kommentarsfältet till artikeln. Det finns så mycket fördomar och okunskap kring de här ämnena. Jag har fått hålla i mig för att inte ge mig in i debatten. Vill inte stånga mig blodig mot en betongvägg, inte just i dag.

Jag minns en gång…

… när Linda Skugge var en förebild och räddning för unga tjejer. Hon var medredaktör till den viktiga boken Fittstim, hon gav ut den brinnande krönikesamlingen Saker under huden. Det måste ha varit i ett annat liv. För ärligt talat, hur enkeltspårigt, inskränkt och egoistiskt är inte detta? Eller detta? Jag fattar inte vad som hände. Hon blev väl vuxen, antar jag. Men jag är också vuxen. Jag har också barn och eget företag. Och inte tycker jag annorlunda om mig själv som ung och sökande för det. Och framför allt känner jag inget behov av att ständigt trycka ner andra och på det sättet få bekräftelse. Annika Marklund skrev för något år sen en bra krönika om besvikelsen hos alla de som haft Linda som förebild (jag var lite för gammal). Läs den här om ni undrar hur jag menar.

Håller med Linda Skugge gör såklart Malin Wollin, krönikör i Aftonbladet söndag bland annat (där hon för övrigt har världens kissnödigaste byline, jag reagerar varje gång jag läser. Hur kan man över huvud taget försöka sitta ner i en så kort kjol. Och så höga klackar? Det är absurt.) Jag bestämmer mig. Det här måste vara ett klassiskt fall av jämförelse-försvar som småbarnsföräldrar ständigt hamnar i. Man vill racka ner på andras val för att bekräfta sitt eget. Det började redan under graviditeten (ÄTER du sushi, hur VÅGAR du??), fortsatte under spädbarnstiden (AMMAR du inte, det är ju det BÄSTA för barnet??) och tycks gå vidare ända tills barnen flyttar hemifrån. Man kunde tycka att professionella kvinnor som Malin och Linda skulle veta bättre. Men kanske det är svårt, man är ju väldigt känslig när det gäller sina barn och vill känna att man har gjort rätt val. Det ursäktar däremot inte att Linda Skugge inte tar sitt ansvar som före detta förebild och slutar att svara på tonåringars läsarfrågor i Icakuriren.
Det här är säkert ingen nyhet för många (särskilt inte er som läser Bloggkommentatorerna, där jag hittade inspirationen till detta. Har annars inte ork att läsa Linda skugges blogg). Men ändå.
Vill också passa på att tipsa om Maria Svelands bok Bitterfittan. Den är fantastiskt bra och jag längtar efter att läsa också hennes nya bok. Med det menar jag inte att man måste känna igen sig i varje mening eller se boken som en ”sanning”. Men den är engagerande, tankeväckande och jättebra underlag för diskussioner.

Studentguide

Studentguide
Mitt nya uppdrag för hösten är att jag två gånger i veckan skriver nyhetsartiklar och annat för tidningen 18 Minuter. Är jättepeppad inför detta, jag har verkligen saknat dagstidningsjobbet! I dagens tidning kan ni läsa min lilla guide till Uppsala för nyblivna studenter. Där finns det viktigaste man måste veta, till exempel var man möts om man ska gå och fika och var Strindberg satt och pluggade.
Klockan vid stora torget. Här möts Uppsalas shoppare (och en och annan nollningsgrupp som ni ser)

Kontraster

Kontraster
Jag uppskattar kontraster, det gör jag verkligen. De kan bli väldigt tydliga när man reser. Som Arubas paradisiska Baby beach, där oljeraffinaderiet dominerar bakgrunden. Kunde ha stannat där och fotat i en hel dag minst, tyvärr fanns inte tiden. Sen finns det kontraster jag inte uppskattar. Som att vara i tropikerna en helg, och nästa ligga nerbäddad i den värsta förkylningen på år och dar. Det kunde man faktiskt vara utan.

Om regnbågsgraviditet

Om regnbågsgraviditet
Jag bara måste tipsa om en helt fantastisk blogg jag brukar läsa. Det är lesbian mama wannabe som skriver så vackert om hennes och fästmöns väg till en egen familj. För två veckor sedan var de i Danmark för sin andra insemination – och idag har hon plussat! Läs, att hon är svensk kan man inte ana för hon har så vackert språk på engelska.
(bild härifrån)

Hemma igen

Hemma igen
Jag hade tänkt blogga från Aruba men det blev inte så. Det var alldeles för intensivt, varmt, vackert för att jag skull öppna datorn några längre stunder (och när jag gjorde det så hade jag en krönika som var tvungen att bli skriven). Så nu är jag hemma igen. Kroppen känns som vadderad på insidan av jetlag och fjällande på haka och näsa. Vilken resa – helt otroligt vad man kan uppleva på kort tid om man ger sig sjutton på det. Jag har bott på samma hotell som Greta Garbo en gång gömde sig på, ätit hummer tills jag storknade, snorklat över ett vrak från andra världskriget och badat vid några av världens bästa stränder. Bland annat. Jag lovar att lägga upp mer bilder så fort jag kan!
Flamingo vid Renaissance island, en exklusiv strand-ö enbart för hotellgäster som vi fick titta på en dag. Flamingorna stolpade oblygt omkring bland solstolarna, surrealistiskt var ordet.

På väg

På väg
Ja, jag gick upp klockan 04.15…

På väg, på väg. det är mycket resor i år. Sitter i en trött lounge på Schiphol, Amsterdam och väntar på ett plan som ska ta mig till osannolika Oranjestad, Aruba. Artiklar ska det bli, förhoppningsvis många. I kameraväskan ett glänsande nytt objektiv, i tankarna är jag ännu hemma hos Matilda och Martin. Vardagen hann precis börja igen efter sommaren innan jag hastade iväg. Skönt att resan inte är så länge. Får man säga så fast det är Aruba man pratar om? Då kanske man är lite blasé. Jag tar tillbaka, reviderar: nästa gång ska jag ta med mig familjen!

Hit, alltså. Sjukt. (foto: www.aruba.com)

Pride

Pride

Jag är på väg till Dalarna efter en lång dag i Stockholm med möhippa för en älskad vän som ska gifta sig med sin fästmö i höst. I morse vaknade jag hos en annan vän och släpade mig till Mariatorget för att kolla in Prideparaden. Först såg jag fina Agnes som gick i RFSU: s tåg, sen såg jag Gudrun Schyman, Fredric Federley, Anders Borg, Filippa Reinfeldt och Nyamko Sabuni (som var klädd i en svart gummi- kattdräkt). Ja, och sisådär 50 000 andra, förstås.
Jag gillar paraden och har själv gått i den någon gång men den här gången blev jag tagen. Det har varit så mycket den här helgen med all kärlek och för lite sömn. Finast i tåget var regnbågsfamiljerna vara tåg var fyllt med Baby björnar och barnvagnar. Tänkte på hur det är, att de HBT-personer som vill ha barn inte bara tvingas slåss mot samhällets fördomar utan ofta också en mängd andra hinder längs vägen. Det kan helt enkelt inte finnas mer älskade och kärleksöverösta barn än de här. Jo, kanske mitt eget då . ;)

- Posted using BlogPress from my iPhone

Sommarpaus

Det är hetare än i Sahara och vattnet börjar bli algigt här på Kitö. Då tar jag en paus från sommarlovet och skriver lite artiklar om transportsektorn istället. Tänkte också skriva vad jag funderat på och diskuterat en del sista tiden. Nämligen hur snabbt och lätt folk numera avfärdar journalister som ”hyenor”. Det började väl med preinsessan Madeleine i våras och nu med Sven-Otto Littorinaffären har det verkligen slagit ut i blom. Vi journalister är rena packet som bara snaskar i andras olycka. Vi väntar småaktigt på rätt tillfälle och publicerar när det gör största möjliga skada. Den slutsatsen drar jag efter att ha läst de chockerande läsarkommentarerna till Jan Helins blogginlägg om Littorinaffären.

Ja, de svenska journalisterna kanske har börjat trampa på gränsen ganska ofta nuförtiden. Vad vi borde göra är att reflektera över varf