Duktig flicka

”Jaha, så du är en duktig flicka alltså?”
Vi sitter på ett kafé och pratar. Det är för en gångs skull jag som ska bli intervjuad och nu ska jag försöka berätta vad ”Nödrop från lyckobubblan” handlar om. Vad jag handlar om. Vem jag är och varför och hur. Jag har berättat om min uppväxt, om hur det var när jag fick mitt första barn och depressionen som följde. Jag har berättat om att jobbet är viktigt för mig så jag har inte velat vara föräldraledig på heltid. Varför nöja sig med det ena när man kan få båda? Vi har delat.
Då kommer nålsticket, alldeles omedvetet förstås.
”Duktig flicka”.
Genast känns det som att all skuld kastas tillbaka på mig själv. Det är mitt fel att jag ibland känner stress och mår dåligt, eftersom jag är en ”duktig flicka”. Jag ska inte ställa krav på mig själv för då kommer jag att må bättre, att vara en ”duktig flicka” är det värsta man kan vara och allt är mitt eget fel

Vi dricker upp vårt kaffe, pratar om ”Nödrop från lyckobubblan” och senare på kvällen, på tåget hem, stiger ilskan inom mig.
Jag blir rasande.
Jag ÄR ju duktig! För mig är inte det ett negativt uttryck.
Jag är inte bara duktig. Jag är egentligen helt grym. Jag vet hur jag ska göra för att skriva ett bra reportage, faktiskt en hel bok, jag har många vänner, kan ta hand om mina barn och och ta fantastiska bilder.
I mellan- och högstadiet satt jag tyst och väntade. Tog ingen plats. Tänkte bara. Fick femma på proven, som jag nyligen hittade i en låda i mitt föräldrahem. Jag är så stolt över mig själv för att jag klarat skolan så bra, trots att jag var ensam och inte hade en enda vän som var som jag.
Jag var en ”duktig flicka”, den tysta sorten.
Och det skulle jag inte vilja ändra på.
Duktig flicka förvisso stämpeln som andra satte på mig, men att nu säga det som något skamligt är att inte acceptera mig som jag är.
Dessutom verkar begreppet kunna vridas och vändas på. Tar en flicka plats, säger sin åsikt och tar för sig, vilket jag gjorde i gymnasiet, då är hon också en ”duktig flicka”.
Enda sättet att inte vara ”duktig” verkar vara att vara lite sådär lagom. Men då är man ju också duktig, egentligen.

Det är hög tid att återta begreppet duktig flicka. Från och med nu bör duktig flicka associeras med begåvning, kreativitet och intelligens. Och inte, som tidigare, med något negativt och begränsande, en förklenande benämning på en kvinna (oavsett ålder) som visserligen anses utföra sina uppgifter oklanderligt – men som samtidigt är alltför tyst och tillbakadragen. Eller som är alltför högpresterande och kravtyngd – och utbränd förstås.
Anna Ehn, Upsala Nya tidning 26/2 2014

Nu är jag sällan tyst. Nu är jag en duktig flicka som ofta höjer rösten. Men det finns ingen motsättning där. Ingen ska behöva osynliggöras och klandras för att vara någon sorts flicka.
Jag vill återta begreppet ”duktig flicka”. Jag borde ha svarat ”ja, absolut!” på journalistens fråga.

Leave a Reply