Ett barn i varje rum

Just nu är mitt hem fullt av människor, men jag är den enda som är vaken, och också den enda som är stor. Vi har varit barnvakter åt vårt gudbarn, Astrid, som fyllde två år i måndags. Och det känns så himla fint och självklart.
Tänk.
Först råkar man för tio år sedan mejla en bildredaktör på Aftonbladet på vinst och förlust och råkar göra det just när han behöver inhoppare på bildredigeringen. Så att man får jobb fast man nästan inte kan någonting om Photoshop och det känns som högsta vinsten på lotteri. Sen sitter man där natt ut och natt in och har det rätt soft med friläggningar och lite pixlade ansikten, det är gott om tid att prata med de andra. Så då lär man känna en annan bildhanterarvikarie (som dessutom lär en massor om Photoshop) och vi blir vänner efter alla dess nätter. Vi fikar och ses utanför jobbet. Vi börjar frilansa. Vi gör vår första reportageresa tillsammans. Jag flyttar till Uppsala och inte så värst mycket senare kommer hon efter, för hon kommer från Uppsala. Så vi råkar vara vikarier på samma tidning i Uppsala samtidigt. Vi blir ännu närmare vänner. Sen börjar vi dela kontor. Ser varandras sämsta och bästa sidor under några helt galna resor där vi bland annat badar bastu med politiker och går på strippshow. Vi blir gravida nästan samtidigt, jag med mitt andra barn och hon med sitt första, och kommer varandra ännu närmare. Och samma vecka som min älskade Karin gick bort, kom Pernilla med ett stort fång blommor och bad oss bli faddrar till hennes lilla flicka. En glimt av glädje i mörkret, som jag är evigt tacksam för. Vi har funnits för varandra i vått och torrt, bokstavlig talat, jag och Pernilla. Och nu hör jag hennes dotters sovande andetag från ett rum, min sons från ett annat och min dotters från ett tredje. Vem hade kunnat ana, när jag skickade det där mejlet till bildredaktören i exakt rätt ögonblick?

Leave a Reply