”Hör av dig om du är i stan nån gång”

”Hör av dig om du är i stan nån gång”

Jag sitter på tåget mot Stockholm, på väg för att fika med en för mig viktig person. Senaste året har några av mitt livs mest avgörande tankar fått fäste här på Uppsalapendeln. Jag har gjort telefonintervjuer. Jag har skrivit arttiklar och annonser. Jag har gråtit. Jag har tittat på mina medpassagerare och tänkt ”vet de?””Syns det på mig?”. Kanske finns det de som sitter här nu som är på väg hem från sitt livs mest dramatiska möte. Kanske finns det fler som tycker att inget är sig likt, att inget ser ut som igår och världen har ruckats ur sin bana för att aldrig mer komma tillrätta.
Så är det med tåget. Här måste man sitta och tankarna far, oavsett vem man är och vad man är på väg till eller från.
Men det betyder inte att jag älskar att åka det här tåget.
Jag har åkt alldeles för mycket tåg det senaste året. Ibland har det känts som att jag suttit på tåget mer tid än jag tillbringat med min familj. Jag längtar hem, vill stanna i Uppsala och fika där.
Aldrig trodde jag att jag skulle skriva så när jag flyttade från Stockholm. Men jag är så grymt trött på att åka dit hela tiden för att träffa de jag bryr mig om (att åka dit och jobba är inte så farligt, det är en annan sak för mig). Jag önskar att folk kom till mig. När jag pratar med folk i Stockholm så verkar det mentala avståndet till Uppsala vara helt gigantiskt. De skulle liksom aldrig komma på tanken att åka dit över dagen för att fika. Men att jag sätter mig på tåget och kommer till Stockholm för att ses i två timmar, det är helt normalt. Varför är det så? Nu ska jagväl tillägga att det FINNS flera underbara människor i mitt liv som ofta sätter sig på tåget och åker till mig, och det uppskattar jag så oändligt mycket.
Men ändå. Så TRÖTT på att åka tåg. Det är säkert bara en period.

Stockholm, jag älskar dig. Men inte så mycket.

Leave a Reply