I barndomen.

I barndomen.

Jag i sexårsåldern i Åkersberga. Från den plats bilden är tagen ser man numera ett stort lägenhetshus som redan stått där i över 20 år!  

I helgen har jag varit i Åkersberga och hälsat på mina föräldrar tillsammans med barnen (hälsat på och gått igenom ännu ett par av det orimliga antal kartonger med prylar, papper, . Jag är uppväxt där och flyttade till Stockholm som 18-åring, då jag med en ryggsäck med kastruller och en hoprullad madrass i en sopsäck satte mig på 621:an för att inta enliten lägenhet i Hornstull. Nu åker jag til Åkersberga ibland för att hälsa på och drabbas, verkligen drabbas, av minnen.
Det är något med barndomsminnen. När jag med Pontus i vagnen tar en promenad till centrum för att köpa socker så märker jag hur jag mentalt räknar bort ungefär hälften av höghusen jag ser. De fanns ju inte där när jag växte upp. Jag dröjer mig kvar vid Folkset hus, där biografen Facklan ligger, där biblioteket låg, där min kompis Helena jobbade som servitris på kafé Snövit. Ser inte det centrumet som byggts till på andra sidan. att Åkersberga fått bade H&M och Lindex. Fär när jag bodde här fanns det bara Kapp Ahl.
På hemvägen går jag vägen om en stor grusplan. Men den ser jag inte, jag ser min gamla gymnasieskola som nu har rivits. Och i huset står jag mammas och pappas sovrum och ser mig själv och mitt gamla rum med furuskrivbordet från Ikea, den runda fåtöljen och ständigt brinnande rökelse (detta var på slutet, när jag var barn var det mer KP-affischer, knapp- och stensamlingar i rummet).
Det skulle aldrig falla mig in att flytta tillbaka till Åkersberga. Inte bara för att jag vantrivdes (det gjorde jag, men vilken tonåring gör inte det?) och inte för att det utspelade sig ett mord bara några hundra meter från mitt barndomshem nyligen. Utan för att jag inte tror att jag skulle vilja ta mig förbi de här barndomsbilderna. Jag tycker om att ha dem, tycker om att minnas. Jag funderar en del på hur det är för dem som valde att stanna. Hur är det att själv få barn på sin barndoms gata?

Bild från i lördags. Vänta nu… Var är parkeringsplatsen som ska vara till vänster? Var är skogspartiet där Pinkruset brukade skymta genom träden rakt fram? Huset till höger är det enda jag vill kännas vid.

This article has 1 comment

  1. Känner igen känslan! Jag åker väldigt sällan till Åkersberga. Mamma bor i Täby och min bror och hans familj i Huddinge. Jag har en kompis som flyttat tillbaka till Åkersberga (Anna), till en villa, men känner igen annan där längre. Har faktiskt gjort något besök i jobbärende också… väldigt konstig känsla att gå i centrum. Kan precis känna igen det där med att se framför sig hur det såg ut förut, de nya byggnaderna är ju liksom ”fel”…

Leave a Reply