Ibland vet man

Ibland vet man
Den här texten skulle jag väl ha publicerat för sådär fem sex veckor sen men livet kom emellan.
Tänk att man så gott som aldrig vet vilken betydelse vissa människor ska ha i ens liv. Inte när man först träffar dem.
Tänk om jag hade vetat de där första nätterna på Aftonbladet att min vikariekollega Pernilla skulle bli en av mina allra bästa vänner, en vän som jag skulle dela både glädje, frustration, sorg och många resor med?
Tänk om jag hade vetat när jag klev in på första föreläsningen i teatervetenskap hösten 1996 att en av de som satt där skulle vara den jag följde genom sjukdom och kamp, som alltid funnits där för mig när det varit som mörkast? Älskade Karin, jag hoppas att jag sa till dig tillräckligt många gånger hur tacksam jag var för att jag fick ha dig. Men jag tror faktiskt att jag gjorde det, jag är så glad att jag gjorde det.
Att den person som råkade svara på BVC när Matilda var nyfödd skulle bli vår vägledare och vårt stora stöd under jobbiga spädbarnsmånader och framåt genom livet som föräldrar.
Att den man som gick förbi utan att hälsa när vi flyttade in i vår förra lägenhet också skulle bli anledningen till att valde att flytta därifrån.
Nej. Det är inte ofta man vet. Men ibland vet man. När jag satt på en 60-talsfest i Flogsta låghus i  mars 2002 och min klasskompis från JMM skrek ”ta Martin! Han är singel!” Strax efter det visste jag. Kanske inte när vi hånglade vid kvarterslokalen intill lite senare, kanske inte när jag satt i en soffa och hans mycket fulla och glada kompis i skrikig Hawaiiskjorta stojade omkring oss. Kanske inte heller när jag kom hem till Martins studentrum och såg hans Doktor Kosmosskivor. Men sen på natten. När jag de fem minutrarna (ungefär) som jag sov drömde att vi hade barn tillsammans. Då visste jag. Och ja, resten är historia eller hur man ska säga. Vår tioårsdag firade vi med ett mycket trött glas cava på en tapasbar här i Uppsala, Karin var redan mycket svårt sjuk och vi var i tankarna hos henne. Men ändå. Tio år!

Jag och Martin på valborg 2002 – en månad efter att vi träffats.

This article has 1 comment

  1. Jättefint skrivet Johanna!

Leave a Reply