Jag minns en gång…

… när Linda Skugge var en förebild och räddning för unga tjejer. Hon var medredaktör till den viktiga boken Fittstim, hon gav ut den brinnande krönikesamlingen Saker under huden. Det måste ha varit i ett annat liv. För ärligt talat, hur enkeltspårigt, inskränkt och egoistiskt är inte detta? Eller detta? Jag fattar inte vad som hände. Hon blev väl vuxen, antar jag. Men jag är också vuxen. Jag har också barn och eget företag. Och inte tycker jag annorlunda om mig själv som ung och sökande för det. Och framför allt känner jag inget behov av att ständigt trycka ner andra och på det sättet få bekräftelse. Annika Marklund skrev för något år sen en bra krönika om besvikelsen hos alla de som haft Linda som förebild (jag var lite för gammal). Läs den här om ni undrar hur jag menar.

Håller med Linda Skugge gör såklart Malin Wollin, krönikör i Aftonbladet söndag bland annat (där hon för övrigt har världens kissnödigaste byline, jag reagerar varje gång jag läser. Hur kan man över huvud taget försöka sitta ner i en så kort kjol. Och så höga klackar? Det är absurt.) Jag bestämmer mig. Det här måste vara ett klassiskt fall av jämförelse-försvar som småbarnsföräldrar ständigt hamnar i. Man vill racka ner på andras val för att bekräfta sitt eget. Det började redan under graviditeten (ÄTER du sushi, hur VÅGAR du??), fortsatte under spädbarnstiden (AMMAR du inte, det är ju det BÄSTA för barnet??) och tycks gå vidare ända tills barnen flyttar hemifrån. Man kunde tycka att professionella kvinnor som Malin och Linda skulle veta bättre. Men kanske det är svårt, man är ju väldigt känslig när det gäller sina barn och vill känna att man har gjort rätt val. Det ursäktar däremot inte att Linda Skugge inte tar sitt ansvar som före detta förebild och slutar att svara på tonåringars läsarfrågor i Icakuriren.
Det här är säkert ingen nyhet för många (särskilt inte er som läser Bloggkommentatorerna, där jag hittade inspirationen till detta. Har annars inte ork att läsa Linda skugges blogg). Men ändå.
Vill också passa på att tipsa om Maria Svelands bok Bitterfittan. Den är fantastiskt bra och jag längtar efter att läsa också hennes nya bok. Med det menar jag inte att man måste känna igen sig i varje mening eller se boken som en ”sanning”. Men den är engagerande, tankeväckande och jättebra underlag för diskussioner.

This article has 1 comment

  1. Jag håller sååå med dej!
    Älskade Linda Skugge och hennes krönikor förr. Nu blir jag bara irriterad, hon är så otroligt fördömande och har en ”jag är bäst” attityd som man bara spyr på. Usch!

Leave a Reply