Kvinnodagen

Idag är det internationella kvinnodagen. En dag så bra som någon att lyfta fram den ojämlikhet som finns i samhället idag.

Som exempel tänkte jag lyfta några tillfällen som jag råkat ut för genom jobbet. Att vara kvinna och driva sitt eget företag i stort sett baserat på sin egen drivkraft och sina idéer är något som, faktiskt, fortfarande kan verka förvånande.

Situation:
Jag och fotografen (också kvinna) besöker en gymnasieskola som vi ska göra ett jobb om för en av våra kunder. Vi har möte med de två manliga rektorerna. Efter att ha avhandlat det vi kom dit för börjar de berätta om en resa skolan ska göra framöver. Vi lyssnar, kommer med kommentarer och plötsligt kommer rektorerna på idén att vi två kanske skulle kunna följa med på resan, för att göra ”något” om den. Vi börjar lyfta fram tidningar vi jobbar för, hur vi brukar jobba och vad det skulle innebära att anlita oss.
Rektorns kommentar:
”Men vilka DUKTIGA tjejer, vad ni kan! Vi kan förstås inte betala för detta men det kanske kunde vara intressant för er.”
Sedan skakar vi hand, säger hejdå och hör aldrig av dem igen.

Situation:
Jag sitter i en minibuss i norra Tyskland, på en rundresa tillsammans med en grupp journalister. Alla är män, de flesta minst 20 år äldre än mig. En representant från turistbyrån berättar om det vi ser. Manliga journalisten pekar på en kvinna på gatan utanför.
”Har ni många här som ser ut sådär? Henne skulle jag vilja skriva om, ha ha!”

Situation:
Jag intervjuar en av Sveriges mer kända medieprofiler till ett stort personporträtt för lokaltidningen. Efter en stund vänder han intervjun till att handla allt mer om mig och min familj. Han ställer privata frågor om hur jag jobbar och vilka frågor jag brukar ställa. han undrar hur jag orkar jobba nu när jag är gravid. När vi ska skaka hand klappar han mig istället på magen. ”Lycka till med det där nu”. Sedan tar han min hand och skakar den.

Detta är bara vardagsögonblick, något som inte är stora händelser i sig men som i grupp bildar ett mönster som blivit norm. Det ÄR lättare att vara man och journalist. Man blir tagen på allvar på ett helt annat sätt. Eftersom man inte kan välja vilka man ska intervjua, bevaka och kontakta tvingas man ofta acceptera tilltal som man aldrig skulle acceptera i sitt hemmaliv. Ska man verkligen få höra att man är ”duktig” när man jobbat i tio år som journalist? Ska man verkligen behöva sitta tyst istället för att ställa relevanta frågor för att man helst inte vill uppmärksamma de andra på att man är kvinna? Ska man behöva få sin yrkesroll ifrågasatt för att man är gravid?

Idag är det internationella kvinnodagen. Fundera över detta. Och läs detta och detta.

Leave a Reply