Livets vägar

Det är svårt att veta hur och hur mycket jag ska skriva om det som händer mig just nu. Jag har ett enormt behov av att uttrycka hur jag känner, men vill samtidigt inte göra livet jobbigt för någon annan. Jag har skrivit så många långa inlägg som jag till slut valt att inte publicera och som jag nog aldrig kommer visa för någon. Men nu har det kommit en annons i tidningen så allt är väl liksom öppet nu. Och sanningen är lika iskallt fruktansvärd, hur lång tid det än går och hur många som vet eller inte vet. Min fina, fina, fantastiska vän är borta och kommer inte tillbaka.
Det har i flera veckor känts som att hela världens sorg tillhör bara mig och de runt mig som sörjer vår älskade Karin. Ingen som inte förlorat någon som jag har förlorat henne kan förstå. Chocken, det plötsliga akuta i hela situationen. Avskedet på sjukhuset. Sorgen som är som en spång över forsande vatten. Ibland har man foten på en bräda och allt känns helt okej, det kommer att gå bra. Sen fastnar blicken mellan bräderna, nere i det forsande djupet. Kanske fattas en bräda och man trampar rakt igenom. Då är saknaden helt gränslös, tårarna rinner, det är som en kran som kan vridas på lite närs om helst. Det kommer när man minst anar det.

Men i förrgår var jag på BVC med Pontus. I väntrummet satt en tjej med två barn i samma åldrar som mina. Hon pratade i telefon och tårarna rann, hon var väldigt upprörd och ledsen. Samtidigt lekte hon med sitt stora barn med ena handen och hade en bebis i famnen. Jag kände igen mig så otroligt mycket och tänkte just då att nej, det är egoistiskt att tro att just min sorg är den värsta. Man kan inte jämföra så.

Men.
Min sorg är min.
Jag kommer att sakna henne så mycket. Så mycket. 
Och livet går vidare, det måste det ju. Jag jobbar och nattar och handlar och lagar mat till och med skrattar. Jag träffar mina vänner, jag träffar alla hennes vänner. Jag håller Karins nyfödda, fantastiska, friska, sovande barn i mina armar och ser på bilden av henne när hon höll Pontus precis lika liten i höstas. Livet. Man kan aldrig veta vilka vägar det ska ta.
Liten uppdatering: här har jag skrivit lite mer om det här. 

Leave a Reply