Mitt val

I förra inlägget undrade en person hur jag själv hade valt när Matilda var nyfödd, varför jag inte ammade. Jag skrev svaret i en lång kommentar men jag vet att fler har undrat så jag lägger in det här istället.

Jag berättar gärna om mitt val, som kanske inte är jättetypiskt för en flaskmatande förälder som, som jag upplever det i alla fall, oftast antingen inte kan amma eller har valt flaskmatning av andra (ofta ideologiska) skäl redan innan barnet föds. När jag fick min dotter hade jag över huvud taget inte tänkt på amning. Det var inget jag längtade efter, om jag hade tänkt något så var det att jag kanske skulle tycka det kändes konstigt.
Jag helammade henne till en början, men fick snabbt en hormonell depression som liknade sådana jag tidigare fått i samband med p-piller. Depressionen var kopplad till amningen och jag fick rådet från bvc och en psykolog att trappa ner. Som magi – depressionen blev mindre tung för varje utebliven amning.
Det, och faktumet att jag faktiskt inte tyckte om att amma, gjorde att jag slutade helt efter kanske en och en halv månad. Jag var enbart lättad och det innebar inga skuldkänslor för mig. Nu kunde barnets pappa tidigt vara lika ansvarig som jag och det var precis så jag ville ha det, så visst fanns de ideologiska tankarna med. Det vara bara det att jag inte hade kopplat amningen till dem.
För mig var amningen mat, inte någon stund av mysig närhet, det fick vi ändå alla de timmar hon satt i bärsjal på min eller pappans mage eller när hon sov på oss om nätterna. Och jag är rätt nöjd med att hon fick i sig allt bra med bröstmjök under de första mest kritiska veckorna av sitt liv.

Jag önskar att alla kunde ha ett lika odramatiskt val som mig, eller det var ju dramatiskt med själva depressionen men känslan av att det fanns något annat man kunde göra istället var så fantastisk! Att vi dessutom kunde vara exakt så jämställda som vi ville kändes skönt, för mig var det otroligt viktigt att min dotter var lika bunden till båda sina föräldrar och inte bara till mig. Så är det fortfarande, hon blandar ofta ihop våra namn och har inga problem med att var själv med den ena eller andra av oss i längre perioder (vi reser båda i jobbet ibland).

Jag visste knappt att mjökersättning fanns när jag fick barn, trodde att det var receptbelagt eller något sådant. Kanske var jag ovanligt dåligt påläst, men det kanske också är bra för jag vet precis på vilken nivå informationen i vår kommande bok ska ligga. Alla ska kunna ta till sig den. Flaskmatning finns, det fungerar och är bra. För många kan det nog vara en räddning.

Leave a Reply