Musik som inte åldrats med värdighet

Musik som inte åldrats med värdighet
När man begraver sig i gamla minnen kommer, i alla fall för mig, många skivor och låtar med på köpet. Låtar man gått med på hög volym i hörlurar i ösregnet, låtar man legat på golvet och somnat till, låtar man dansat sig tokig till på en festival, låtar man blivit kär till, låtar man sörjt till. Vissa är fortfarande lika bra, vissa håller faktiskt inte måttet. Gjorde de det ens då? Jag tog idag fram skämskudden och lyssnade på the Levellers ”Levelling the land”, mest för att jag minns hur imponerad jag var av alla irländska hippies med dreads som reste runt med häst och vagn till rainbowträffarna jag brukade åka till medan jag lyssnade på den här musiken. Till slut fick vi biljetter till en Levellerskonsert på Fryshuset 1997 – som verkligen inte alls var vad vi hade hoppats på.  Efter det falnade lågan och nu… nä, jag kan inte lyssna. Kanske handlar mer om mig än musiken?

En annan skiva som, enligt mig, inte åldrats med värdighet är denna, Sebadohs ”Harmacy” som jag lyssnade på om och om igen ungefär 1997. En helt ny värld öppnade sig för mig då, med lo-fi, shoegazeande gitarrkillar och konserter på Studion, Gino,  Fritz Corner och Allhuset. 90 procent (ofta snygga) killar på alla konserter som jag ofta gick på med mina nya kompisar fån universitetet. I skivbörsarna runt S:t Eriksplan köpte jag mig fattig så fort CSN-pengarna kom, skivor med bland annat Sebadoh, Folk Implosion, Guided by voices, Pavement, Helium och såklart Jesus and Mary Chain. Vissa band håller bra idag med, men andra väcker bara minnen av den tid som var, vilket i och för sig också är positivt eftersom det var en rolig period i mitt liv. Lo-fi-perioden.

Seriös shoegazeing av Sebadoh, 1995. Bild härifrån.

Leave a Reply