Trött mamma med bläckfiskarmar

Det har hänt så grymt mycket senaste veckan. Det har varit tv, tidningar, radio och fantastiska mejl från bokläsare. Det har också varit jobb, intervjuer, poddinspelning (två stycken faktiskt) och kompisar som hälsat på.
Men framför allt har jag varit själv med barnen. I nio dagar, medan M var i Kina på jobb.
Vilket K A O S. Hur gör alla som är ensamstående? Känns inte som att gjort annat än hämtat och lämnat och hämtat och lämnat och handlat och lagat mat. Nattsömn var bara att glömma, likaså att hinna klart med alla mina att göralistor på jobbet, slutföra en konversation eller läsa något mer än ett sms. Den mesta tiden har jag känt mig som att jag har sju öron och femton armar, försöker rädda situationer överallt hela tiden.
Efter fem dagar råkade jag slänga min enda cykelnyckel i sopnedkastet. Efter sju hällde jag ut gammal mjölk över mobilen som dog tillsammans med alla bilder från senaste månaden. Undrar vad som hade hänt om jag varit ensam längre?

En sak är i alla fall bra. Jag märker att skrivandet av ”Nödrop från lyckobubblan” och reaktionerna jag fått har gett mig mycket mer styrka och ork i vardagen. Jag vet nu att jag inte är ensam om att tycka det är slitigt ibland, att man får känna sig less och att det är tillräckligt bra att jag gör så gott jag kan. När M äntligen kom hem igår med väskan full av presenter till barnen och ros-te till mig så var jag genomtrött – men inte nedbruten. Så har det varit vid tidigare tillfällen när jag varit under stor press i vardagen.

Bokskrivande innebär ett stort mått av egenterapi, det står klart. Hoppas någon annan också kan få en liknande upplevelse av att läsa den!

 

Leave a Reply