Vi ses på Hyndans

Vi ses på Hyndans
Det var 1995 som jag första gången upptäckte vad jag verkligen gillade att göra, vilka människor jag passade bäst med, var jag helst ville vara. Jag började trean i gymnasiet och hade precis tågluffat genom Europa. Roskildefestivalen, Amsterdam, London, Dublin. Jag gjorde dreadlocks hos en källarfrisör i Kensington, vi reste på en galen klassresa till Prag under hösten. Mörka höst- och vinterkvällar fylldes av mina tre bästa vänner som jag var som förälskad i: Hagar, Malin och Anki. Och vi sysselsatte oss på tre platser som inte finns kvar idag men som väcker fantastiska minnen hos alla oss som var unga och lite alternativa i Stockholm i mitten av 90-talet: Café Gul, Skitiga duken och Hyndans hörna. Café Gul ,ett nattöppet fik där man drack gigantiska koppar te och köpte bullar på nattbageriet intill. Skitiga duken, en skramlig bar i Gamla stan där ölen var lite för dyr. Och såklart Hyndans hörna där det var lätt att sno slattar eller tjata till sig en öl från någon som var lite äldre med bättre resurser. 23-årsgränsen hindrade oss inte från att varje helg stå i den långa kön på Kornhamnstorg för att få komma in i vad som kändes som en drömvärld för oss som kom från en förort där ingen annan var som oss. En enda gång blev jag nekad i dörren, det var när jag hade klätt mig helt i 1970-tal, från superutsvängda manchesterbyxor till ultratight randig trikåtröja. Men det var enda gången. För sen kände vi både bartendrar och vakter och det var mer som en glad hemmafest än något annat. Jag har kanske aldrig mer haft så roligt i mitt liv som vissa av kvällarna där på Hyndans. Och minnet av mina vänner där har ett slags skimmer över sig. Kanske inte bara på grund av stället utan för att det dök upp under en period i mitt liv när jag behövde det som mest. Efterfesterna, nattbaden vid Slussen, dagen efterfikorna på Kafé String och Blå Lotus. Och sedan, det första året, första morgontåget hem till Åkersberga. Och så musiken, förstås! Garbage, Charlatans, Pixies, Sonic Youth. Kanske också min riktiga musiksmak grundades där och då. När jag ett år senare, 18  år gammal flyttade hemifrån till en liten etta i Hornstull blev jag stammis på Hyndans. Förälskelsen höll i sig i flera år, tills vi så småningom gick dit alltmer sällan och stället, något på dekis, stängde för gott med en hejdundrande hejdåfest där jag som tur var fick med mig lite av inredningen hem. En affisch som hängde ovanför källartrappan: ”Ung fri och nykter”. I flera år hängde den i min lilla kokvrå. Nu vet jag faktiskt inte vart den har tagit vägen.
Det är märkligt vilka minnes-stigar man hamnar på när man inte sover på nätterna.

Anki, Hagar, Malin, jag. Våren 1996, tror jag.

Sommaren 1996, Roskildefestivalen. Jag och vår uppblåsbara lägerflagga Kent (inte döpt efter bandet, men säger inte mer för att inte såra någon). Vi hade precis tagit studenten och kände oss oövervinnerliga. De Stockholmsansikten man träffade på Roskilde dök alltid upp på Hyndans framåt hösten.

This article has 1 comment

  1. Jag måste bara instämma.
    Hyndans hörna var mer en familjefest än en krog. Mer som en ungdomsgård för 20-plussare. Till sist visste jag inte om jag kände folk på stället eller om jag vara sett dom hundra gånger, känndes som vi bodde där nästan. I alla fall på onsdagar, fredagar och lördagar.

    Ha det

Leave a Reply