Hälften koranen och hälften medicin

Vissa uppdrag känns som en enda stor förmån för mig –  de där människor man aldrig annars skulle mött fritt får dela med sig av sina tankar och åsikter kring spännande ämnen och verkligen tar chansen och gör det. Ett sådant jobb jag nyligen skrev och även fotade till publicerades i Praktikertjänsts tidning Praktikan och handlade om CSR, Corporate social responsibility. Det fanns massor av enganemang inom koncernens mottagningar och jag fick åka ut till en av dem. På Järvapsykiatrin i Rinkeby drivs bland annat ett projekt med ”home information” kring psykiska sjukdomar för somaliska kvinnor. En otroligt inspirerande och intressant intervju med de ansvariga, och bra bilder tycker jag det blev också. Läs artikeln här, och den andra artikeln på samma tema här.

jarvapsykiatrin2_helena_ulla-880x440

Helena Persson och Ulla Vilja Prim, Järvapsykiatrin. Foto: jag själv.

Om dagliga utmaningar

I livet som frilans är den ena dagen aldrig – aldrig – den andra lik. Det är möten, reportage, bokningsmaraton, hemsidor, föreläsningar, telefonintervjuer, bildredigering, inspirationsletande, efterlysningar, marknadsföringsplanering, förhandling…  Aldrig någonsin tråkigt och ibland väldigt utmattande. Att vara på helspänn och fånga de möjligheter som flyger förbi kräver sin kraftfulla person och ibland är det motigt. När ett stort regelbundet uppdrag jag haft en längre tid avslutas (om än aldrig så vänskapligt) så känns det, det uppstår ett hål i planeringen som måste fyllas med annat. När det kommer många nej på förslagen jag skickar och skickar och skickar så kan det kännas som en stor uppförsbacke.
Efter tio år borde jag lärt mig att det alltid, alltid vänder. Ibland efter några veckor, ibland efter bara någon dag och bland till och med samma dag vilket hände mig nyligen då jag precis efter ha läst ett mejl med ett deppigt besked fick ett samtal från en helt ny uppdragsgivare jag drömt om länge. Så kan det vara. Ska påminna mig själv om det när det känns trögt.
Kämpa på, alla frilansare!
Journalist javisst!En vanlig dag på jobbet nån gång för några år sen. En krönika om stadsbyggnad för en kommuntidning blev det visst, om jag inte minns fel. Foto: Pernilla Sjöholm, såklart.

VÄLKOMNA!!

Det här är min nya hemsida! Känns så himla roligt, och framför allt FINT. Det är Sara Rumar som har gjort sidan åt mig och jag är supernöjd. Det finns fortfarande en del saker som behöver fixas och trixas med, så bli inte förvånade om ni hittar något konstigt som jag missat. Meddela mig istället så jag kan fixa det, tack på förhand!
jag har flyttat över hela min gamla blogg hit, och de inläggen kan se ut lite hur som helst med dubbla bilder. Men jag jobbar för att fixa det med.
Trevlig läsning och välkomna igen!

Det närmar sig….

Snart är det 2014. Året då jag blir författare på riktigt! Jag kan faktiskt fortfarande inte fatta att det är sant men så är det. Marknadsplaner, omslag, bokmässa… Åh, jag blir tokig! 

Fångad på bild

Fångad på bild

Här är jag, under min och Pernillas fantastiska reportageresa till Cornwall i våras! Otroligt vad sällan jag själv fastnar på bild, tänkte jag först. Sen insåg jag att nej, fastnar ganska ofta på Pernillas bilder och hamnar i olika tidningar. Har till exempel legat och fått massage på ett helt uppslag i Allt om resor, ätit pizza på en helsida i Vagabond, badat utomhuspool på en jättebild i UNT och skriksjunit karaoke i 18  Minuter. Bland annat. När ingen annan kan, får reportern kunna.

Nu har hela vår familj varit med i ett reportage, när JM:s kundtidning kom hem till oss. Ett team med journalist, stylist, ad och fotograf stormade in och tog över. Jag visste inte att vi kunde ha det så fint hemma! Vill man läsa reportaget går det fint att göra det här .

Namnlo-CC-88st

Mediastormen

I flera år har jag kämpat för flaskmatande föräldrars rätt till information och schyst bemötande. Jag har varit med och startat Föreningen Flaskmatning i Sverige tillsammans med ett gäng helt fantastiska personer, jag har skrivit artiklar, föreläst och blivit intervjuad i radio och TV.
Och nu, när det ska lagstiftas om hur vi ska få information om hur vi matar våra barn, har plötsligt hela Sverige hakat på. Sedan i förrgår har media kokat av debatter. Till exempel här, här, här, här, här och här. Kanske var kulmen när mitt favoritprogram på radio, Tankesmedjan i P3, i går gjorde satir på det! Helt fantastiskt och kan höras här.
Och så idag fick jag vara med i Nyhetsmorgon igen, för att bli grillad om lagförslaget och flaskmatning tillsammans med amningsexperten och barnmorskan Sofia Zwedberg.
Lovar att lägga upp ett klipp här så fort det kommer!

Tills dess ett litet foto från min kollega Matildas Instagram. Ser jag inte lite borta ut, ha ha?

2013-11-28-07.47.19
Uppdatering: Här kan man se klippet! och här kan man se hela riksdagsdebatten, som var superbra! Rekommenderar särskilt att titta på Sara Karlsson (S) och Jens Holm (V) som tog strid för rätten till flaskmatning.  
citat
 

Rätt kvinna på rätt jobb

Ibland undrar jag om jag är en bra journalist eller om jag bara är sjukligt nyfiken på andra människor och vill få en anledning att snoka. Jag kan liksom inte vara ute bland folk utan att fundera över deras liv, varför de gör som de gör, hur det ser ut hemma hos dem, om de har familj, vilka hemligheter de har. Det här gäller främst människor jag inte känner.
Som när jag och Pernilla åkte med färjan hem från Finland förra veckan. Det var en oväntat trevlig kväll på båten, för vi råkade hamna mitt i en finsk singelkryssning där singelpassagerarna gick omkring med blinkande hjärtan på sig. Det var fest och flärd och fullt på dansgolvet, vi hade väldigt roligt när vi satt och tittade på spektaklet, särskilt när det var show med en brittisk Robbie Williamsimitatör som snodde ett blinkande hjärta från en finsk singel och sjöng ”Angels” så han blev hes.
Senare gick vi vidare till puben, där det alltid sitter någon trubadur och spelar till allas måttliga förtjusning. Men inte den här gången. Nu var det fest med congatåg runt baren, och en extremt överraskad trubadur som till slut gjorde en stagedive från sin lilla stol upp på ett litet ”hav” bestående av finska singelhänder.
”Thank you. I really mean it, thank you. I said I was going to end the show… but hrrm I actually have twenty more minutes.”
Genomskinligt.
En halvtimme senare hade trubaduren, som vi direkt kunde avgöra var svensk på det blonderade håret med slingorna, de fabrikksslitna jeansen och alla läderarmband och smycken, spelat sin sista cover till ackompanjamang av en skrikande finsk gubbe som önskade låtar ingen förstod namnet på. Vi kunde inte slita oss trots att allt fler droppade av. Som vanligt dök potentiella artikelvinklar upp i huvudet också. Det går som på automatik.
Jag fick nästan tvångstankar om trubadurens liv. Vem är det som blir trubadur på en finlandsbåt? Varför? Hur jobbar man? Hur ofta?  Vad gör han när han är ledig? Är det här hans karriärmål eller hade han hellre velat göra egna låtar? Var brukar han mer jobba? Vilka låtar vill folk helst höra? Vilka är de mest bisarra trubadurminnena? osv osv osv i all oändlighet.
Satt kvar vid vårt lilla bord med våra tomma ölglas och hoppades på lite uppmärksamhet för att få ställa alla frågor.
Jag hade så väldigt många frågor.
Så när allt var slut kom han överraskande nog fram till oss.
”Tjena tjejer”
”Är det alltid så här…” började jag fråga.
Och sen var det slut. Två barägare från Jakobstad ville ha visitkort och sedan fanns det en väldigt mycket yngre tjej med stor urringning som hade suttit väldigt rak i ryggen bredvid scenen med fokuserad blick och irriterad vinkat bort sina kompisar i lagom tid före ”konsertens” slut. Hon vann uppmärksamhetsstriden. Trubaduren satte sig bekvämt tillrätta intill henne och la upp en inkännande min.
”Hello, is it your first time on a ferry?”
”Yes, I mean NO, no no, its not. Me and my friends…”
Pernilla och jag satt båda och stirrade på dem med öronen som trattar, tills jag kom på mig själv och viskade till henne att vi verkligen måste gå.
”Godnatt då tjejer””, ropade trubaduren innan vi ens hade gått förbi honom.
Och jag kände mig som någon sorts pre-40-åskrisande wannabe. Jag som bara ville veta allt om trubadurlivet. Hade redan målat upp reportaget i huvudet. Ville fråga och fråga och fråga. Tänkte inte alls på att det kunde uppfattas som någon sorts raggningsknep.
Nyfikenheten. Den är underbar att ha men ibland undrar jag om jag är lite konstig.

Denna korta filmsnutt tog jag vid dansgolvet, som den här kvällen faktiskt var väldigt likt det som framställs i Viking Lines reklamfilmer. Händer inte så ofta, kan jag säga. Och jag har mandat för har rest med de där båtarna fram och tillbaka och igen och igen sedan jag var sex månader gammal.

En av Vikings reklamer.

Höststorm

2013-11-10-09.06.59
Vi har haft sådan fantastisk helg här på vårt skrivarläger på Kitö! Och vi lyckades pricka in årets höststorm. Helt magiskt, och så högt vatten som jag aldrig sett här, vilket fick mig  att rusa ut i nattlinnet med kameran i högsta hugg. Läs gärna Pernillas blogginlägg om det!

2013-11-10-08.34.16

2013-11-10-08.33.33
Inget Instagramfilter behövdes i morgonljuset, #nofilter
2013-11-10-08.38.36-1

 

2013-11-10-14.52.44
Efter stormen kommer renässanssolnedgång…

Skrivarläger!

algar
Kitö på vårvintern för några år sedan när isen just hade gått och älgarna simmade till fastlandet… Vet att jag lagt upp den förr men den är ju så fantastisk. En av mitt livs naturupplevelser. Och nu är jag på väg dit -
Hurra! Helgen jag väntat på är här! Flera långa dagar att bara skriva, skriva och umgås med en fin vän som följer med. Kitö, här kommer jag.
Kito-CC-88-sommaren-19760076
… och på sommaren kanske 30 år tidigare. Mina bröder matar fåglar vid samma strand.

Sånt man inte borde och sånt man alltid borde

Just nu funderar jag mycket på föräldrabloggar. Det finns så många där ute, och lika många åsikter om hur livet ska levas på rätt vis. Normalt har man väl en viss distans, men jag har märkt att när det gäller föräldraskap saknas den lite. I alla fall för mig. Jag saknar det där ”filtret” som gör att jag kan ta saker med en nypa salt och se att mitt sätt, det duger lika bra. Istället är det ett evigt jämförande. Jag får dåligt samvete för att jag inte köpt overaller till båda barnen än. Jag känner att jag nog borde ha låtit P vara hemma från förskolan idag eftersom någon annan, med ett barn mycket mindre snorigt än mitt, vabbar. Jag får känslan av att inte räcka till. Och så vidare. Varför ger jag sig på att läsa sådant, som bara får mig att må sämre? När det faktiskt FINNS sådant som får mig att må bra. Jag borde bara läsa det här inlägget, igen och igen.

”Vi skulle omge dig med inspiration, asgarv och hopp mitt i tröttheten. Vi skulle sätta föräldrafilter på alla fluffbloggar och katastroflöpsedlar. Vi skulle sätta en torped på att tysta de i mediavärlden som bygger upp ett föräldraideal. För vi behöver inga ideal, vi behöver få vara som vi är.När vi kommit hem kan du få sova lite till, bara för att få känna känslan av att kunna somna om.När du vaknar kommer det att kännas bättre. Vi lovar.”

Hormoner och hemorrojder. Jag älskar er. 

Page: 6 of 53
2345678910