När bröllopsklockor ringer

När bröllopsklockor ringer


I min ålder går man på många bröllop. Länge trodde jag att det inte skulle bli så för mig, att just mina vänner var annorlunda och inte skulle känna att de behövde skriva till altaret. Så blev det inte. De gifter sig på löpande band och det är möhippor, finklänningar och talskrivning i en salig röra. Då går jag nog ändå inte på lika många bröllop som de flesta andra. Tre blir det för mig i år. Ett var i augusti, fina Jessica och Thomas slog efter tio år tillsammans till med ett lantligt bröllop i Orlunda utanför Vadstena. I oktober ska vi på ett annat bröllop, när Martins kompis gifter sig på stranden i Adelaide, Australien. Det blir en lång resa för ett litet bröllop men det ska också bli vår Stora resa, vår kanske bara en gång i livet-resa tillsammans hela familjen. Tre veckor i Adelaide, två i Thailand. Och så ett bröllop dessutom, och Matildas treårsdag.

Men iallafall. I helgen var jag också på bröllop. Och kanske var det mitt finaste hittills. Helt enkelt därför att bruden och bruden var så oemotståndligt, skandalöst, hejdlöst och sprakande lyckliga och förälskade. Jag skulle vilja säga att jag har aldrig har sett någon som är så kär och säker som min vän M tillsammans med sin fru T. Jag var fotograf för dagen men tårarna sprutade bakom kameran och jag tror aldrig jag har hört så ljudliga snyftningar från resten av bröllopsgästerna. Och då var vi ändå utomhus. Fantastiskt är vad det är, när det är totalt ohejdad jättekärlek som leder fram till ett bröllop. När bröllopsfesten kommer i skymundan för att brudparet är så fullständigt inneslutna i sin egen lyckobubbla.
Jag har känt M i många år och vi har bokstavligt talat sett varandra genom vått och torrt. Jag vet hur lång hennes väg har varit och kanske är det också därför mina starka känslor inte släpper såhär två dagar senare. Åh. Det är så bröllop ska vara.

Leave a Reply